Erik Cardelús: Det väsentligas återkomst

Det mest framträdande i den senaste tidens polariserade skoldebatt är dikotomiseringen mellan flum och katederdisciplin, som utgår från antagandet att vi måste välja sida. Men det finns inte något motsatsförhållande mellan skolans kunskaps- och fostransuppdrag. De utesluter inte varandra, utan lever tillsammans i ett komplext växelspel.

Det brukar sägas att det mesta kommer tillbaka, för eller senare. Återkomster som ofta tar sig annorlunda skepnader och förtecken, men som likafullt visar på att våra behov och strävanden som människor – i utanför och skolan – tenderar att vara förvånansvärt lika över tid. På sistone har det kommit två intressanta inlägg i den pedagogiska debatten, bägge med begreppet “återkomst” i förgrunden. Lärarens återkomst (2016) och Undervisningens återkomst (2019). Den förra är skriven av den svenska professorn i pedagogik, Jonas Linderoth, den senare författad av nederländaren Gert Biesta, en ledande teoretiker inom pedagogisk filosofi.

Utan att fastna i detaljer, finns här en gemensam nämnare som bör lyftas i den svenska utbildningsdebatten. Det är uppvärderingen av lärarens och undervisningens roll, bortom dagens kontrasterande kategorier som progressiv och konservativ, traditionell och nytänkande. Med andra ord: god undervisning och goda lärare varken kan eller bör intecknas av ideologiska strömningar och tvingande gemenskaper. Inte heller av pedagogiska modefloskler eller externa kontrollregimer. Att göra så är att gå andras ärenden, att fjärma sig från det som är viktigt i skolan (se Cardelús 2010, https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-finns-en-ny-skolvag/). Självklart har vi alla vissa hållningar och utgångspunkter, i skolfrågor och annat. Likafullt bör dessa värderingar aldrig fungera som kognitiva skygglappar eller sociala flockmarkörer. Vi måste alltid vara beredda att diskutera rimligheten i sådant som eget arbete, vinstdrivande friskolor, betyg, mobilbegränsningar, ordningsregler, utan att ryggradsmässigt dras med i någon politisk eller modepedagogisk flockrörelse.

Låt oss ta det senaste årets polariserade skoldebatt. Mest framträdande är dikotomiseringen mellan flum och katederdisciplin, vilket nu tycks övergå i att det ena lägret beskyller det andra för konstruktivism, postmodernism och problematisk kunskapssyn, för att nedvärdera och åsidosätta behovet av faktakunskaper och tron på sanning. Vanligen kan detta spel enkelt placeras in på en höger- och vänsterskala. Där förväntas högern plädera för struktur, kontroll och faktakunskaper medan vänstern vill ha så kallade mjuka värden som medborgarfostran, självständigt kunskapande och kritiskt tänkande. Allt utgår från det enfaldiga antagandet att vi måste välja sida, att vi serveras färdigställda skolpolitiska paket. Paket, som enligt min erfarenhet, ytterst få lärare känner igen sig i. För det finns inte något funktionellt motsatsförhållande mellan skolans två uppdrag: kunskapsuppdraget och fostransuppdraget. De utesluter inte varandra, utan lever tillsammans i ett komplext växelspel. På liknande sätt kan vänstersympatisörer förespråka betyg och mer lärarstyrning, högerinriktade ifrågasätta vinstdrivande friskolor och vitsen av ständiga nationella prov.

Vad är kärnan i det Linderoth och Biesta säger? De menar att den goda läraren och undervisningen bör vara styrande i skolan, vilket inte är så speciellt radikalt om det inte hade varit för att det politiserade larmet som omgett oss så länge. För alla har vi gått i skolan eller på senare tid gått någon kurs där vi har förväntat oss att läraren ska leda, ha god kunskap och hjälpa oss att utveckla kunnande, förståelse och motivation inom ett visst ämne. Vad är det konstiga med det?

Biesta säger sig använda progressiva argument för en konservativ idé. Att tron på en bättre och rättvisare värld kräver att dagens unga får en god utbildning, som varken iscensätter eleven som en söndercurlad och självtillräcklig solist, ett tomt kunskapskärl eller en siffra i ett marknadens excelark. Med andra ord: polerna frihet och kontroll fungerar inte. Istället bör den kompetenta läraren stå i centrum, eftersom varken tonåringar, skolbyråkrater eller andra vet hur undervisning åstadkoms på bästa sätt. För genom den gode läraren får lärandet ett tillvänt ansikte, någon som ställer krav och bryr sig på en och samma gång. Någon som förväntansfullt, vuxet och precist tilltalar eleven och hjälper på vägen mot en vuxentillvaro, full av möjligheter. Möjligheter där professionell framgång och moralisk-personlig mognad inte står i motsats till varandra, utan relaterar och befruktar varandra. Möjligheter där vi alla kan röra oss mot något bättre, både som enskilda individer och samhällsmedborgare.

 

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare

 

Referenser

Biesta, J. J. (2019). Undervisningens återkomst. Stockholm: Natur & Kultur.

Cardelús, E. (2010-09-15). Det finns en ny skolväg, Dagens Nyheter.

Lindroth, J. (2016). Lärarens återkomst. Stockholm: Natur & Kultur.

 

Bild av Iva Balk från pixabay.

2 Comments on “Erik Cardelús: Det väsentligas återkomst

  1. Cardelús talar varmt om att hjälpa på vägen mot en vuxentillvaro där fostran och undervisning går hand i hand. Jag drömmer om Distance Education med en verklig 2-vägs-kommunikation mellan institut och enskilda studenter. Med förproducerat material som förbättras efter lärares och studenters kommentarer. Med lärarkriterierna: Korrigera; Uppmuntra; Förstärk Ämnet. Med stöd i institutets supportorganisation av samarbete mellan professionella medarbetare (Holm 2018).
    Men tyvärr! På en mycket högre systemnivå sitter politiker och akademiker med makt att förvandla skolan till en digitaliserad mätballong av individbeteende.
    LÄRANDEPARADIGMET har förändrat begreppet KUNSKAP till betydelsen “individuell prestationsförmåga”. Mätbart hos elever med instrumentellt designade prov och digital teknik. Lärare vävs nu in i bedömningssystemet med SOU 2018:17.
    Kunskapspedagoger borde uppstå och mota bort ovidkommande kritik.
    Sociologin borde själv ta stötarna för lärandeparadigmets snedvridning att diagnostisera – tolka diagnosen – åtgärda med socio-ekonomiska teorier mot enskilda individer.
    Kanske kommer skolans problem då äntligen att renodlas.

  2. Tack för ditt intressanta och initierade inlägg, Kerstin. Jag anser att den kompetenta läraren som ges tillit och goda förutsättningar i de allra flesta fall kan hantera både de individuella och kollektiva dimensionerna av sitt kunskaps- och fostransuppdrag. Detta förutsatt att dagens lärarunderskott åtgärdas. Självklart måste det finnas stödstrukturer, eftersom undervisningens svårighet varierar i olika klassrum och lärare är människor med både förtjänster och brister. Problemet idag är ofta att lärardimensionen å ena sidan hyllas av politiker (vid val osv), å andra sidan kringskärs av kontrollregimer (NPM osv) av desamma. Dessutom kläms många lärare av marknadiseringen och individualisering, att skolor ska “leverera” bra resultat/betyg och att en del föräldrar blir allt mer skamlösa och påflugna med att pressa lärare att göra denna “leverans.”

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS