Erik Cardelús: Galenskaper i skolans värld?

Elevkontor, lärstilar och kommunalisering. Varför finns det egentligen så mycket galenskaper i skolans värld? Erik Cardelús reflekterar över trender som kommit och gått utifrån läraren Micael Hellbergs nyutkomna bok och podd Lära från lärda (red.). 

En välkänt tragikomisk historia rullas upp: att politiska, pedagogiska och kommersiella modenycker duggat tätt i svensk skola. Påhitt med föga förankring och acceptans i lärarkåren. Klåfingriga och karriärsugna politiker, kostymsnygga marknadsmånglare och smajlande fortbildningskonsulter har lovat snabbfix. Åtgärder ofta implementerade till ockerpriser och med bedrövliga följder, satsningar som sedan försvunnit i forcerad glömska eller i ett ”nu vänder vi blad.”

På makronivå finns kommunaliseringen och friskolereformen. Trots starkt lärarmotstånd, baxades kommunaliseringen igenom av utbildningsminister Göran Persson. Följden blev skenande segregation med kommuners ojämna satsningar på skolan. Även friskolereformen drog isär skolsystemet, men här har funnits många möjligheter att lappa och laga. I en podd med skoldebattörerna Isak Skogstad och Per Kornhall medger dåvarande skolministern Beatrice Ask att det uppstod ”avarter” och saker slog fel. Redan 1992 höjde OECD ett varnande finger, men rapporten spelades ner eller mörkades av dåtidens regering.

Även småskaliga skolexperiment finns rikligt. Vem minns inte akvarieklassrummen för några år sedan? Inglasade rum, där korridorens elever kunde gestikulera och grimasera till eleverna inne på lektion. Varför förbisågs denna risk? Ingen professorstitel i neurovetenskap behövs för att se sambanden: att ständigt störande impulser överbelastar hjärnan och sänker koncentrationen hos eleverna i ”akvariet.” Avancerade kognitiva aktiviteter kräver koncentration och arbetsminnet är trångt. Speciellt gäller det bland 30 unga och livliga elever.

Ett annat exempel är elevkontor, små skrymslen som ”underlättade” det egna arbetet, metoden som en gång var högsta mode och därefter raskt blev pedagogikens paria. Varför tänkte ingen på att ungas konsekvenstänkande växer klart först i 25-årsåldern? Att kompisprat i den obevakade pluggholken kan locka mer än skolarbete i klassrummet.

Även de individuella utvecklingsplanerna platsar här, de komplicerade textsjok som skulle produceras av varje lärare för varje elev. Ju längre och mer komplicerade dokument som skrevs, desto bättre. Mycket text likställdes med en skola i framkant, följsam mot skolbyråkratin och den NPM-styrda ”förpappring” som präglat offentlig verksamhet i ”det papperslösa samhället” på senare år (se Bornemark 2018; 2020).

Att dokumentera är i grunden bra, såklart. Bara det att språket – eller lingot – i dessa långa dokument ofta sköt över huvudet på de inblandade. Sönderstressade lärare tvingades till en komplicerad pappersexercis, elever förstod inte texten och föräldrar kom skamsna till utvecklingssamtalen, antingen för att de inte förstått eller ens orkat läsa de träliga dokumenten. Efter en pliktskyldig dokumentharang, övergick samtalen ofta i den förlösande fråga: Hur går det egentligen för mitt barn?

Även under mina år i skolan stötte jag på pedagogiskt bondfångeri. Först var det Gardners intelligenser och learning styles (se Bruyckere et al 2017: 80-86). Teorierna baserades på att identifiera den enskilde elevens speciella intelligens och lärandestil, för att sedan maxa detta i lärandet. Här finns tre uppenbara orimligheter. För det första, varför bara använda en så kallad intelligens när vi har många? Med en utpräglad så kallad musikalisk intelligens, ska bara den användas då? Överfört på kroppen och ämnet idrott och hälsa: Fatima har starka vader, resten av tiden ska hon bara träna dem. Resten av kroppen struntar vi i.

För det andra, vad göra med de icke-musikaliska/vad-starka eleverna när man renodlar lektionerna? Ska de vänta på ”sin” speciella stuprörslektion i korridoren? För det tredje, hur väl förbereds eleverna på den brokiga verkligheten, om de bara tränat en intelligens? Risken blir att det pytsas ut savanter och stuprörsmänniskor i dagens flexibla mångfaldssamhälle.

En annan modeteori bar det flashiga engelskspråkiga namnet: accelerated learning. Återigen en snabbfix, rent bokstavligt. Enligt teorin/dogmen skulle varje lektion struktureras på exakt samma sätt, med minutiöst preciserade mål skrivna på tavlan. Därefter en träig genomgång av samtliga mål, ett efter ett. Varpå lektionens sista fem minuter endast ägnades åt att säkerställa att alla målen – i minsta detalj – kunde avskrivas som uppnådda, likt pinnar i excelark. Sålunda skulle allt svårt kapas bort och lärandet accelerera något makalöst. Det mumlades om forskning också – oklart vad och hur.

Vid en klämkäck presentation påpekade jag att metoden – använd rakt av – riskerade att bli motivations- som själsdödande. Ett sänke för kreativiteten, hos elever och lärare. Därtill deprofessionaliserades läraren och man suddade ut ämnens och kunskapsområdens egenart.

Efter yttrandet uppstod en tystnad i rummet. Föreläsaren stannade upp, mönstrade mig med ett överseende och överslätande leende: ”Det är okej, alla förstår inte med samma processhastighet, förändringar är svåra för vissa.” Min exakta reaktion, minns jag inte idag. Kanske sa jag något, mer sannolikt teg jag. För i salen satt skolledningen; de hade satsat stort på detta fräsiga koncept. Och snart var det lönesamtal.

Erik Cardelús är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. 

Referenser

Bornemark, J. (2020) Horisonten finns alltid kvar. Stockholm: Volante.

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. (Första upplagan). Stockholm: Volante.

De Bruyckere, P., Kirschner, P.A. & Hulshof, C.D. (2017). Moderna myter om lärande och utbildning. (Upplaga 1). Lund: Studentlitteratur.

Hellberg, M. (2021) Ärligt talat av en lärare. Stockholm: Bookea.