Erik Cardelús: Hur förklarar vi fusket?

Att fusket ökar inom alla delar av skolsystemet är ställt utom tvivel. Frågan är varför, skriver Erik Cardelús (red). 

En höstdag berättas det i DN (30/9-18) om en kraftig ökning av fusket på svenska högskolor. Antalet studenter som stängts av för fusk har ökat med 40 procent mellan 2015 och 2017. Sedan tidigare har vi vant oss vid braskande rubriker om läckta nationella prov i gymnasiet och om sajter där man kan köpa facit på högskoleprovet. Utifrån detta uppkommer frågan – varför? Varför ökar fusket så starkt inom utbildningssystemet just nu? Här finns givetvis många tänkbara orsaker. Bakom komplexa problem står sällan en enda faktor eller ett enda samband.

Först och främst tyder mycket på att vi lever i ett samhälle baserat på “quick-fixes” och krav på att vi ska prestera och leverera i alla lägen för att accepteras fullt ut. Ett samhälle där gränsen mellan så kallade vinnare och förlorare ristas allt hårdare. Här kan vinnartrycket sudda ut de moraliska gränserna, inte minst då många speglar sig i en omvärld där fejkade nyheter och prestationer blir allt vanligare, från den cyklande Lance, via den överkammade Donald, till superkirurgen Paolo på vårt finaste universitetssjukhus.

Likafullt är det på sin plats att fundera djupare kring saken, speciellt för oss inom utbildningssektorn. En bidragande orsak handlar säkerligen om digitaliseringen. Med digital teknik kan man sprida och kommersialisera fusket på ett helt annat sätt än tidigare, då det förut mest handlade om viskningar och fusklappar i samma klassrum eller på samma skola. Digitaliseringen sänker nog ofta den moraliska ribban för fusk. Man ”hjälper” bara någon ansiktslös person som annars skulle ”fått hjälp” av någon annan ansiktslös person. Man sviker inte heller någon omtyckt lärare eller sabbar för andra icke-fuskande klasskompisar. Mindre skav i själen på nätet, helt enkelt. Dessutom genererar fuskbusiness sannolikt stora pengar och god utdelning till ”fuskentreprenörerna”, så länge det inte blir påkomna, såklart. Och pengavittring och tanken på enkelt fixade provresultat lär töja på samvetet och riskbenägenheten hos många.

Med den blomstrande fuskbusinessen skapas en motsatt business – exempelvis utvecklandet av plagiatsökprogram och skapandet av tillsynsmyndigheter. Någon måste ju jaga fuskaren, vilket inte görs gratis. Och anti-fuskbusinessen vill ju gärna påtala behovet av sina tjänster, vilket sätter ytterligare snurr på fuskets katt-och-råtta-lek. Jämför bara med dopingen och anti-doping-rörelserna inom idrottsgrenar med mycket pengar och prestige.

Men ser vi bortom detta och rör oss in mot själva skolan, blir det inte helt orimligt att anta att dagens ledande globala skoldiskurs skapar en del förutsättningar för fusk. Att människor påverkas socialt och moraliskt av varandra är ju inget nytt, varken nu eller i biblisk tid. Låt oss ta några banalt enkla exempel. Om vi har vinstdrivande skolor, som med alla smarta och till buds stående medel försöker att undvika att ha kostnader, för att kunna ge utdelning till aktieägarna, helt enligt aktiebolagslagen. Vad händer då med dem som befinner sig inne i utbildningssystemet? Blir de nödvändigtvis lojala med skolsystemet när den enskilda skolan är mer lojal med aktieägarna och välavlönade ledningspersoner i koncerntoppen? Om vi har skolor – som mer eller mindre uttalat i skolkonkurrensens namn – marknadsför sig med att elever får speciellt höga betyg där. Vad händer då med det allmänna hederlighet i skolan? Vem är lojal med skolans fair play när man anar att vissa skolor är generösare än andra och det ligger i linje med att dra till sig skolpeng och ”rätt” sorts elever?

För vi i Sverige, liksom i övriga världen, har skolsystem som i högre grad än någonsin befinner sig ”i mätningen tidevarv”, för att tala med den välkände utbildningsforskaren Gert Biesta (2011). Ett mätningens tidevarv där det gäller för skolor, kommuner och nationer att övertrumfa varandra i diverse internationella kunskapsmätningar varpå mycket av skolarbetet inriktas på just detta och utbildningsdebatten handlar om just detta – att fixa snygga resultat så att huvudmän, koncernledningar och politiker blir nöjda. Med andra ord, skolarbetet blir en provpoängsmaximerande charad, mer än något annat. Vad händer då om den enskilde eleven får chansen att komma undan med – förvisso regelvidrig – provpoängsmaximering?

Slutligen, om vi har en global utbildningsdiskurs, som allt mer skiftar över skolans nytta från allmänt till privat, samtidigt som det enkelt mätbara hamnat i fokus. Vad händer då – om man tror sig sitta på ”smarta tricks” att vrida siffrorna till sin fördel, utan någon större risk att hamna i onåd, legalt eller socialt? För allt färre tycks finna sig i att agera good guys och samtidigt dra nitlott i ett system där man kan hitta genvägar till att lyckas. Ett system där smarta val och sluga manövrar – tyvärr – ofta lönar sig bättre än hög moral. Ett system där själv görs till bästa dräng, konkurrens blir verksamhetens etos och guldnycklar finns till salu på nätet. Eller är fusket bara ett litet hack i en annars stigande skolkurva, som någon välavlönad konsultbyrå kan fixa till en vacker dag?

 

Erik Cardelús är lektor vid Stockholms universitet

 

Referenser

Biesta, G. (2011). God utbildning i mätningens tidevarv. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Dagens Nyheter, 2018-09-30, Kraftig ökning av fusk på högskolor, https://www.dn.se/nyheter/sverige/fusket-okar-kraftigt-pa-svenska-hogskolor/

 

 

 

 

4 kommentarer till “Erik Cardelús: Hur förklarar vi fusket?

  1. Drivkraften bakom fusket avslöjades effektivt av en av mina elever med den här frågan:
    “Men Kjell, om andra skolor sätter orättvist höga betyg, och du och andra lärare på vår skola sätter rättvisa betyg, är det inte orättvist mot oss att du är rättvis?”

    • Hej Kjell!

      Detta problem har tagits upp av t.ex. professor Jonas Vlachos på bloggen ekonomistas – han använder där den s.k. “spelteorin” för att analysera detta dilemma. Problemet berör en grundläggande potentiell konflikt mellan individuell rationalitet och kollektiv rationalitet. Utvecklandet av tillit kan vara ett sätt att hantera problemet, andra sätt kan vara genom tvång, regler och straff.

      • Ännu ett sätt att hantera problemet kan ju förstås vara att minska den personliga vinsten av att lyckas med sitt fusk. D v s att minska betydelsen av ett högt betyg eller resultatet på ett högskoleprov. Den elev som säger “jag har inte en chans att komma in på psykologprogrammet om jag inte får A i Historia 1b” har ju tyvärr rätt, även om en elev som bara får betyget B säkert skulle kunna bli en utmärkt psykolog.

  2. Tack för intressanta inpass, Pär och Kjell. Som jag ser det finns det några perverterande mekanismer i dagens skolsystem som behöver diskuteras mer och man bör inte enbart se fusket som ett individuellt fel utan koppling till annat. För visst, tillit bygger på att glappet mellan den individuella och kollektiva rationaliteten inte blir för stort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter