Erik Cardelús: Läraren och litteraturen, del II
Läraren är tämligen osynlig i såväl finkulturen som i populärkulturen, annat än som en bifigur till någon som går i skolan eller har sina barn där, skriver Erik Cardelús (red.).
En kulen höstdag återupplivar jag bekantskapen med John Cronschough, vår svenska litteraturs mest framträdande lärartyp. Gestalten som skapades av författaren August Bondeson (1854-1906) och som orsakade en häftig och hetsig debatt i folkskolekretsar. Gestalten som gav upphov till ett stående begrepp – en cronschougare.
Under återläsningen uppstår frågor, främst kring gestaltens dagsform. Lever han och har han litterär hälsa? Eller har han suddats ut ur det kollektiva och litterära medvetandet?
Med en googling ges få färska träffar. Mest boksäljarsajter, men också en två år gammal bloggtext av en viss literature connoisseur. Inte heller i andra databaser finns så mycket färskt material. Så nog är Cronschoughs glansdagar förbi, medan platsen upptas av andra litterära gestalter idag, en Hugo Rask, en Lisbeth Salander eller en Kurt Wallander. Ingen av dem lärare, dock.
Men vad kan Cronschough tidigare så storslagna förflutna och bleka förekomst idag säga oss om läraryrket och skolan? Och vem är dagens chronschoughare, alltså en episk och engagerande lärartyp runt omkring oss?
Enklast uttryckt är John Crounschough en halvlärd viktigpetter eller besserwisser, utifrån de encyklopediska epitet som florerar. Han föds under enkla förhållanden i Halland, men söker sig till Göteborg där han utbildar sig till folkskollärare. Sitt namn byter han från Johannes Persson på Krontorpet till det betydligt märkvärdigare John Cronschough. Berättelsen utgår från en föregiven berättare som besöker den framlidne Cronschoughs gamla moder Lena. Hemma i backstugan får berättaren – eller ”doktaren” som han kallas av enkla mor Lena – ta del av den framlidne sonens memoarer som han uppmanas att publicera ”ord för ord och prick för prick. Eljes kan det hällre ligga där, sådant som det ligger (s.10)”
En röd tråd i John Cronschoughs fiktiva liv är att han spelar märkvärdig. Han slickar uppåt och sparkar nedåt, för att låna text från punkgruppen Ebba Grön. Samtidigt gör Cronschough en klassresa, från den fattiga halländska landsbygden till storstaden Göteborg och dess folkskollärarseminarium. Vägen går från det enkla till det eminenta och eleganta, åtminstone upplever han det själv så. För läsaren blir det dock uppenbart att Cronschough bluffar; han framstår som både uppblåst och ömklig. Härur alstras komiken och den narrativa nerven.
Exakt vad sekelskiftets alla läsare fann roande och rörande i texten, går naturligtvis inte att fastställa. Varje läsare skapar – som bekant – sin egen läsning. Men att Chronschough för många sannolikt påminde om en folkskolebyggnadernas Don Quijote, är tydligt. Här fanns säkerligen också stora stänk av klassförakt bland den bildade borgerlighet som skrattade åt den fånige folkskolläraren, därav den förklenande beteckningen cronschoughare som sattes på förkämparna för att bättre villkor inom folkskolan.
Men omvänt speglar ändå Chronschoughs lärarkarriär ett uppåt- och framåtstigande, en rörelse som sällan förknippas med läraryrket idag. Här finns ett symboliskt kapital – bildning – som tappat mycket av sitt värde och sin forna glans. För vem vill bilda sig om hen kan blogga? Hur attraktiv är bildningen för dagens växande kader av influencers, PR-konsulter och spinndoktorer? Därtill sägs det – påfallande ofta – att Sverige och svenskarna sällan värdesätter bildning och kulturarv så speciellt mycket och tydligt, detta jämfört med exempelvis Frankrike eller Tyskland.
Och nog kan vi spåra delar av dagens lärarkris till just detta faktum, att vi lever i ett samhälle som hyllar den snabba vägen, klickarna och kickarna. En samtid som sätter jaget framför laget, där berättelsen om entreprenören, fixaren och stjärnan väger så mycket tyngre än utbildnings- och bildningsslitet.
För vi lever i en narcissistisk kultur, enligt den välkände amerikanske historikern Christopher Lasch (1981) eller i en Generation ego för att anknyta till Ana Udovics (2014) omtalade bok. Mitt i detta kan man fråga sig vilken fiktiv lärargestalt som skulle kunna röra och roa omgivningen idag, på gott eller ont eller bådadera.
Med tanke på att det – trots kampanjer och karriärreformer – fortsätter att vara så svårt att rekrytera lärare blir det något dystra svaret ingen. Läraren är tämligen osynlig i såväl finkulturen som i populärkulturen, annat än som en bifigur till någon som går i skolan eller har sina barn där. Sist det riktigt hettade till var väl när Pippi Långstrump ifrågasatte frökens oautentiska frågor (Varför frågar fröken när hon redan vet svaret?) eller då Caligula skrämde skiten ur latineleverna på läroverket i filmen Hets.
Samtidigt kan man tänka sig att dagens bitvis så groteska marknadsskola, bildningsförakt, skenande (skol)segregation och våldsamma ungdomstillvaro – främst i de så kallade utanförskapsområdena – skapar en grogrund för inkännande och dramatiska berättelser där lärare spelar en viktig roll.
Erik Cardelús är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet och har en bakgrund som lärare i svenska, spanska och historia.
Bild av
Referenser
Bondeson, A. (1957). Skollärare John Chronschoughs memoarer (Ny utg.). Stockholm: Bonnier.
Lasch, C. (1981). Den narcissistiska kulturen. Stockholm: Norstedt.
Udovic, A. (2014). Generation Ego: att fostras i en narcissistisk kultur. Stockholm: Ordfront.
Jag såg du hade fått ett par kommentarer till din senaste text med exempel på litterära lärargestalter (ex McCourts som jag själv läst). Från the topp of my head fick även Stoners gestalt från 60-talet nytt liv här om året. Vad gäller filmens värld finns det ju ett flertal exempel som du självklart måste känna till: Döda poeters sällskap och Freedom Writers. Danska Rita verkar också populär. När jag var ny lärare gick tv-serien Boston Public, och det finns även de franska filmerna Entre les murs och Gosskören samt svenska Vikarien.
Slutsats: Självklart borde läraren utgöra material för många bra gestalter i såväl böcker som film (och gärna flera icke-”amerikanska” actionhjältar, to my taste) , dock finns det åtminstone flera än bortglömda antihjälten du nämner samt Hets-dispoten. Glömde du dem? 🙂
/skrivet i all hast på mobilen
En litterär gestalt bör ju ha en spännande personlighet, som Beck, Wallander eller för all del Caligula. Om detta ska knytas till yrket, så bör ju också yrkesutövningen ge plats åt det personligt speciella.
Läraryrket har genomgått en tragisk ”utveckling” (”nedveckling”?) från konstform till byråkratiskt verkställande av regler. Ju mer marknadsliberalismen slagit igenom, ju mer sovjetiserad har den offentliga sektorn blivit. Om ekonomerna var överstepräster för skolväsendet för tjugo år sedan, har nu juristerna övertagit den rollen. Och då återstår att skildra studierektor Bertilsson, som förvisso lever ett spännande liv men där yrkesutövningen bara fungerar som själsdödande kontrast.