Erik Cardelús: När skolan vill göra sig till någonting annat

Vad kommer dessa fula skolbyggnader ifrån? Erik Cardelús reflekterar kring trenden med skollokaler inhysta i kontorsliknande komplex, som en manifestation av en strävan att göra skolan till en anonym marknadsenhet snarare än en anrik traditionsbärare. (red.)

Ett vintermörkt Stockholm. Ett ärende tvingar ut mig i ett område med shoppinggallerior och kontor. Ett anonymt område, beläget strax utanför centrum, genomkorsat av diverse transportvägar och fyllt av funktionella men själlösa – för att inte säga fula – byggnader.

Här syns flera ungdomar i gymnasieåldern. De bär på svarta datorfodral med en skolkoncerns logga. Först undrar jag vad de gör där, men sedan ser jag hur de går in i en granitgrå kontorsbyggnad, förvillande lik de andra byggnaderna i området. Bara skolkoncernens logga skvallrar om att det är en skola – inte ett kontor, en förvaltning eller affär. Kanske är bilden banal, men den väcker frågor.

Hur kommer det sig att 90-talets friskoleboom och skolmarknadisering tycks ha sammanfallit med trenden att hysa skolor i kontors- och industrikomplex snarare än i traditionella skolbyggnader? Och vad betyder denna trend för skolsystemet och läraryrkets status?

Låt oss fortsätta på den banala stigen och påstå att varje människa, grupp och verksamhet mår bra av att känna sig speciell. Detta går bortom det rent funktionella och rationella. I centrum står känslomässiga behov – identitet, mening och tillhörighet.

Överfört på skolan betyder detta främst två saker. Dels att varje enskild skola mår bra av att vara unik, dels att Skolan som institution behöver särskilja sig från annan verksamhet. Skolan är inte vilket kontor som helst, utan en speciell miljö där det pågår speciella aktiviteter. Åtminstone behöver vi känna så, både lärare och elever, för att hitta lust och mening i det vi gör. Speciellt nu när den mediala tyckokratin trummar på om skolkris och skolflum.

Låter detta rimligt? I så fall, kan det finnas samband mellan läraryrkets tappade status, sjunkande skolresultat och de senaste decenniernas trend att göra skolan till en verksamhet vilken som helst? En verksamhet inhyst i vilken lokal som helst och där det fram till ganska nyligen fungerade att sakna relevant utbildning, bara man var villig att jobba. Dessutom har vi sedan länge haft världens kanske mest liberala inställning att starta fristående privata skolor, där lärarnas behörighetsgrad är väsentligt lägre än i de kommunala skolorna. Allt detta är allmänt känt, precis som den skolsegregation som så tydligt framkommer i den färska PISA-studien Equity in Education (2018).

Men låt oss lyfta blicken en aning och tänka vidare, på utbildningsinstitutioner med speciellt hög prestige. Tänk Oxford och Harvard utomlands, Uppsala universitet och Handelshögskolan i Stockholm i Sverige. Är inte alla dessa skolor belägna i speciella anrika miljöer, inrymda i speciella byggnader och odlar de inte en speciell anda som inte kan tryckas in i granitgrå standardbyggnader? Till detta kan vi lägga tendensen att gamla läroverksgymnasier fortsatt har högst söktryck runtom i landet.

Från den kände tyske utbildningssociologen Thomas Ziehe kan vi sedan låna begreppet skolans goda annorlundahet. Det innebär att ett av skolans centrala värden är att vara annorlunda hellre än snarlik i förhållande till andra verksamheter och miljöer. För likhet tenderar att devalverar ett värde, särskildhet ökar det. Och skolan är både viktig och speciell.

En annan poäng kan vara vända blicken mot Finland – vårt i skolsammanhang så framstående grannland – som beskrivits ingående av bland andra skolforskaren Pasi Sahlberg (2012). Här brukar man framhålla skolans stabilitet som en framgångsfaktor, inte förändringsiver och politisk eller kommersiell klåfingrighet. I Finland anses det fint och viktigt att verka i skolan, där har läraryrket mycket hög status, vilket underlättar rekryteringen och utbildningen av kompetenta, motiverade och utvecklingsinriktade lärare. Där är det också en sammanhållen skola som gäller, inte en segregerad och privatiserad skola som ska säljas med något fräsigt anglifierat som Business Academy eller Cyberschool, typ.

Så varför envisas många skolor – och framförallt privata skolkoncerner – med att hysa sina skolor i anonyma kontorskomplex och skära bort det som gör miljön till just en skola? Vill de signalera framgångsrikt och fräsigt företagstänk för att dra till sig elever? Och kanske dessa miljöer kan vara billiga att hyra och hålla eftersom de är så standardiserade och ersättliga?

Alla institutioner och verksamheter lever i spänningsfältet mellan tradition och förnyelse. Så även skolan. Kärnfrågan är ändå om andra motiv än pedagogiska och didaktiska dominerar när skolan ömsar skinn och efterliknar andra verksamheter?

 

Erik Cardelús är lektor vid Stockholms universitet

 

Referenser

OECD (2018) PISA, Equity in Education: Breaking down barriers to social mobility.

Sahlberg, P. (2012). Lärdomar från den finska skolan. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Ziehe, T. (2003). Ny ungdom: om ovanliga läroprocesser. ([Ny utg.]). Stockholm: Norstedt.

2 kommentarer till “Erik Cardelús: När skolan vill göra sig till någonting annat

  1. Förutom att privata företag kan vinna på att välja ”ekonomiska” lokaler, så finns kanske en koppling ytterligare: föreställningen om det goda med att ”närma skolan till arbetslivet” dvs. kontorskomplexen.

  2. Problemet är inbyggt i systemet eftersom skolor inte kan ta extra betalt från föräldrar idag. Det innebär att det blir svårt att konkurrera med fina lokaler i vackra miljöer eftersom man ändå inte får mer pengar per elev. Det gör att man får konkurrera med att effektivisera så mycket som möjligt inom ramen för den elevpeng man får, vilket leder till det som beskrivs i artikeln. Lösningen är dock inte att lägga ner friskolor utan att istället öppna upp för helt privatfinanserade skolor. Då kommer vi snart få skolor i fina byggnader i vackra miljöer och för en kostnad som är ungefär hälften mot vad det kostar att ha en elev i en kommunal skola.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter