Erik Rezazadeh: Lärare och elever kan visst vara kompisar!

Det ses oftast som en självklarhet att lärare inte ska vara kompisar med sina elever, men är detta verkligen något självklart, undrar gymnasieläraren Erik Rezazadeh. Borde det inte istället vara upp till den enskilda läraren att ta sitt ansvar utifrån de yrkesetiska principerna?

Att lärare inte ska ha kompisrelationer med sina elever och umgås utanför skolan brukar ses som en självklarhet. Det brukar ses som etiskt och yrkesetiskt felaktigt att lärare och elev har en kompisrelation. Det sägs ofta att ”ifall eleven inte har kompisar kan du hjälpa eleven att hitta kompisar, men du ska själv inte göra dig till lösningen genom att själv bli kompisen”. På engelska hörs gång på gång frasen ”Teachers should be friendly with students but not friends” vilket skulle innebära på svenska att “lärare ska vara vänliga med elever men inte vänner”.

Jag gick förra året Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) med förhöjd studietakt på ett av Sveriges största universitet för de som har minst en kandidatexamen i matematik, teknik och naturvetenskapliga ämnen. När vi kom till föreläsningen om lärarnas yrkesetik så togs det upp att lärar- och elevrelationen ska vara strikt professionell och just en lärar- och elevrelation och inte en kompis-kompis relation. All litteratur som vi fick läsa stödde denna uppfattning. En uppfattning som är annorlunda från denna, det vill säga att det inte är ett problem att lärare och elev är kompisar utanför skolan togs aldrig upp.

Jag vill utmana uppfattningen om att lärare och elev inte ska vara kompisar utanför skolan. Jag anser att det varken behöver vara ett yrkesetisk eller etiskt problem att lärare och elev har kompisrelation utanför skolan. Definitionen för vad som innebär att vara kompis kan variera, men jag finner inget större problem i att en lärare och elev umgås utanför skolan privat och bedriver gemensamma intressen tillsammans.

Om en elev vill vara kompis med läraren utanför skolan kräver detta av eleven att denne behöver kunna klara av att skilja mellan när de är lärare och elev i skolan och när de byter roller till att vara kompisar utanför skolan. Jag tror inte att barn i yngre åldrar kan klara och göra den åtskillnaden, men däremot tror jag att en elev på gymnasiet kan klara det.

Man kan fråga sig varför en lärare och elev skulle vilja vara kompisar med varandra. Man kan fråga sig varför lärare och elev vill umgås med varandra utanför skolan. Det kan finnas flera skäl till detta. Ett skäl skulle kunna vara att eleven behöver hjälp i svåra situationer. Ett annat skäl skulle kunna vara att läraren och eleven har gemensamma intressen. En gymnasieelev kan föredra att prata om stora filosofer på fritiden, framför att umgås med andra gymnasieelever. Även läraren skulle kunna få nya perspektiv av att umgås med eleven.

De flesta tycker att vi enbart ska ha kompisrelationer med våra jämnåriga. Men frågan är varför vi tycker så? Även om det är så att de flesta föredrar att umgås med sina jämnåriga, så finns det de som föredrar att umgås med personer som är äldre än dem själva. En gymnasieelev kan föredra att umgås med äldre vuxna framför jämnåriga klasskamrater. Låt oss exempelvis föreställa oss en elev som är väldigt intellektuell och går på gymnasiet. Denna skulle kunna få mera ut av att träffa läraren och prata om stora filosofer och matematik med sin lärare på sin fritid än att umgås med andra klasskamrater, som för det mesta är intresserade av att festa på sin fritid.

Anledningen till att det behövs en yrkesetik för lärare beror på det ojämna maktförhållandet mellan lärare och elev. Det finns ett flertal punkter inom yrkesetik för lärare. En av dessa punkter är att ”verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna” samt en annan av dessa att ”vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan”. Detta är exempel på punkter som kan ifrågasättas om läraren har en kompisrelation med sin elev. Men det är samtidigt inte en självklarhet att en lärare och elev inte kan ha en kompisrelation med varandra utan att läraren bryter mot ovanstående punkter.

Vad är det som är meningen med livet? Jag tycker att det är en viktig princip att maximera lyckan i världen och minimera lidandet. Detta är en princip som inte går ihop med en princip om att det alltid är fel att lärare och elev är kompisar på fritiden. Lämpligheten i det umgänget måste vara en individuell bedömning. I en del fall är det inte lämpligt, i andra fall kan det vara det.

Det finns en allmän uppfattning att man har rätt att själv välja vem man privat vill umgås med. Därför ser jag inte det som favorisering av elev att läraren och en specifik elev vill umgås privat utanför skolan. Ifall man har rätten att själv välja vilka man vill umgås privat med, så gäller denna rättighet även läraren.

Vi har en lagstiftning i Sverige som säger att man blir myndig vid 18 års åldern, det vill säga att individen får makt och ansvar över sig själva och sitt dagliga liv. Det tabu som innebär att lärare och elev inte ska vara kompisar utanför skolan, kommer till stor del av att man ofta anser att ungdomar inte ska ha kompisrelationer med vuxna. Det kommer främst alltså av ålder. Detta förefaller märkligt för mig. En 16-åring kan vara mycket mer mogen och ha bättre omdöme än en 50-åring, men nu ser lagstiftningen ut som den gör och jag tänker inte mera ingående diskutera den.

På grund av att lagstiftningen ser ut som den gör, finns det fler aspekter att ta hänsyn till om läraren och eleven vill umgås utanför skolan om eleven är under 18 år. Men när det gäller elever som har fyllt 18 år, och som vill umgås med läraren på fritiden, kan man inte uttala sig lika generellt.

De flesta elever på andra och tredje året på gymnasiet har fyllt 18 år. Elever över 18 år ansvarar själva för vilka de vill umgås med utanför skolan och där måste varje lärare ta eget ansvar utifrån de yrkesetiska principerna.

Erik Rezazadeh är gymnasielärare

Tips på ytterligare läsning: