Erik Rezazadeh: Skolan illa rustad i kampen mot kränkningar

Kränkningar i skolan är ett stort och växande problem med kostnader för både individ och samhälle. Trots det är skolan och lärarutbildningen illa rustad för att hantera ett problem som borde vara en av våra viktigaste skolpolitiska frågor. (/red.)

Kränkningar i skolan är ett stort och växande problem. Andelen elever i åldrarna 11, 13 och 15 år som upplevt kränkande behandling ökar enligt siffror från SCB. Läsåret 2013/2014 uppgav 12,6 procent att de vid minst ett tillfälle har blivit utsatta för kränkande särbehandling de senaste månaderna. Under läsåret 2017/2018 hade andelen stigit till 19,4 procent.

Även internationellt sett är trenden densamma. En ny utredning visar exempelvis att självmord ökar bland unga i Japan. Kränkande särbehandling sägs vara den vanligaste orsaken till detta. Man nämner just stressade lärare och stora klasser som en orsak till att kränkningarna i skolorna i Japan kan fortgå under en så lång tid. Kränkande behandling ökar även i skolorna i Schweiz.

Kränkningar i skolan orsakar de utsatta individerna mycket stort lidande och samhället enorma kostnader. Skattningar visar att 45 barn beräknas ta sina liv varje år till följd av att de kränkts i skolan i Sverige. Enligt en nederländsk studie löper elever som utsätts för kränkande behandling mer än dubbelt så stor risk för självmordstankar som andra. I en rapport från Friends redovisas samhällskostnaderna för ett år av kränkande särbehandling i skolan. Under de kommande 30 åren kan de uppgå i 17,5 miljarder kronor.

Kränkningar i skolan är också en av huvudorsakerna till gymnasieavhoppen i Sverige. Enligt rapporten ”10 orsaker till avhopp” från Arbetsförmedlingen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Skolverket står kränkningarna i gymnasieskolorna bakom hälften av alla avhopp från gymnasiet. De som inte går klart gymnasiet löper en stor risk att bli långvarigt arbetslösa. Kränkningarna i skolan leder till försämrade skolresultat och minskad studiemotivation.

Det sätts i skoldebatten ofta ett likhetstecken mellan stöket i skolan och “mobbning”. Jag vill dock uppmärksamma att det inte är så att bara för att det inte finns stök i en klass så innebär det inte att det inte finns kränkande och diskriminerande attityder. Kränkande attityder och diskriminering kan även förekomma i klasser som är “skötsamma” och följer ordningsregler. Låt mig ge några exempel.

På så kallat “högpresterande” gymnasieskolor och program förekommer det sällan stök eller fysiska kränkningar. Men, det finns definitivt många gånger kränkande behandling och diskriminerande attityder på dessa skolor. Ett exempel på detta är ifall du har låga betyg i dessa skolor när de allra flesta har höga betyg. Du blir inte slagen. Men du blir utsatt för psykiska kränkningar. Högpresterande elever kan se ned på lågpresterande elever. Eleverna säger inte hej till dig varje dag och svarar inte på tilltal. De vill inte arbeta i grupp med dig i grupparbeten där lärarna dessutom låter eleverna själva välja grupper. Klasskompisarna frågar inte dig ifall du vill följa med när klassen ska på lunch. Du får äta i skolmatsalen ensam varje dag. Du är den enda i klassen som aldrig blir bjuden på festen. Du har gått på en gymnasieskola där ingen har sagt hej till dig under tre års tid.

På liknande sätt kan du bli behandlad ifall du har utländsk bakgrund och går på en helsvensk skola. Detta är exempel på kränkande behandling och diskriminering som kan förekomma i en klass som är skötsam och följer ordningsregler. Varför skulle händelser som dessa inte kunna förekomma i en klass där alla lämnar in sina mobiltelefoner, kommer i tid till lektionen, är tysta under genomgångarna samt respektfulla mot läraren som ska sätta deras betyg? I fallet ökandet av “mobbning” och självmord i Japan nämner man just ökade prestationskrav.

Utbildning i hantering av kränkningar är oftast snudd på obefintlig i lärarutbildningen i dag vilket gör att det blir eftersatt i skolpraktiken i stort också. Jag gick förra året Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) med förhöjd studietakt på ett av Sveriges största universitet för de som har minst en kandidatexamen i matematik, teknik och naturvetenskapliga ämnen. Utbildningen bestod av en utbildningsvetenskaplig kärna på 60 högskolepoäng och en verksamhetsförlagd utbildning på 30 poäng. I vår utbildning inom den utbildningsvetenskapliga kärnan nämndes kränkningar i skolan enbart på en enda av våra kurser. Och det enda som vi har fått med oss i KPU om kränkningar i skolan på den kursen är ett enskilt kapitel i en bok som behandlades på ett enstaka, mindre seminarium. Jag har pratat med många lärare som berättar om att de saknar en omfattande kurs på sin lärarutbildning som helt och hållet behandlar ämnet kränkande behandling.

Dagens lärare har inte tillräckliga kunskaper för att hantera kränkningar i skolan. Många gånger förvärrar de rent av situationen genom att skylla på den som utsätts. Tyvärr är “blame the victim” en mekanism som förekommer i många sammanhang, inte minst vid kränkande behandling och trakasserier. Alla lärarutbildningar behöver, menar jag, innehålla åtminstone en hel kurs som uteslutande behandlar ämnet kränkande behandling och likabehandlingsplanen. En angränsande fråga som lärarutbildningarna bör ta upp är nätkränkningar. Detta är ett stort problem som dessutom nu har ökat sedan smittspridningsbegränsande åtgärder trätt i kraft och påverkat gymnasieundervisningen.

Många lärare tycker att de enbart har ett pedagogiskt ansvar och inte ett socialt ansvar. Det är vanligt att man får höra att “jag är där för att undervisa i matematik” eller “det är föräldrarnas ansvar”. Men lärare måste skydda elever mot kränkningar. I yrkesetiken för lärare ingår att “alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier”. Ifall lärarens ansvar bara är att lära ut sitt ämne till eleverna skulle vi kunna ersätta läraren med en robot. Däremot behöver lärare och annan skolpersonal definitivt mer stöd. Vi måste tillföra resurser till skolan i form av fler kuratorer som aktivt arbetar med frågan och som har en tät kontakt med lärarna. Det ska vara lagstadgat hur många kuratorstjänster som ska finnas anställda i förhållande till antal elever, så att alla kan få det stöd de behöver. Att få bort kränkningar från skolan måste helt enkelt bli en av 2020-talets viktigaste skolpolitiska frågor.

Erik Rezazadeh är gymnasielärare 

Bild av Alexas_Fotos från Pixabay