Eva-Lotta Hultén: Bildning är både vägen och målet

Återkommande hörs röster om att vi måste ställa mer krav i skolan, vi måste sluta dalta med eleverna, de måste förstå att det krävs ansträngning. Det spelar ingen roll om man vill plugga eller inte, man måste. Ja, ni har hört hur det låter ganska många gånger vid det här laget. Mer sällan har ni hört förklaras hur det ska gå till.

Hur ska vi få eleverna att skärpa sig och plugga? Vad ska vi använda för tvångsmedel (för ja, ett krav innebär någon form av ultimatum; om du inte gör detta så får du inte detta/utsätter vi dig för detta)? Vi har redan kvarsittning, hot om att skickas till rektorn, betygen. Men när betygen sänkts, kvarsittning givits regelbundet, rektorn skällt, vad ska vi göra då? Vad är det vi ska hota med? Ett liv i arbetslöshet? Det är redan ett reellt hot för väldigt många, men det hjälper uppenbarligen inte. Så vad återstår – ta bort möjligheterna till socialbidrag?

Det vi förr eller senare måste göra är att prata med eleven om varför den behöver studera, och om varför hen upplever att det inte fungerar som det är. Vad hindrar eleven från att lära? Vad vill den uppnå och hur kan den nå dit? Då hamnar vi inne i eleven (usch så flummigt) och måste börja prata motivation, även om vi inte alltid använder just det ordet. Hur får vi den unga människan framför oss att vilja anstränga sig? I min värld vore det smartare att ta med motivationen i beräkningen från början, och inte dra fram den som ett sista kort när oviljan och skolmisslyckandet redan är ett faktum.

Jag blir alltid konfunderad när jag hör människor hävda att vi sviker arbetarklassens barn genom att frångå krav- och pluggskolan. Verkligen? I vilket samhälle gynnas arbetarklassen av att tränas till att bara göra som de blir tillsagda utan att tänka och känna själva, av att disciplineras, av att hotas? Är det i så fall ett samhälle som det i sin helhet är positivt att vara arbetarklass i? Eller människa över huvud taget? Är tanken kanske att vi ska uppnå en värld där det inte längre finns arbetarklass?

Om målet är ett samhälle där det står oss alla fritt att välja yrke oavsett bakgrund, och där allas potential tas till vara på bästa sätt, bör vi fostras till att tänka fritt, inte till att underkasta oss andras vilja eller bara leva upp till mål andra satt upp.

I vårt samhälle behövs bildning och bildning är, som jag ser det, förmåga att reflektera, se sammanhang, dra slutsatser och kunna tänka självständigt. För att uppnå det krävs att man tränat dessa förmågor med hjälp av bland annat faktakunskaper, läsning, samtal och egna erfarenheter (det finns självklart också en massa kunnande som är oerhört viktigt för samhället, men som kanske inte faller in under beteckningen ”bildning”, som omsorgskunskap och hantverkskunskap – vi måste självklart erkänna värdet också i sådant kunnande).

Ju fler som är bildade desto bättre, både för individerna själva och för samhället. Så hur får vi människor att vilja lära, och se värdet i det?  Hur får vi unga, även från arbetarklassen, att längta efter att bilda sig, och att vilja anstränga sig för att skaffa allehanda kunskaper?

För mig är det självklart att vi måste få utbildning att uppfattas som meningsfullt och som en väg som leder till en plats dit man vill komma, och till ett samhälle som man vill leva i. Den känslan kommer inte genom hot och yttre disciplinering, den kommer genom samtal, reflektion, hjälp att ställa upp mål. Bildning är både vägen och målet.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)

 

 

26 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Bildning är både vägen och målet

  1. Jättefint.
    Bra exempel på brobyggande mellan den politiskt retoriska nivån och “skolans verklighet”
    Det är dags att syna konsekvenserna av “flummiga” kunskapsivrares argumentation.

  2. I begreppet bildning hittar jag också den kulturella förståelse vi måste ha för att anpassa oss efter den kultur, den kontext vi växer upp i och lever i. Graden av kulturförståelse håller på att skapa ett nytt klassamhälle i kunskaps och IKT världen. Den som göds med kulturellt kapital under sin uppväxt får orättvisa fördelar framför de som inte har tillgång till det kulturella kapitalet. Idag föds man inte, som privilegierad, med en silversked i munnen utan en med bok i handen och en motiverad förälder vid sängkanten. Det fanns en tid då folkrörelserna arbetade med att motverka detta förhållande med studieförbund, folkhögskolor, Folket i Bild, Tidens förlag och litteratur för de arbetande klasserna exempelvis. Underhållningsmedier och skvaller dito motarbetades aktivt. Idag sätter vi nya medier i händerna på våra ungdomar men lämnar dem ensamma med detta och låter dem välja den enklaste vägen med underhållning och skvaller. Alla nya medieverktyg kan förmedla även personlighets och samhällsutvecklande kommunikation och i ett folkhem och i ett jämlikt samhälle borde alla få möjlighet att skaffa sig förmågan att ” reflektera, se sammanhang, dra slutsatser och kunna tänka självständigt. För att uppnå det krävs att man tränat dessa förmågor med hjälp av bland annat faktakunskaper, läsning, samtal och egna erfarenheter ” som Anneli skriver. Ropen skalla “Lärandeglädje och motivation till alla”. Jan-Ivar Johansson

  3. Väldigt bra och viktigt inlägg! Men måste vi inte – för de ungas skull – aktvt bekämpa bildningens fiender, fördummarna? Jag tänker på reklam och annan snuttifiering, ekonomister som vill översätta kunskap till pengar, de som ständigt jämför ( “komparativens förbannelse”; Lars Ahlin?), alla som propagerar kvicka fix…

  4. Vem som helst kan ha synpunkter på skolan. Det är bara en yrkesgrupp som man inte behöver ta på så stort allvar. Lärarna. Alla andra yrkesgrupper tycks vara experter på just skolan.
    Forskare är inte eniga om egentligen någonting, utan allt går att bevisas. Det är, vad jag erfarit bara två kriterier som är förutsättningen för en framgångsrik skola, nämligen
    läraren och skolledningen (rektorn i de flesta fall).
    Allt annat är beroende på vilken agenda forskaren vill förhålla sig till.
    Denna text, skriven av en journalist, tycks veta om hur motivation fungerar i skolans värld. Hon försöker raljera om ”mera krav” och om olika sorters tvångsmedel. Udden är riktad mot den förre skolministern som av någon konstig anledning fått klä skott för dagens skolsituation.
    Den innehåller ett enda långt förakt mot alla de lärare som från dag ett jobbat och jobbar med motivation. Att få eleven att förstå att hen skördar allt arbete som hen lägger ned på sitt arbete. På varje uppgift och på varje läxa. Varje vecka, varje dag, varje lektion, läsåren igenom.
    Mera krav argumentet bygger på en oändlig okunskap. Det är utifrån nästan inga krav alls till några få som debatten om krav började. Någon gång i början på 80-talet tror jag det var.
    Skoldebatt har i de flesta fall blivit mer att av försvara sina ståndpunkter än att fånga upp vad som faktiskt är bra för att återupprätta skolans plats i samhället.
    Hur får vi de bästa studenterna att bli lärare och hur får vi de bästa lärarna att bli rektorer.
    De frågeställningarna saknar jag i S.O.S

    • Hej

      Ja, jag vet en del om hur motivation fungerar i skolans värld, eftersom jag läst på, och intervjuat forskare i frågan.

      Var i min text hittar du en udd mot Jan Björklund? Och förakt mot lärare??? Är du säker på att denna kommentar verkligen hör till min text?

      • “Det vi förr eller senare måste göra är att prata med eleven om varför den behöver studera, och om varför hen upplever att det inte fungerar som det är. Vad hindrar Vad vill den uppnå och hur kan den nå dit? Då hamnar vi inne i eleven (usch så flummigt) och måste börja prata motivation, även om vi inte alltid använder just det ordet. Hur får vi den unga människan framför oss att vilja anstränga sig? I min värld vore det smartare att ta med motivationen i beräkningen från början, och inte dra fram den som ett sista kort när oviljan och skolmisslyckandet redan är ett faktum”.

        Om inte detta visar förakt mot lärare så förstår jag ingenting av vad du skrivit.

        “Den känslan kommer inte genom hot och yttre disciplinering, osv.
        Precis den typen av ordval har använts för att misskreditera Björklund.
        Jag har min kritik mot Björklund men dagens skolmoras hade sitt ursprung på 70-talet.
        Det tror jag ingen kan tvivla på.

    • “Förre skolministern 2006-20014 får klä skott”: Ja självklart ska han göra det i diagnostiska sammanhang, även om han faktiskt slipper i Hulténs text som frigörande nog handlar om annat, mer framåtsyftande.

      • Jag förstår fortfarande inte hur du kan tolka mitt inlägg som kritik av lärare? Det finns ju massor av lärare som jobbar så som jag beskriver i det stycke du citerar. De jag kritiserar är inte lärare i gemen, utan alla som inte begriper att motivation är viktigt för lärandet.

        Som Klas Lindelöf skriver, visst finns anledning att vara kritiskt mot Björklund, och det har jag varit, och är, men i just den här texten är det inte honom jag kritiserar utan en attityd so finns hos väldigt många som debatterar skolan.

        Och slutligen, att dagens “skolmoras” har sitt ursprung på 70-talet finns det, utan tvivel, många som tvivlar på. Den här typen av försök att skriva fram konsensus: “alla tycker så” är ett fult sätt att försöka skaffa sig tolkningsföreträde.

  5. Jag vill inte verka negativ, men jag har för mig att jag läst annat av dig, E L-H, med lite mera tyngd? Här blandades tyvärr mestadels halmgubbar och självklarheter.

      • Utan att vara ironisk kan jag säga att jag gillade formuleringen “Bildning är både vägen och målet” – fast sedan …
        – byggde ju artikeln i övrigt på att “de andra” inte kommit på att de behöver motivera eleverna/prata med dem om motivation, därav alla deras krav på “tvångsmedel”, “hot och yttre disciplinering”. “De” tycker att motivation är flummigt och är i behov av en rejäl skopa med humanistiskt tänkande. “Vi” bjuder dem därför på lite retoriska läckerbitar om vikten av bildning.

        Behöver vi verkligen sådana dikotomier?

  6. Intressant att se att man använder klassretorik än idag. Om vi pratar arbetarklass vem tillhör den? De som jobbar i industrin? Eller något annat. I varje fall passar inte den klassiska höger vänsterskalan på dagens samhälle.

    Svenska samhället består som jag ser det till stor del av en stor och bred medelklass långt bort från den arbetarklass som fanns fram till 1970-talet.

    Samtidig kan man fundera på det här med motivation. Några rader här: http://pluraword.blogspot.se/2015/06/standigt-denna-motivation.html

  7. Klockren artikel. Man kan inte tvinga elever till något de inte vill. Däremot kan man se elever – inte som klienter eller kunder, utan som medarbetare. Då talar men inte till eleven utan med hen. Då är man intresserad av hur eleven ser på sitt livsprojekt och när eleven noterar detta intresse kan det hända saker…

  8. Å ena sidan är jag benägen att ge en av kommentatorerna rätt, lärarna är de som har mest kunskaper om motivation och elever i skolan.

    Å andra sidan är skolan en del av samhället, och kunskaper, visioner etc. om detta samhälle är det många som har, inte minst politiker, filosofer, journalister, människor som ägnar sig åt samhällsvetenskap, humaniora etc eller vanliga medborgare.

    I vilken mån omgivande samhälle påverkar eller villkorar undervisning och i vilken mån skolan påverkar omgivande samhälle råder det delade meningar om.

    För att beskriva människors objektiva positioner i ett samhälle används ofta någon form av klassanalys. Dock räcker en klassanalys sällan utan brukar även kombineras med andra stratifierade indelningar. Såväl vänsterteoretiker, t.ex. Guy Standing, Lickerty m.fl. som liberala teknikekonomer t.ex. Brynjolfsen och Mcafee, pekar på att den ekonomiska ojämlikheten har ökat i de flesta av dagens samhällen/stater. Så här håller jag inte riktigt med en av kommentatorerna.

    En av dagens stora politiska frågor är hur “man ska skaffa fler jobb”. Denna fråga berör samhällets klasstruktur eftersom en indelning mellan människor är mellan de som har ett arbete och de som är arbetslösa. (Däremellan finns tillfälliga och osäkra anställningar, visstid, deltid etc.) Denna fråga berör även samhällets ekonomi och välfärd på olika sätt. Den berör också professionella lärare eftersom ett samhälles utbildningssystem, i vilket lärarna är centrala, antas vara centralt för att utveckla kompetenta samhällsmedborgare. Här finns olika politiska lösningar för hur ungdomar ska kunna övergå från skola/utbildning till (löne)arbete. Men när nu den tekniska kunskapen har gått så långt att robotar mer och mer kompletterar och ibland ersätter mänskligt arbete tycks utbildning inte längre automatiskt leda till att fler människor kommer i lönearbete. Stiftelsen för strategisk forskning skrev i en rapport förra året att 2,5 miljoner arbetstillfällen i Sverige beräknas försvinna inom en 20-årsperiod. Samtidigt beräknas även nya arbetstillfällen skapas men knappast i den omfattningen och med den hastigheten som de gamla jobben försvinner.

    Då har vi kvar ett dilemma som handlar om motivation:

    Å ena sidan har vi den gamla tanken om att det måste löna sig att lönearbeta, utbilda sig, anstränga sig etc., å andra sidan har vi den teknisk-ekonomiska utvecklingen som hävdar att det i många sektorer är mer lönsamt att ersätta människor som arbetskraft med datorer och robotar. När till och med liberala Göteborgs-Posten fick in en ledarkrönika i juli där medborgarlön/basinkomst föreslogs som en möjlig grundtrygghet för alla medborgare är det ett tecken på att skolans omgivande samhälle håller på att förändras i rasande fart. Hur detta påverkar skolan och elevers motivation är som det heter en empirisk fråga.

  9. Väsentligt och klartänkt som vanligt från Eva-Lotta. Den springande frågan är varför vissa elever inte lär sig i skolan. Varför är de inte motiverade att lära sig där när de före skolgången var så nyfikna, frågvisa, vetgiriga som barn är. Vart tog motivationen vägen? Ett svar är att den försvann i misslyckandets slukhål.
    Det är i den sport eller i det skolämne som eleven är bra i som hen har lust att bli ännu bättre. Och vice versa. Det viktigaste för elevens motivation att lära sig är att hen lyckas och har framgång i lärandet. I skolan är misslyckandet inbyggt för den elev som inte från hemmet fått med sig den språkförståelse och annat som hen behöver i skolan. Hen behöver mera tid på sig att ta till sig och förstå det läraren säger och det som står i de uppgifter hen får. Den tiden får hen inte. Hen tvingas att ideligen delta i kunskapsprov på sådant som hen inte hunnit lära sig. Hen tvingas jämföra sina kunskaper med andras genom det betygstänkande som redan tidigt genomsyrar skolan. Hårdare krav och bestraffningar får hen inte mera motiverad att lära sig. Tvärtom. För det krävs att hen tidigt kompenseras för bristerna i språk och annat. Och att hen slipper att få svart på vitt på sitt misslyckande genom täta betygsprov och graderad betyg

  10. Återigen lärarförakt. Är det så svårt att förstå att alla klassresor som gjordes på 50- 60- och 70-talen hade dessa föräldrar inbyggda i själva resan. Lärarna var sådana att några föräldrar inte behövdes för elevens examen. Bytyg,läxor och prov gjorde att arbetarbarnet kunde konkurrera med överklassbarnet. Trots dennes tillgång till språkresor, Hermodskurser eller privathjälp.
    Att misslyckandet skulle vara ”inbyggt” blir för mig mer av den gamla tidens syn på arbetarbarn som varande obildbara.
    Betyg,läxor och prov är alltså tillgångar för en elev med ingen hjälp hemifrån. Det är den socialdemokratiska flumskolan som gett föräldrarna den betydelse som de fått idag.
    En elev som misslyckas dag ut och dag in får ju naturligtvis för svåra uppgifter. En bra lärare accepterar ju inte detta, utan fortsätter att leta ”ingången” till eleven.
    Eftersom P-A O beskriver sin syn på lärarens agerande som slappt (min tolkning) så måste väl receptet vara att byta ut alla sådana lärare eller skicka dessa till en utbildning värd namnet.
    En läxa är oftast en övning på det man lärt sig på lektionen och är endast en angelägenhet mellan eleven och läraren. Att blanda in föräldrarna är att hindra eleven från att få igång sin ”motor” och sitt lärande. Nu beskriver jag i första hand Mellanstadiet, det stadium som ska få eleven att ta ansvar för sitt eget ärande.
    ”Delta i kunskapsprov som hen inte hunnit lära sig” skriver P-A O.
    Om en lärare ger ett prov som en viss elev inte ”hunnit” förbereda sig till så kan det vara så att eleven inte ansträngt sig eller också vet läraren att det kommer fler prov att visa upp sig på.
    Återigen, skulle lärare ge prov som elever inte hunnit förbereda sig till?
    Det luktar inte utan det stinker av lärarförakt.
    Eller också är det så att lärarkåren är precis så urusla som P-A O skriver. Och då återstår bara att få bättre lärare för att lösa skolkrisen.
    Och hur ska vi få dom?

  11. Svar till Henrik Birkebo: det existerar reella motsättningar mellan människor som inser att motivation har betydelse, och människor som tror att tvång funkar lika fint. Jag förstår inte vem som skulle tjäna på att vi inte tar upp dendiskussionen? Det är ju knappast jag som skapar någon dikotomi.

    • Jag vill inte ironisera över det du skriver, och jag håller ju med dig om betydelsen av bildning. Och visst, har du underlag för påståendet att de som tänker i termer av tvång utan inre motivering är många och starka, ja, då måste du ju skriva.

      Grejen är bara att vi är många lärare som ständigt jobbar med att motivera eleverna genom att appellera till deras inre drivkrafter men ändå inte alltid når fram. Vi vet dock också att vilket trädgårdsland som helst kan kvävas av ogräs och då hjälper det inte att enbart gödsla lite till. Den erfarna och skickliga trädgårdsmästaren vet att det även fordras lite fasta tag emellanåt, med exempelvis skyffeljärnet. Inte antingen-eller, alltså, utan både ock.

      • Självklart kan även elever som är motiverade ibland behöva styrning eller att pushas för att komma framåt. Något annat har jag inte påstått heller. Men det finns ju olika former och inramning för det. Det är stor skillnad på att agera tränare, utifrån sin större erfarenhet och kunskapsmängd, och att agera pådrivare utifrån sin högre maktposition.

  12. Du skriver: “Jag blir alltid konfunderad när jag hör människor hävda att vi sviker arbetarklassens barn genom att frångå krav- och pluggskolan. Verkligen? I vilket samhälle gynnas arbetarklassen av att tränas till att bara göra som de blir tillsagda utan att tänka och känna själva, av att disciplineras, av att hotas?”

    Jag ser inte att det måste finnas en motsättning mellan att ha krav och “tvingas” att plugga, och att “få lov att tänka och känna själva”. Många kunskaper måste man bara kunna för att kunna bygga vidare på sin kunskapsbana (prepositioner som styr dativ och ackusativ i tyska, periodiska systemet…).

    Varför skulle en skola med krav automatiskt innebära att eleverna inte får “tänka och känna” själva?

    Och vilken skola hotar eleverna? Jag kan inte se att konsekvenser (“om du inte läser texten på lektionen idag så får du läsa den i eftermiddag efter skoltid” – om denna konsekvens ens används i Sverige?) skall ses som hot?

    • Jag tycker att det är fullt rimligt att förklara att det finns krav förknippade med ett visst omdöme, t ex. Alltså: “om du vill få högsta betyg så krävs detta av dig”, eller “om du vill få godkänt på det här arbetet måste det lämnas in senast då eller då”. Men att försöka få elever som inte har någon drivkraft att lära, att prestera genom hot som “annars får du kvarsittning/underkänt/göra om provet” är fel väg att gå. Viljan att lära måste komma först. Annars lär sig eleverna att underkasta sig andras vilja, att lyda människor med makt, utan egen eftertanke. Det står i direkt motsättning till de värden läroplanen säger att skola ska förmedla.Formen för undervisningen, och bemötandet av eleverna har mycket stor betydelse för hur skolan lyckas förmedla läroplanens intentioner.

      Visst går det att göra saker under tvång, och samtidigt tänka och känna själv, men det gör det väldigt mycket svårare att hålla fast vid sina egna ideal och tankar. Jag skriver en hel del om detta i min bok Resan från mörkrets hjärta (med många referenser till forskning).

  13. Staffan Berg. Stinker av lärarförakt. Hårda ord mot någon som varit lärare i 40 år. Som skrivit ett tjogtal artiklar till försvar för lärarna (Se http://www.perackeorstadius.se). Som varit bisittare i klassrum som metodiklektor i ca 5 000 lektioner och talat med hundratals lärare.
    Blanda inte in föräldrarna, säger Berg. De spelar ingen roll om lärarna är duktiga. Hur förklarar han då att det är mer än 40 % av eleverna med lågutbildade föräldrar som misslyckas med att få behörighet till gymnasiet men ytterst få elever med högutbildade föräldrar?
    Skulle lärare ge prov som elever inte hunnit förbereda sig till? Icke, säger Berg. Förklara då varför i så fall så många elever misslyckas med att få godkända betyg!.
    Betyg, läxor och prov är tillgångar för en elev med ingen hjälp hemifrån, säger Berg. Förklara då hur den elev som får sämst betyg, ingen läxhjälp och som misslyckas på proven ska kunna bli motiverad i skolarbetet av detta!
    Berg lägger skuld på den socialdemokratisk skolpolitik som fram till nittitalet ledde fram till att Sverige uppfattades som ett pedagogiskt mönsterland. Därefter kom borgerliga regeringar att införa en rad förändringar som gjorde det svårare för lärarna. Mål- och resultatinriktningen av skolan efter mönster från näringslivet. Fler och mer fingraderade betyg. Nationella prov. Detaljerade kursplaner. Svårtydda betygskriterier. Ökade krav på rapportskrivning. Krav på lärarlegitimationer. Alla dessa förändringar har bidragit till en osäkerhet i jobbet och en större arbetsbelastning för lärarna. Och att utrymmet för lärarnas professionalism har minskats drastiskt.
    Det vore bättre om Berg själv bidrog till att försöka undanröja dessa försämringar för lärarna i stället för att kritisera dem som försöker göra det. Men det gör han inte, troligen av ideologisk/politiska skäl.

  14. P-A Orstadius tycker att han har försvarat lärarna i alla år. Blir det inte lite märkligt då att påstå att elever med föräldrar som inte är akademiker har sitt misslyckande inbyggt i sig. Betyder inte detta att vad än läraren gör så spelar detta ingen roll. Det blir ett misslyckande.
    Jag påstår ju motsatsen.
    Läraren är den som gör skillnad. En bra lärare utgår ifrån att alla elever ska lyckas och förutsättningen för detta är att få igång elevens ”motor”, att ansträngning ger resultat. Att eleven tror på att läraren är den som leder hen dit hen inte skulle kunna gå själv. Och det finns inga genvägar, det är hårt jobb. In i bildningens fantastiska värld och glädjen av att behärska färdigheter. Orstadius argumenterar som om dessa lärare inte finns. De blir färre och färre, men de finns.
    Sverige var inget mönsterland i början på 90-talet. Falsk historiebeskrivning skulle jag vilja påstå.
    Friskolorna kom då, men varför kom dom?
    I Finland skriker ingen efter friskolor. Anledningen är att alla skolor är bra eller mycket bra och då spelar det inte någon större roll var man bor. I Sverige ”avslöjade” boendesegregationen de många dåliga skolorna och orättvisor uppdagades i dess kölvatten.
    Gunnar Ohrlander, alias Dr Gormander (Aftonbladet), skrev en bok om hur den svenska skolan förfördelade arbetarklassens barn. Detta hände 1981, så ”mönstret” hade redan då börjat krackelera.
    En kritiker skrev denna mening om boken:
    – Ohrlander visar hur fundamentalt reformatorerna missförstått lärandets psykologi.
    De nya reformatorerna med Mats Ekholm i spetsen fullföljde den långa vägen till Flumskolan.
    Resultatet ser vi idag och framtiden ser inte ljus ut. Om inte Fridolin förvissar sig om att få de bästa studenterna till läraryrket så är svensk skola illa ute.

    • Till Staffan Berg. Puh! Jag har försökt förklara hur misslyckandet är inbyggt i skolan för den skolsvaga eleven genom att man där varken kompenserar eller tar hänsyn till hens brister i språkförståelse mm. Att man kräver att hen ska kunna hänga med i en undervisning som går för fort för hen och delta i betygsprov som är för svåra för hen. Det är i bristen på kompensation och i skolans krav på eleven som misslyckandet är inbyggt, inte i eleven själv. Men dä ä int lätt å förklar för den som inte begrip, sade Stenmark.
      I en vanlig grundskoleklass kan det enligt undersökningar skilja 6-7 år i språklig utveckling mellan den elev som har sämst respektive den elev som har bäst språkförståelse. Dessa undersökningar gjordes när det ännu var mycket få elever med invandrarbakgrund i skolorna. Det är orimligt att begära av läraren att hen ska anpassa tempo och svårighetsgrad i framställningen så att det passar båda dessa elever. Detta insåg man i arbetet inför Läroplan 80. Efter omfattande försöksverksamhet införde man mer av självständiga arbetssätt där eleverna kunde tänka och ta till sig kunskap i en takt som passade dem. Eleven i centrum blev mottot. Man införde också ämnesövergripande mål om samarbetsförmåga kritiskt tänkande och kreativt arbete. Konservativa lärare slog bakut och vägrade att anpassa sig till det nya sättet att arbeta. Kunskapsrörelsen stödde dem och svartmålade denna läroplan. Krönikören dr Gormander tog chansen att haka på och gjorde sig lustig över denna svartmålade skola. Läroplansskolan kom av sig och man koncentrerade sig åter mer på förutsättningarna för lärarnas utlärning i stället för elevernas inlärning.
      Du skriver om erfarna lärare att de stinker av lärarförakt. Vad gör då du som så ivrigt försvarar de amatörer i skolverksamheten som svartmålat skolan och lärarna och i hög grad bidragit till att skolan nu hamnat snett. Amatörer som majoren Björklund och krönikören Ohrlander.
      Svartmålningen bidrog till att det fria skolvalet påskyndades. Tidigare omfattade friskolorna ideellt verkande skolor med fungerande idéer om vad eleverna behövde för att lära sig såsom Waldorf- Freinet- och Montessoriskolorna. Giriga människor såg nu chansen att tjäna pengar på skolorna. Bland dessa märktes dåvarande chefredaktören för DN, Hans Bergström, som flitigt deltog i svartmålningen av läroplansskolan. Han kunde flytta till Florida med över en halv miljard kronor som hans familj tjänat på att sälja sin skola till riskkapitalister. Vill du veta mer så gå in på http://www.perackeorstadius.se

  15. Det kanske är så att Orstadius förklarar dåligt eller att jag är dum i huv’et eller att jag har förstått men inte håller med. När Dr Gormanders kritik mot kunskapstapp jämställs med svartmålning och Björklund blir kallad amatör och blir påklistrad det där förlöjligande epitet “major” då blir debatten meningslös. Är det så att vänstern har svårt med debatt eller är Orstadius bara van att “diskutera” med likatänkande för då blir ju andras tankar farliga eller svåra att förstå?
    Svensk skola var inte ett mönsterland 1990, herr Orstadius. Om så vore så hade vi inte haft friskolor. Och friskolor finns. På grundskolan så är andelen 13%, vilket skulle vara orsaken till det svenska moraset?
    Därmed tackar jag S-O S och drar mig tillbaka från denna arena.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS