Eva-Lotta Hultén: Faktakunskaper viktigt men inte tillräckligt i arbetet mot extremism

Skolan har ett stort ansvar i arbetet mot våldsbejakande extremism, ett arbete som inte kan stanna vid att förmedla fakta. Trots att det ofta avfärdas som flummigt i den svenska skoldebatten, så visar en internationell utblick på att forskning för fram vikten av elevaktivt och helhetsinriktat värdegrundsarbete i skolan. (red.)

Det finns inga miljöer där människor samspelar utan att något socialt eller moraliskt lärande sker. Skolan behöver därför vara medveten om, och ta ansvar för, allt lärande som äger rum där. Läroplanen är dessutom glasklar med att det ingår i skolans uppdrag att förmedla värden till eleverna, och stödja dem i att bli socialt och demokratiskt fungerande medborgare som kan och vill förstå och påverka sin omgivning i en konstruktiv riktning.

Att arbeta mot våldsbejakande extremism i skolan är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, empati och eget ansvarstagande. Det mesta av det arbetet sker bäst inbakat i den vanliga undervisningen och handlar om sådant som kunskapssyn och människosyn.

Eleverna behöver få träna inte bara på faktakunskaper och slutledningsförmåga utan också på samspel, empati, medbestämmande och att reflektera över sin roll i hur samhället utvecklas. I den svenska skoldebatten framställs det ibland som att sådana idéer bara är svenskt flum.

Men diskussionen om vilka värden skolan ska förmedla, och hur, pågår över hela världen. En rad internationella forskningsrapporter på senare tid har lyft vad skolan kan göra föra att hantera kontroversiella frågor och motverka extremism.

I rapporten Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works? lyfter Lynn Davies, professor i internationell utbildning, fram åtta principer som enligt forskningen har positiva effekter:

• Att lärare är grundligt förberedda för att kunna diskutera kontroversiella frågor, reagera på händelser kopplade till terrorism och klara att upptäcka barn som befinner sig i riskzonen för att radikaliseras.
• Att strategin man använder är tydligt förankrad i hur hela skolan fungerar och arbetar.
• Att den strategi man väljer inte moraliserar utan i stället leder till självständigt tänkande, reflektion över etiska dilemman och medför att eleverna blir respektfullt bemötta och lyssnade till.
• Att strategin är brett inriktad på att nå så många som möjligt: elever, lärare, familj, lokalsamhälle.
• Att det finns bredd i vilka som involveras i att genomföra programmet: lokalpolis, religiösa ledare, olika lokalsamhällesaktörer, socialarbetare.
• Att en mångfald av de faktorer som kan leda till extremism uppmärksammas (som ideologi eller fattigdom), i stället för bara en.
• Att programmet inte bara inbegriper att lära sig om andra religioner utan också tillhandahåller politiska förklaringar till konflikter.
• Att praktiska, synliga effekter uppnås: medborgerligt engagemang, kampanjer och att eleverna inte bara blir mottagare av insatser utan själva blir aktiva i att motverka extremism.

Lynn Davies betonar att skolor måste bygga en kultur och en undervisning som i sig motverkar extremism – det räcker inte att undervisa om civilkurage, samförstånd, respekt, källkritik, tolerans eller kritiskt tänkande. Eleverna måste uppleva att det genomsyrar undervisningen och är en naturlig del av deras liv i skolan. Hon pekar också på att det finns forskningsstöd för att det kan vara mer effektivt att först förändra elevernas beteende, och låta det förändra deras värderingar och principer, än att göra tvärtom.

UNESCO-rapporten A Teachers guide on the prevention of violent extremism through education uppmanar precis som Lynn Davies lärare att skapa ett klassrumsklimat öppet för diskussioner, dialog och kritiskt tänkande. Skolor rekommenderas att arbeta med Global Citizenship Education som innebär att elever lär sig att identifiera sig med andra människor och känna ett kollektivt ansvar för vår värld och att koppla det till sin egen lokala nivå.

Respekt för mänskliga rättigheter och kamp för social rättvisa, jämställdhet och miljömässig hållbarhet blir också verktyg i kampen mot våldsbejakande extremism, menar rapportförfattarna.

Även sociologiforskaren Evin Ismail rekommenderar i rapporten Ung och extrem – om våldsbejakande islamism i skolor att satsa på att skapa en känsla av gemenskap genom bland annat inkludering, likabehandling och demokratiska samtal. Hon föreslår också undervisning och diskussioner om de vanligaste islamistiska konspirationsteorierna, undervisning i källkritik, att engagera och stärka föräldrar genom utbildning och att låta unga religiösa lärda erbjuda motbilder och motbudskap som ifrågasätter extrema tolkningar av islam samt att använda avhoppares erfarenheter.

I Europarådets utbildningshäfte för lärare, Undervisa om kontroversiella frågor, uppmuntras lärare att samarbeta i undervisningen för att sprida arbetet med utbildning i mänskliga rättigheter och demokratiskt medborgarskap. Självreflektion och genomtänkt och välgrundat handlande hos pedagoger lyfts fram; lärare uppmanas att fundera över hur deras personliga åsikter och värderingar påverkar hur de hanterar känsliga frågor med eleverna.

Även här framhålls vikten av ett gott klassrumsklimat och att lärare behöver skaffa sig kunskaper inför samtal och undervisning om kontroversiella frågor.

Lärare bör träna elevernas kritiska och analytiska förmågor och gärna använda problembaserade inlärningsmetoder. Eleverna bör uppmuntras till fyra förhållningssätt: granska information kritiskt, ställa obekväma frågor, känna igen retorik och odla tvivel.

Vidare förklarar rapportförfattarna att för ett effektivt arbete bör man gärna bjuda in externa organisationer och personer med kunskap och involvera föräldrar. De tar också upp hur man kan hantera specifika utmaningar, som särskilt känslosamma diskussioner, åsiktspolarisering, starka fördomar, stark konsensus i gruppen eller apati.

Som synes spelar det alltså ingen större roll om rapporterna kommer från svenska eller internationella forskare eller organisationer, rekommendationerna är ändå likartade och skulle kanske kunna sammanfattas så här: Ge utrymme att prata om svåra ämnen. Var respektfull och lyssna. Undvik att moralisera och försök i stället få eleverna att själva reflektera. Uppmuntra och utveckla kritiskt tänkande och ifrågasättande. Stärk elevernas förmåga och vilja att samarbeta, känna empati och ta ansvar. Bygg allianser i lokalsamhället och skapa en känsla av samhörighet med andra människor och med världen som helhet. Ta fasta på det positiva hos eleverna och bygg vidare på det. Fostra till medborgarskap.

I den offentliga svenska skoldebatten har det i stället ofta pratats om behov av hårdare tag, straff, krav och fördömanden, och faktakunskaper har ibland framställts som någon slags universallösning för att motverka extremism: om folk bara lär sig att det gick illa på 40-talet så kommer det inte hända igen. Men ingen av de rapporter jag läst i ämnet verkar mena att det skulle fungera så.

Faktakunskaper är bra och viktiga men i sig själva tyvärr otillräckliga för att motverka extremism.

”När du saknar en identitet så kommer du söka efter en identitet, så enkelt är det. När du är utanför samhället så vill du gärna komma in på något sätt, du vill betyda någonting.” Så säger en ung människa vars vänner varit involverade i våldsbejakande extremism, i rapporten Barns och ungas erfarenheter av våldsbejakande islamistisk extremism.

Kanske är detta det allra viktigaste vi kan ta med oss i arbetet mot våldsbejakande extremism: du, jag och alla andra vill höra till, känna mening och uppleva oss efterfrågade och vi kommer att göra vad vi kan för att få de behoven tillfredsställda. Den svenska skolan behöver erbjuda de mest konstruktiva vägarna dit och hjälpa eleverna att välja dem.

Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist och författare

Artikeln är en bearbetad version av den ursprungliga, längre artikeln Så kan lärare motverka extremism, publicerad i Pedagogiska Magasinet 4/2018.