Eva-Lotta Hultén: För en verkligt demokratisk skola. Del 1
För att fostra demokratiska medborgare måste skolan vara demokratiskt uppbyggd. I dag nöjer sig skolan alltför ofta med att berätta om vad demokratin är. Det räcker inte, demokrati måste levas och tränas in varje dag för att fullt förstås, menar Eva-Lotta Hultén. (red)
”När samhället avgör de ungas framtid genom att styra deras handlande, avgör det också sin egen. Eftersom de unga vid en given tidpunkt kommer att utgöra det framtida samhället, kommer detta samhälles beskaffenhet att i hög grad bero på den ledning deras aktiviteter fått i barndomen.” (John Dewey, ur Demokrati och utbildning)
Den ordinarie läraren hade hastigt blivit allvarligt sjuk och jag hade kallats in som vikarie. När jag kom in i klassrummet första gången satt eleverna käpprakt i bänkarna, de var knäpptysta, och tittade uppmärksamt på mig. På väggarna bakom dem hängde trettio likadana teckningar i en anhopning, trettio likadana i en annan och ytterligare trettio i en tredje.
Första dagen hade jag fått instruktioner att låta eleverna göra färdigt ett häfte om svampar och de skulle bland annat binda ihop det genom att trä ett snöre genom de hålade papperna. Efter en liten stund kom en flicka fram och frågade hur hon skulle göra med snöret. Jag förstod inte riktigt frågan. Det var ju bara att trä igenom och knyta ihop. Det visade sig att hon ville veta exakt i vilket hål som hon skulle börja trä in snöret, vilket hål det sedan skulle igenom och exakt hur knuten skulle knytas. Efter henne kom flera andra elever och frågade samma sak och det började bli uppenbart för mig att dessa elvaåringar var extremt osjälvständiga.
Efter de första dagarnas lugn utbröt kaos i klassrummet. Eleverna var vana vid en auktoritär ledarstil som jag inte var beredd att axla av den enkla anledning att jag ansåg det onyttigt för barn att tränas i att lyda och följa instruktioner utan ifrågasättande eller eget tänkande. Kaoset i klassrummet varade i flera veckor. Barnen ägnade en hel del energi åt att försöka lura mig på olika sätt. De verkade tro att min ovilja att ge exakta arbetsbeskrivningar eller hota med straff berodde på att jag var korkad. Kaoset var antagligen lika jobbigt för eleverna som för mig. Ljudnivån var hög, det flög suddgummin genom luften och de tidigare så beskedliga och ”snälla” barnen var elaka både mot mig och mot varandra.
I sex veckor var jag i klassen. I ungefär fyra av dem rådde kaos. Sedan hände något. Barnen började lyssna på mig. Vi hade samtal med varandra. De ställde nyfikna frågor. De slutade bete sig som väldresserade – alternativt vilda – hundar och började bete sig som människor i stället. Jag misstänker att det inte var helt lätt för deras ordinarie lärare att komma tillbaka till klassen.
*
Enligt undersökningen World Values Survey tycker 26 procent av svenska 18-29-åringar att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare ”som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”. 21 procent kan tänka sig att sälja sin röst till den politiker som hostar upp pengar. I en debattartikel i DN skrev en av studiens forskningsledare att en förklaring kan ligga i att skolan är för dålig på att lära ut demokratins ”normativa grundvalar” – eleverna serveras en ”historielös, mekanisk syn på demokratin”. Själv tror jag att problemet snarare är att skolan alltför ofta nöjer sig just med att servera en syn på demokratin – vilken den än vara må. Det räcker inte. Demokrati måste levas för att fullt förstås. Den behöver tränas in.
I läroplanen för för- och grundskola kan man läsa ”Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.” Skolan ska alltså inte bara berätta om vad demokrati är, den ska faktiskt i sig själv vara demokratiskt uppbyggd. I en sant demokratisk skola ses eleverna som de självklara skaparna av sin egen vardag och sitt eget liv och få lära sig att deras tankar, känslor, åsikter, tid och upplevelser har ett värde. De medskapar demokratin varje dag – och bär också med sig den erfarenheten in i vuxenlivet.
Om man vänder sig till de pedagoger som har varit nydanare på skolans område, som Maria Montessori, Loris Malaguzzi, John Dewey eller Janusz Korczak, är det slående hur de samstämmigt ser på skolan som ett demokratiprojekt. Dewey skrev exempelvis: ”Den grundläggande demokratiska friheten är tankefriheten och all den frihet till handling och erfarenhet som behövs för att skapa denna” och han ansåg att skolans uppgift är att hjälpa eleverna att ställa upp mål för sig och lära dem hur de kan förverkliga dem samt att kunna bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Sedd så blir skolan en plats där lärare handleder elever i att bli demokratiska, ansvarstagande och kreativa samhällsmedborgare och där dessa erfarenheter levs varje dag.
John Dewey är en av västvärldens mest inflytelserika pedagogiska tänkare och han menade att för att fostra demokratiska medborgare måste skolan i sig vara demokratiskt uppbyggd och satsa på social medvetenhet och solidarisk individualitet hos eleverna. De måste få utbyta erfarenheter med varandra för att fostras till fria jämlikar med intresse för varandras välbefinnande. Han varnade starkt för att låta kunskap bli ett dött stoff utan koppling till verkligheten runtomkring eleverna eller till deras känsloliv. Kunskap blir bara meningsfull om den sätts in i ett sammanhang. Reflektion över hur handlingar påverkar människorna runtomkring oss och samhället som helhet måste ständigt vara närvarande i skolans vardag.
Om skolan ska fungera demokratiskt måste barn få känna att deras dagar är meningsfulla redan nu. Skolan får inte reduceras till att bara bli en förberedelse för vuxenlivet utan måste fungera som ett litet samhälle i sig själv. Skolan måste också vara i ständig relation till samhället runtomkring. Dewey gör direkta kopplingar mellan undervisningsmetoder och barns demokratiska förmåga. Om skolan vill utveckla barns demokratiska tänkande måste de problem som presenteras för dem vara relevanta för dem annars, menar Dewey, riskerar vi att göra dem till anpassliga verktyg i andras händer:
”Den person är fri som har ett problem som verkligen är ett problem för honom och som förfogar över de redskap som behövs för att angripa problemet. Han sporrar sin nyfikenhet, vilket medför att han skaffar sig den information som behövs för att lösa problemet. Allt han har av initiativkraft, fantasi och visioner sätts i rörelse och styr hans impulser och beteende. Hans handlande styrs av hans syfte. I annat fall är hans uppmärksamhet, hans läraktighet, hans foglighet inget annat än intellektuell underdånighet. Ett sådant tillstånd av intellektuell underdånighet behövs när man vill anpassa de breda lagren till ett samhälle där flertalet inte väntas ha några egna idéer eller mål utan bara förväntas lyda order från de få som har makten. Det hör inte hemma i ett samhälle som vill vara demokratiskt.”
Den svenska läroplanen är starkt influerad av John Deweys tankar. Under rubriken ”grundläggande värden” skriver man bland annat att ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Det står också mycket klokt om likvärdighet, hänsyn till varje elevs förutsättningar och behov, möjligheter till inflytande och ansvar för eleverna och vikten av sammanhang och lust att lära. Det är alltså inte skolans styrdokument det är fel på utan dess praktik.
(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Artikeln är första delen av en längre tidigare publicerad artikel i tidskriften KRUT nummer 142–144, det sista före nedläggningen hösten 2011.)
Tack för en bra artikel! Kloka ord. Demokrati, värdegrundsfrågor etc. är inget man bara kan undervisa om. Man måste också i sin dagliga praktik leva som man lär. Hur ska man annars kunna bli trovärdig. En del skolpolitiker avfärdar sådana här tankar som Flum. Dialogpedagogik anses som flum. Här gäller det att välja vilket ben man ska stå på. Det ena har sina rötter i den disiplinerande skolan och makten över individen. Detta är skolans rötter alltifrån katekesundervisningens dagar. Det andra benet står på Deweys och progressivismens sida. Som E-L så riktigt påpekar så uttrycks det senare rätt tydligt i t.ex. läroplanen som också i övrigt betonar det moderna samhällets värdegrund. Problemet uppstår vid tillämpningen, dvs. där teorin möter verkligheten. Där ska elever prestera, de ska mätas och jämföras. Ofta handlar det om kunskaper som snart är rätt ”ute” i dessa I-padens dagar. Därmed förnekas inte att skolan har en oerhört viktig uppgift i att stödja elevernas utveckling av redskapen för att kunna ta ansvar för sitt lärarande.
I min kontakt med sistaterminsstudenter i lärarutbildningen försöker jag indoktrinera dem med mina enkla teser från snart 40 år som lärarutbildare. Dessa sammanfaller väl med E-L’s tankar. Det första är att all pedagogik handlar om möten. Lärare möter elever. För att möten ska bli framgångsrika krävs saker som respekt för den andre, intresse för den andre – dvs någon form av ömsesidighet. För det andra måste man vara överens om varför man möts i t.ex. en undervisningssituation. Är man inte överens blir resultatet inte bra. Elever kan till synes framgångsrikt ta sig fram men med en begränsad behållning över tid. Man läser för provet och inte för livet!
Som lärare är man tjänsteman, med makt och skyldigheter. Visst, man har makt men ska så långt möjligt försöka reducera dess korrumperande inverkan och vad gäller skyldigheter är det i första hand gentemot eleverna, i andra hand gentemot den egna yrkesetiken, i tredje hand mot skattebetalarna och i fjärde hand gentemot den politiska styrningen. Jag har i ett annat sammanhang uttryckt att ”batongpedagogiken” som E-L beskriver i inledningen av sin upplevelse som vikarie är ute, även om vissa politiker tycks sakna den. Det tåget gick för ca 30 år sedan. Idag är det framgångsrikaste receptet ett demokratiskt ledarskap och en demokratisk skola.
Eva-Lotta Hultén skriver så inkännande och inspirerande om demokratisk fostran i skolan att det känns nästan svårt att komma med några påpekanden. Demokrati är ett föga vägledande ord, tyvärr. Likt andra honnörsord missbrukas det och så sker också i skoldebatten. Demokrati för stå för allt som är fint , mjukt och bra. Självförverkligande, tankefrihet, inflytande och handlingsfrihet är några aspekter som knyts till demokratibegreppet i Hulténs artikel. Pedagoger brukar även tala om demokratiska samtal. Jag tror att vi gör våra elever en otjänst genom att tala om demokrati som ett så omfattande och dimmigt koncept. Hultén är själv emot att demokrati bara blir till ord och inte till handling men själv behöver hon en mängd ord för att fånga in begreppet. Det måste vara svårt att omsätta ett sådant svajigt begrepp i konkret handling.
Ute i samhället används inte demokratibegreppet så utsvävande. Där betyder det oftast att människor eller deras representanter röstar om viktiga och allvarliga frågor. Någon ömsinthet i debatterna inför val finns ofta inte. Denna diskrepans mellan skolans demokratibegrepp och samhällets måste vara förvirrande. Frågan är om inte den verklighet som omger eleverna utanför skolan får övertaget när det gäller att definiera demokrati.
För övrigt är inte Sverige en demokrati rätt igenom.
Inom den ekonomiska sfären är det fortfarande pengar som betyder inflytande. Sådant förstår eleverna väl.
Frågan är befogad – varför gäller krav på demokrati inte bara som mål utan även som medel i skolan för att verkligen lära sig förstå vad den innebär för mig själv och min omgivning? Mitt svar är nej och den pedagogiska forsningen hjälper inte heller den enskilde läraren i denna viktiga sak. Professor Wilhelm Sjöstrand påtalade 1968 behovet av att forskning behövs för att få kunskap om hur frihet och jämlikhet förlikas med varandra. Han fick av andra forskare och politiker epitetet grundskolans motståndare. Istället talas bland både forskare, politiker och massmedia om att vägledande för skolans verksamhet är att ha uppnått mål för kunskap i olika akademiska ämnen.
Min yngsta dotter sa till mig efter någon månad i Åk 1: Pappa, jag vill inte bli stor. Dom stora i skolan bara bestämmer över mig.” I ÅK 4 fick hon en lärare som förstått sig på skillnanden att vara autoritet och auktoritär. Ulrika hem och var glädjestrålande till mig: ”Pappa, jag har ingen fröken. Agneta sa till oss att då jag säger du till er ska ni säga Agneta elle du till mig. Förresten har vi bestämt att Agneta ska vara bordsvärd precis som vi andra i klassen”. Jag träffade Agneta många år senare – Ulrika är idag 44 år. ”Nils, var jag så klok redan då.” Hela tiden före puberteten läggs grunden för det senare vuxenlivet. Men samhällets insatser är helt uppbyggt utan verkligt barnperspektiv.
Att Sverige har inte erkänt FN:s Barnkonvention om barnens rätt ett tydligt exempel på verklig efterblivenhet när det gäller samhällets syn på barns rättbarnens rätt. Det värsta är att krav på lagstiftning om barnens rätt fördes fram redan år 1900 av en svensk, nämligen den utanför Sverige världsberömda pedagogiska forskaren Ellen Key. Hon vägrade ta någon akademisk examen men var mycket beläst. Hon ansåg att insatser för barn rätt inte var en fråga om välgörenhet utan att de skulle lagfästas. Hon stödde därför inte föreningen ”Rädda barnen” när det startade i Sverige, något man fortfarande verkar ha svårt att smälta.
Läroplanen är skolans främsta normativa styrdokument. Jag menar liksom Lotta att den starkt betonar ett demokratiskt förhållningssätt. Det är dock långt ifrån det enda styrdokument skolan har att förhålla sig till. Jämte läroplanen ska skolan följa skollagen med dess förarbeten, proposition och kommentarer. Viktiga är också alla kursplaner, ämnesplaner, skolförordningar, föreskrifter och skolverkets allmänna råd. Vidare förväntas skolan följa arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen, förvaltningslagen, barnkonventionen,offentlighets- och sekretesslagen. Jag påstår att det i, och mellan, alla dessa styrdokument finns gott om exempel på inkongruenser. Toleransen för dessa inkongruenser blir mindre när styrdokumenten allt mer åberopas som ett instrumentellt styrmedel. I NPM-traditionen betraktar beslutsfattare på olika nivåer detta som en rationell och självklar målstyrningsprincip. Problemet är dock att de inkongruenser som kan vara irriterande flugor på en generalstabskarta kan bli giftiga insekter i själva ”landskapet”. Skolinspektionens generaldirektör uttalar sig gärna i stil med att ”vi tvekar inte att straffa skolorna”. Nej, det ger för det första inget särskilt demokratiskt intryck, och vad händer när hon med den attityden ska kontrollera att skolorna lever upp till kraven på, exempelvis, kristen etik och västerländsk humanism i undervisningen? Det finns exempel på skolor som förmår orientera rätt i denna komplexa väv av dubbelbottnade budskap, men de kommer aldrig att bli så många att vi kan tala om någon positiv demokratisk utveckling på systemnivå. För att det ska ske krävs nog att samhället visar sin skola tillit och omsorg samt tänker på sin skola med värme och omtanke. Det är ju trots allt våra barn vi pratar om.
Hej Bertil!
Du påpekar en intressant dimension av demokratidebatten, att det skulle vara en diskrepans mellan användning av demokratibegreppet i skolan och i resten av samhället. Jag skulle nog vilja tillägga att det kanske också finns en diskrepans även i resten av samhället hur demokratibegreppet används och tolkas. Denna diskrepans mellan olika delar i samhället behöver dock undersökas innan vi fäller generaliserande uttalanden om hur det används. Det kanske redan finns undersökningar som svarar på dessa frågor, i annat fall ä det bara att designa en studie och undersöka hur demokratibegreppet uppfattas och hur det praktiseras av människor.
I en sådan undersökning behöver vi först ha ringat in demokratibegreppet och vilka dimensioner av detta som är intressant, t.ex. demokrati som idé respekive demokrati som praktik eller har vi någon annan indelning.
Vi behöver också sätta in dessa dimensioner i en historisk kontext, vilka förändringar över tid kan skönjas i de olika dimensionerna av demokratibegreppet som vi undersöker.
Därefter behöver vi veta lite om vilka grupper av människor som företräder olika ståndpunkter, utövar olika praktiker etc. av demokratibegreppet.
Efter detta gör vi samma sak med demokratibegreppet i skolan. Slutligen jämför vi demokrati i skolan och demokrati i samhället och ställer då frågan: Ska skolan fostra till att a) reproducera någon av de olika déer och praktiker av demokratibegreppet som vi har funnit i samhället eller ska skolan fostra b) för att utveckla demokratin i samhället? Båda alternativen, a respektive b, behöver motiveras om varför vi väljer eller bör välja respektive alternativ. I denna motivering behöver vi ta hänsyn till både vad skolan bör göra och vad skolan kan göra.
Tack Eva-Lotta för en utmärkt artikel. När jag tillträdde som skolminister 1998 var det till en skola som fått ” utstå” mycket under en kortare tid. Nya läroplaner,nytt betygsystem ,kommunalisering och stora nedskärningar. Detta i ett samhälle med ekonomisk kris och mycket hög arbetslöshet.
Min företrädare Ylva Johansson gav förskolan ny identitet, startade kunsskapslyftet och ITIS.
Jag fortsatte med maxtaxa, utredning om ny skollag och gymnasieskola, mer pengar till skolan och fortsättning på kunskapslyftet. Men den stora utmaningen var dock skolans inre arbete. Lärarna hade haft fullt upp med alla förändringar och nu ville vi ge stöd för arbetet med läroplanens värdegrund.
Värdegrunden som talar bla om demokrati och respekt för alla människor. Vi fick en utmärkt respons från skolan men från vissa ( idag aktiva ) politiker bemöttes vi av en ” flum” stämpel. På olika sätt lyfte vi fram värdegrunden under fyra år. Mängder av intervjuer gavs för att förklara vad en värdegrund är. Nuvarande utbildningsminister sa att detta var ytterligare ett exempel på socialdemokratisk flummighet. Lite märkligt eftersom den fanns i en läroplan undertecknad av Beatrice Ask. Tidningarna köpte flumbegreppet och orkade inte förstå innebörden. Detta visar en bakgrund till varför vissa förändringar tar sådan lång tid att genomföra. Idag är värdegrunden ett etablerat begrepp inom såväl myndigheter som näringsliv. På många arbetsplatser finns en värdegrundsplan. Ibland fungerande ibland inte.
10 år efter det jag slutade som minister är jag ombedd att föreläsa om tex värdegrunden i ett ledarskap.
Det som bekymrar mej är att det INTE är skolan som efterfrågar dessa föreläsningar. och då menar jag inte mej som person utan själva ämnet. Åter genomgår skolan många förändringar. Men tiden för det inre arbetet måste få finnas. Många artiklar i ” Skola och samhälle” har dessvärre visat på motsatsen.
Om vi ska få en skola för alla ,där alla ges en möjlighet ,så kräver den en värdegrund i praktiken , tid och resurser. Fler artiklar från forskare som belyser denna möjlighet och ger stöd till lärarna.
Till sist. Under mina 25 år i skolan var jag även vikarie. Nyttigt och med samma erfarenhet som du Eva-Lotta.
Äntligen någon som påpekar det uppenbara ”demokrati måste levas och tränas in varje dag för att fullt förstås”. Demokrati är en fantastisk bra idé för att komma överens med andra om hur gemensamma angelägenheter skall skötas. Men demokrati är också praktik, en praktik som lärdes ut i föreningsliv och folkbildning förr i världen. Skolan har aldrig lyckats ta till sig den rollen och lära eleverna demokratins praktik. Det är verkligen inte underligt att allt färre vill engagera sig i organisationer eller politiska församlingar. De som inte kan köra bil gör ju det väldigt sällan och då det händer går det inte vidare bra. Praktisk demokratisk träning både i dialektik, retorik och mötesteknik är nödvändigt för att en samhällsmedborgare skall delta i beslutsfattandet. Skolan klarar utbildningsuppdraget hyfsat och likaledes bildningsuppdraget men då det gäller folkbildningsuppdraget är skolan helt under isen.
Kan bara instämma i Ingegerds lovord till Eva-Lotta, men också tack till Ingegerd för det du gjorde. Vi är många som saknat dej och som beklagade att du så kort tid fick möjlighet att ta politiskt ansvar för skolan. Det finns mycket att säga i frågan om hur skolan ska bli mer ”demokratisk”, men om jag ska välja några korta ord så är det: mer självkritiskt granskande lärararbete och slut på ensamarbetet i grund- och gymnasieskolan. Learning studies och andra sätt att få igång reflektion över vad som egentligen sker i klassrummen måste till för skolan ska kunna vara ”demokratisk” på riktigt!