Skola och SamhälleEva-Lotta Hultén: Kan eleverna tänka fritt i gymnasieskolan?
Att medborgarna kan reflektera, ifrågasätta, dra slutsatser och kan och vågar uttrycka egna ståndpunkter är grundläggande för en demokrati. Därför blir jag lätt deprimerad när jag läser Anna-Karin Wyndhamns avhandling ”Tänka fritt, tänka rätt. En studie i värdeöverföring och kritiskt tänkande i gymnasieskolans undervisning”.
Wyndham har följt åtta gymnasielärares undervisning i svenska, och intervjuat dem med avsikt att studera och analysera hur de agerar i mötet med eleverna.
Flertalet av lärarna var skeptiska när de fick frågan om att medverka. De hade svårt att se att frågeställningarna var relevanta för deras ämne.
Redan här börjar min depression att sätta in. Hur är det möjligt att inte förstå att värdegrunden har relevans i alla ämnen, i alla klassrum och hela tiden? Hur är det möjligt att undervisa i modersmål utan att se ämnets koppling till demokrati och värderingar? Wyndhamn menar att lärarnas reaktion är en produkt av den historiska separeringen mellan kunskapsuppdrag och fostransuppdrag. Som om det på något magiskt vis gick att förmedla kunskap utan att samtidigt fostra.
Det går naturligtvis inte, vilket Wyndhamns studie visar. Lärarna fostrar hela tiden. Elever disciplineras och makthierarkier och ordning upprätthålls. Anna-Karin Wyndhamn kallar detta för ordningsdiskursen. Värdegrunden – de demokratiska värderingar som ska genomsyra skolan – förvandlas till en uppsättning regler som eleverna ska följa. När eleverna bryter mot dem sätts punktinsatser in. Särskilda temadagar ska leda eleverna till rätt värderingar och uppförande. En av dessa temadagar initieras efter att en lärare har utsatts för kränkningar av elever på nätet. Det är självklart illa att så skett, men är det verkligen lärare som är mest utsatta för sådant? Eller blev problemen inte synliga förrän det var vuxna som drabbades?
*
Enligt läroplanen ska eleverna ha inflytande över hela sin situation i skolan och flera av de lärare Wyndhamn följer reflekterar kritiskt och klokt kring sitt eget förhållningssätt. Några tar också upp att det är viktigt att eleverna får göra sina åsikter och röster hörda – men det ger litet utslag. Undervisningens form och innehåll blir för flertalet elever aldrig föremål för reflektion eller diskussion i Wyndhamns studie. Några av lärarna inleder visserligen nya kurser med att läsa upp kursmålen men öppnar inte för samtal och deras tolkning blir till sanningen om vad kursen går ut på och ska innehålla. Anpasslighet tas för en självklarhet – och blir också resultatet. Som ett exempel på elevernas osjälvständighet återger Wyndhamn en episod då läraren stavat fel på ett overheadblad. Flera av eleverna undrar då om även de ska stava fel i sin avskrift.
När några elever under en lektion uttrycker att de vill redovisa på ett annat sätt än vad läraren föreslagit blir det blankt nej. Eleverna hotas dessutom med lägre betyg om de framhärdar i sina önskemål. Efter lektionen menar läraren att denna typ av diskussion är ”baksidan av elevinflytande och elevdemokrati” och bara stjäl tid. Elevernas åsikter lämnas utan värde, om de inte överensstämmer med lärarens. Det är rentav så illa att ifrågasättande kan ses som tecken på personliga problem hos eleverna.
För att rättfärdiga sitt kväsande hänvisar lärarna till att eleverna måste lära sig fakta innan de kan resonera kring innehåll. Men nivån då det är dags att reflektera och diskutera tycks aldrig uppnås. Wyndhamn konstaterar: ”Under fältarbetet följde aldrig en sådan fas på något av de moment som normaliserar kunskapsreproduktion som huvudsaklig aktivitet.”
*
Som väl är berättar Wyndhamn också om undantagen som visar att en annan undervisning är möjlig. Vid ett tillfälle uppmanar en lärare sina elever att använda sig av kursplanen för att reflektera över om undervisningen håller måttet, och gärna diskutera med kompisar på andra skolor hur samma kurs ser ut där. Det öppnar för möjligheten att samma sak går att tolka på många sätt och att ifrågasättande och motstånd är möjligt. Också det är viktiga kunskaper och förmågor att få med sig från skolan.
När avhandlingen börjar närma sig sitt slut och min desillusion är i botten introduceras också läraren Birgitta. Hon företräder ett demokratiskt och sokratiskt förhållningssätt. Hennes drivkraft är att fostra eleverna till att tänka kritiskt och vilja ställa frågan ”varför”. Kunskapsstoffet hon förmedlar är hela tiden föremål för reflektion och granskning. Elevernas perspektiv uppmuntras.
Birgitta visar på de självklara möjligheter som finns att lyfta in värdegrunden som en naturlig del av undervisningen (så som läroplanen av allt att döma också avser). Kunskapsförmedling och fostran till reflektion, kritiskt tänkande och åsiktsbildning går alldeles utmärkt att smälta ihop i en och samma lektion.
Det är en viktig avhandling Anna-Karin Wyndhamn skrivit och jag hoppas att många gymnasieskolor läser eller bjuder in henne (eller varför inte lärare som Birgitta) för samtal och reflektion kring den egna praktiken och hur man vill och kan förändra den. Eleverna förtjänar en undervisning som tar dem som individer på allvar – och vårt samhälle behöver medborgare som kan tänka fritt och självständigt och vågar och vill uttrycka sig.
(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)
8 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Kan eleverna tänka fritt i gymnasieskolan?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
För det första ska det sägas att det är inte lätt att vara lärare i ett utbildningsystem.
Kanske var det tanken att ett målstyrt system skulle göra det lättare. Som jag ser det är målet det viktigaste i ett målstyrt system. Vem bestämmer utbildningsmål, programmål, kursmål etc. i ett målstyrt system?
Det näst viktigaste är att eleverna/studenterna når de uppsatta målen.
Problemet tolkar jag ofta ligger i att måluppfyllelsen blir viktigare än målet. Så och så många elever klarade/klarade inte målen i högstadiet, gymnasiet och/eller universitet.
I ett målstyrt system är det bra om läraren är bäst i klassen. Så säger i alla fall Jan Björklund. För att bli bäst i klassen måste den blivande läraren gå ett antal år på universitet och läsa kurser där andra har satt upp målen och sedan ska den blivande läraren nå måluppfyllelse för detta och de som bedömer den blivande lärarens måluppfyllelse är universitetslärare som själva har gått ytterligare ett antal år vid universitetet och själva blivit bedömda om sin måluppfyllse.
Problemet med målsystemet är a) det fungerar inte som det var tänkt. Vi får varken friare människor eller klokare människor via ett sådant system b) om elever och lärare blir friare och klokare i ett sådant system är detta trots målsystemslogiken, inte tack vare den c) den får svårt att kombinera andra mål än kunskapsmål, tex. deltagande, samarbete etc. dessa andra mål kan till och med försvåra måluppfyllelselogiken. Om måluppfyllelsen mäts för varje individ måste ju denna individ kunna särskiljas från övriga individer. Det mest rättssäkra sätt att examinera vid ett universitet är via en salstentamen där studenten sitter ensam och inlåst och ska svara på frågor om hur hen ser på alltifrån dagens världsproblem till Sokrates. d) ett målstyrt system får också svårt att fostra elever för ett samhälle utanför utbildningen där ekonomiska teorier dominerar, där människan förväntas vara flexibel, själv kunna ta ansvar för sin egen levnad etc.
Det som är knepigast är att ju äldre barnen /eleverna blir, desto mer förväntas läraren kontrollera måluppfyllelsen. Eftersom vårt utbildningssystem hyllar både måluppfyllelse och resultat, liksom man gör i alla delar av vårt samhälle, finns det alltid en risk att eleverna fuskar sig till ett resultat. När studenterna i den sista kursen/kurserna vid universitet ska bevisa sin självständighet, via ett eller flera exemansarbete/n, uppsats/er, behövs det därför en kontrollapparat, i form av datorprogram, som kontrollerar t.ex. plagiat. Dessa datorprogram byts ut med jämna mellanrum och är på så sätt kopplade till ekonomiska intressen i vårt IT-samhälle.
Låter det negativt? Nej, det finns mycket utrymme inom ett sådant system, bara man inte utbildar för systemet utan låter systemet vara ett medel för bildning.
Bra att Wyndhamns angelägna avhandling igen får ta plats i samtalet om värdegrundsarbetet i förskola och skola.
Ett avsmalnat reaktivt värdegrundsarbete rustar, enligt min mening, inte barn och unga till att som vuxna blir aktiva samhällsmedborgare. Ett värderundsarbete som kokats ned till en uppsättning regler utifrån överföringsföreställningar om att ”leda barn rätt” värnar inte vår gemensamma demokrati. Kunskapsreproduktion får med denna ordningsdiskurs ofta ta plats framför utvecklande av kritiskt tänkande och reflektion.
Istället kanske man bör se utbildningens uppdrag är dubbelt utifrån att barn och elever enligt skollagen ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. De utbildningmål som Pär Engström lyfter i kommentaren gäller då även värdegrundsarbetet. I en bredare förståelse av och arbete med värdegrundsuppdraget blir kunskaper om demokrati och mänskliga rättigheter och utvecklandet av demokratiska förmågor som kritiskt tänkande därför en del av utbildningsmålen.
En mycket viktig fråga som prioriterats bort redan 1982 när Bengt Göransson blev skolminister. Istället för att fullfölja intentionerna i Lgr 80 att fostra för demokrati, en uppföljning av beslutet av grundskolan 1962 där grundskolans syfte var att bli en medborgarskola, blev Göranssons linje att göra grundskolan till en ”förskola” till gymnasieskolan. Resultaten av detta börjar märkas. Det tar lång tid för att intentionerna ska ge resultat. Idag ägnar skolans sig mest åt akademisk grundad kunskapsförmedling och kontroll av detta, helt i enlighet med politikernas intentioner och krav. De ursprungliga kraven att demokrati är både mål och medel har inte samma klang och verkar vara lite avsides. Men redan från första stund i förskolan är demokrati det övergripande målet som sedan ska styra verksamheten hela vägen till studentexamen, precis som Eva-Lotta Hultén framhåller. Dess värderingar – människo- och samhällssyn – ska genomsyra både grundutbildning av all skolpersonal och olika slag av kompetensutveckling. Detta är viktigt och mycket stimulerande, det vet jag som genomfört sådan verksamhet som kursledare i ett tvåårigt forskningsprojekt . Men vad gör man idag frågar Nils Westberg, pensionerad skoldirektör, Sigtuna.
Jag tycker att Pär – kanske omedvetet – slagit huvudet på spiken då han tar upp samhällets krav på mål och resultat. Dessa krav som jag ser det ingår dessutom i ett politiskt-ideologiskt samhällsvision ”där ekonomiska teorier dominerar”. Om man översätter till exempel begreppet mål och resultat till engelska kan man få ”targets and results”. Även om målens detaljer har inte varit alltför styrande under senaste tjugo åren så har systemet i sig skapat en instrumentell syn på kunskap och lärande. Carlgren och Englund har på sina respektive håll forskat om en förskjutning från ämnesinnehållet som föremål för reflektion till ämnena objektiva fakta som ska leveras och upprepas för att kunna nå målen. Sedan vill jag hävda att det är inte så att skolan borde förbereda eleverna för ett prekärt och flexibelt arbetsliv utan snarare att hjälpa de utveckla ett kritiskt förhållningssätt för att problematisera och förändra rådande teorier och strukturer.
Hej Michael!
Jag håller helt med dig. Men hur är det möjligt idag att hävda ”ett kritiskt förhållningssätt för att problematisera och förändra rådande teorier och strukturer”, inom ett resultatstyrt system?
Samhällskunskapsämnet tycker jag till innehåll har i Lgr 11 flera möjligheter att problematisera rådande förhållanden. men som sagt med en målstyrd konkurrensutsatt verksamhet där invidider, skolor och nationer/stater tävlar i utbildning mot andra individer, skolor och nationer/stater blir det mätbara resultatet det man tävlar om.
Det märkliga är, idag när vi borde (enligt min mening) kunna problematisera, diskutera, vara ense eller oense om samhällets utveckling i skolan tycks det som om dessa diskussioner betraktas som ”flum” av somliga, och då pekar vederbörande på t.ex. att elever läser sämre idag än för 10-20 år sedan. Men det måste väl gå kunna gå att ha minst två mål/syften med skolan samtidigt i debatten. Ett misslyckande som jag ser det är t.ex. att läsförmågan tycks ha försämrats generellt – detta kan förklaras av ett antal faktorer, alltifrån datorns inträde i hemmen till undervisningsfaktorer. Det känns som att detta PISA-empiriska faktum sätter ramarna för all skolverksamhet, inklusive samhällsdiskussioner i skolan.
Ett top-down-styre som skolan har blivit förutsätter att nobelpristagare har rätt och att deras kunskaper sipprar ner via vårt utbildningssystem. Men har t.ex. tidigare nobelpristagare i ekonomi alltid rätt? Med enkel matematik kan vi se det orimliga i ständig ekonomisk tillväxt .
Håller helt med dig Pär och din problembeskrivning som är en påtaglig sådan. Det enda sättet nog att kunna förverkliga ett annat förhållningssätt trots målstyrningens organisatorisk och idémässig hegemoni är via den (sviktande) autonomi som trots allt finns kvar. Dessutom har man lagen på sin sida via läroplanen vad det gäller utvecklingen av ”kritiskt tänkande” och ”vetenskapligt förhållningssätt”. Dock är jag medveten om hur dessa formuleringar tolkas och har tolkats av skolan diverse politiska intressenter vars kunskapssyn anpassad efter den flexibla marknadens tillfälliga anställningar och ”skill sets”. Eftersom jag både i universitetsvärlden och på golvet så ser jag att jag har en viktig roll i att göra någon form av motstånd eller diskursförändring, hur än verkningslös det må bli.
Hej igen Michael!
Jag önskar dig lycka till.
Inom den vetenskapliga diskursen om hållbar utveckling finns det ett antal olika ståndpunkter – mycket förenklat skulle man kunna dela in dessa i två paradigm.
I det ena paradigmet placerar vi all forskning och all teoribildning som ser möjligheter eller drar slutsatser utifrån att hållbar utveckling endast är möjlig genom en ekonomisk tillväxt. Detta är tillväxtparadigmet och teorier om hållbar utveckling får anpassas till detta paradigm.
I det andra paradigmet anses ekonomisk tillväxt vara orsak till nuvarande ohållbara utveckling. Inom denna kategori placerar vi alla teorier och forskning som ifrågasätter ekonomisk tillväxt som framtidens melodi. Ekonomisk tillväxt ersätts av ett hållbarhetsparadigm som i sig kan ha olika inriktningar.
Utav dagens politiska partier tycks det som att det första paradigmet är det som gäller, ingen vågar lägga fram ett alternativ som skulle rubba på gamla sanningar. Det skulle antagligen inte just nu leda till att maximera rösterna för berörda parti. Ett sådant parti skulle riskera att framstå som flummigt och oansvarslöst i intervjuer med media eller i politiska debatter eftersom dessa i sig ofta utgår från att evig tillväxt är nödvändig för vår välfärd. Och vilket parti vill förespråka att vi inte ska få det ekonomiskt bättre i ett sådant paradigm?
Men hur är det i vetenskapssamhället? I vilken mån stöds samhällsvetenskaplig forskning som ifrågasätter rådande system? Och hur blir det om förslaget från Björklund i juni 2013 om att universitet ska kunna övergå i privata stiftelser blir verklighet? Syftet är att öka universitetens globala konkurrenskraft. Är det då ekonomiskt lönsamt att lägga fram forskning som kritiserar den ekonomiska gren som forskaren sitter på? (Visserligen lovar Björklund att staten fortfarande ska finansiera verksamheten, om jag tolkar det rätt, men vi får se.)
Men osvuret är bäst. Den som lever får se hur framtida samhällsteorier ser ut. Vilka som skriver dem och vilka som undervisar om dem.
Hej pär, det finns ju kritiska röster inom akademin och även många publikationer, i alla fall internationellt. Samtidigt verkar det som merparten inte höjer sina röster alls eller så stödjer de reformerna som skett sedan 90-talet, under Bologna och nu Björklunds förslag. Det som nog krävs är en sådan revolution liknande Thatchers TINA som helt enkelt under 70-talets kriser börjar vända uppochner på det invanda Keynesianska paradigmet. Jag är pessimistisk och optimistisk, med tanke på att det faktiskt sker påtagliga systemskifte i alla fall internationellt. Problemet är att det sällan diskuteras i offentligt sammanhang och därför kan den nyliberal mitten alltid vinner debatten.