Eva-Lotta Hultén: Lärandet börjar med en fråga

Blooms taxonomi är en teoretisk konstruktion av hur lärande går till men inte avsedd som instruktion för hur lärande bör läggas upp. Eva-Lotta Hultén har besökt en skola utanför Barcelona som utmanar kunskapspyramider och ämnesgränser (red.).

Vi sitter fyra personer runt köksbordet och framför oss ligger ett brädspel med diverse tillbehör. En av oss läser upp spelinstruktionerna medan ögonen hos övriga fladdrar mellan spelets olika delar och kort för att försöka förstå hur det hela hänger ihop. Vi ställer frågor till den som sitter med instruktionspappret men konstaterar att vi ändå inte begriper och bestämmer oss för att helt enkelt börja spela och lära oss efterhand. Reglerna är komplicerade och när vi hållit på en stund och börjar få grepp om hur det ska gå till inser vi också att vi måste gjort något fel dittills. Det är alldeles för lätt att få poäng. Vi går tillbaka till instruktionerna och läser dem igen och det som nyss framstod som ytterst svårbegripligt är nu, med de erfarenheter vi gjort, möjligt att ta till sig. Och vi börjar om igen.

Jag gissar att många kan känna igen sig i det här, och inte bara när det kommer till att lära sig att spela ett nytt spel. Det jag beskrivit är en lärprocess. I den har vi fyra runt köksbordet pendlat mellan faktakunskapsinhämtande, praktik, analys och syntes. På mindre än en halvtimme har vi rört oss upp och ner i den kunskapshierarki som kallas Blooms taxonomi.

Psykologen Benjamin Bloom presenterade sin taxonomi 1956 i form av en pyramid. Enligt den lär vi oss i en viss ordning där det ena steget bygger på det andra. Taxonomin var tänkt att användas för utvärdering av elevers kunskaper. Visade de sig klara de högre stegen hade de också med sig de lägre. I pyramidens bas finns faktamemorering och därefter följer i stigande ordning förståelse, tillämpning, analys och syntes. I pyramidens topp återfinns sedan förmågan att planera och generera något nytt. Blooms taxonomi har genomgått en revidering under ledning av Blooms tidigare elev, utbildningsforskaren Lorin Anderson, men är i stort sett sig lik och det refereras fortfarande flitigt till den. Taxonomin är en teoretisk konstruktion av hur lärande går till men inte avsedd som instruktion för hur lärande bör läggas upp, särskilt inte över tid. Om man tolkar den så kan man till exempel få för sig att elever i grundskolan måste börja med att lära sig fakta i flera år innan de kan få börja analysera, ifrågasätta eller dra slutsatser – vilket är en dålig men idag ganska vanlig idé. I själva verket lär vi oss redan från början på ett mer komplext sätt.

Och ingen kan hindra någon från att analysera, syntetisera eller skapa nytt av det den lärt sig dittills bara för att kunskaperna är grunda. Ett exempel: När min dotter var 3-4 år fick hon på förskolan frågan vad jag arbetade med. Hennes svar löd ”Pappa talar om för mamma vad hon ska skriva och så kommer hon ihåg det och skriver det på sin egen dator.” Det var naturligtvis ingen som påstått något sådant inför henne utan en slutsats hon dragit alldeles själv, troligen utifrån den mycket knapphändiga information hon fått av att höra min man föreslå något han tyckte jag skulle skriva om.

Slutsatser drar såväl små som stora utifrån de fakta de har vare sig någon annan vill det eller inte. Tricket är att få människor att ställa kritiska frågor till sig själva och till materialet de arbetar med för att bli medvetna om sina kunskapsbrister och kunna åtgärda dem.

Nyfikenhet är frågvishet med förankring i vårt inre. Att uppmuntra ifrågasättande och öva på kritiskt tänkande kan då vara detsamma som att bygga en längtan efter begriplighet och sammanhang och att främja kunskapssökande. Det lär också eleverna att se på sig själva och på klasskamraterna som människor vars tankar och funderingar räknas. Och en bra fråga, oavsett om den väcks av en lärare eller en elev, kan skapa ett slags intellektuell kaskad av nya frågor hos eleverna.

På skolan Jacint Verdaguer i Sant Sadurní d’Anoia utanför Barcelona jobbar eleverna veckovis i projekt som dras igång med en fråga. Frågan blir utgångspunkt för en vindlande undersökning med nyfikenhet och engagemang som drivkrafter. När jag är på besök arbetar en åldersblandad klass med projektet ”Vad för typ av landskap tycker du om?” När de delats in i grupper hjälps de åt att komma på fler frågor som kan leda dem till kloka svar på den första: ”Vilka typer av landskap finns det? Hur kan man beskriva de olika landskapen runt stan? Hur har olika landskap skildrats av konstnärer? Hur formas ett landskap?” Läraren berättar, eleverna söker kunskap och samtalar och resonerar med varandra – vad vet vi redan? Hur kan vi ta reda på mer? Det hela blir också ett slags filosofi- och pedagogikverkstad: Vad är egentligen kunskap? Några veckor senare ska eleverna berätta vad de lärt för varandra – så vad kan de andra tänkas redan veta och vilja eller behöva lära sig? Hur kan man förklara så att de förstår?

I ett annat klassrum har eleverna själva fått välja frågor för sina projekt. En grupp jobbar med ”Varför gråter vi?” En annan med ”Varför är himlen blå?” Alla ämnen kan inbegripas utifrån vilka frågor lärare och elever föreslår. Kunskap är det viktiga, inte ämnesgränser. Arbetssättet ger möjligheter för elever att röra sig mellan alla nivåerna i Blooms taxonomi utifrån egna förutsättningar och eleverna på Jacint Verdaguer, en vanlig offentlig skola, presterar enligt rektor Laura Becerra mycket bra på de regionala, jämförande testerna som görs i ämnena spanska, katalanska, matematik och engelska.

Att lära sig fakta är förstås viktigt och nödvändigt men på det följer inte att de måste nötas in först. Att börja lärandet i en fråga är en metod som rekommenderas av Daniel T Willingham, professor i kognitiv psykologi, eftersom frågor väcker människors intresse. Willingham praktiserar själv den kunskapen med titeln på sin bok: ”Varför gillar elever inte skolan?”. Han förklarar att han brukar tänka på det stoff han vill att eleverna ska lära sig som svaret på en fråga men att svaret frikopplat från frågan nästan aldrig är intressant för dem. Det kan däremot bli det om frågan först presenterats.

I boken ställer han också många frågor till läsarna, som denna: ”När är det lämpligt att låta eleverna memorera någonting innan det fått något meningsfullt innehåll för dem?” Han ger svaret att det kan det vara ibland – men förmodligen inte särskilt ofta.

Kanske kan man dra slutsatsen att det är en god idé att istället för med fakta börja högt upp Blooms pyramid med en fråga som kräver att man söker sig ner mot basen och upp igen genom lagren, prövar kunskaperna, skaffar nya, reviderar och fördjupar, drar slutsatser, går tillbaka till basen igen. Rör sig upp och ner som i en spiraltrappa och ställer många nya frågor längs vägen – på det sätt som kännetecknar en kritiskt tänkande människa.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

 

Texten är tidigare publicerad i OBS i P1, Sveriges Radio.

Bildkälla: Gerd Altmann, Pixabay

 

6 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Lärandet börjar med en fråga

  1. Äntligen något synsätt på skolan som pekar framåt och inte bakåt. Det är på detta sätt elevernas intresse befrämjas. Frågan är om lärarna klarar att ställa om. Skolan är ju fast förankrad i ämnesuppdelning. Frågor som elever ställer av nyfikenhet följer inte alltid en ämnesuppdelning. Hur ska vi kunna hantera det på ett för eleverna intressant sätt och så att motivationen bibehålls.

  2. Eva-Lotta
    Du har skrivit många tänkvärda artiklar, detta är ytterligare en. Jag vill bara påminna om att de s.k. estetiska ämnena oftast arbetar på det sätt som du förespråkar.
    Eleverna ställs inför ett problemområde att undersöka, eller uppmuntras att söka sig mot ett mål som de själva har formulerat, kanske skapa något alldeles eget inom bild, musik och slöjd. Arbetsprocessen karaktäriseras av en pendling mellan analys av det som skall uttryckas, teknikträning och skapande arbete inom givna förutsättningar och ramar, där nya frågor uppkommer hela tiden. Analys pågår parallellt, arbetet justeras, nya ofta erfarenhetsbaserade faktakunskaper läggs till allteftersom. Även om det givetvis finns basala faktakunskaper inom det estetiska fältet, lär man sig främst genom att själv göra/utföra.

  3. Det är fullt möjligt att arbeta efter detta synsätt även i mina ämnen, samhällskunskap och historia där stoofmängden är bokstavligen oändlig och ingen seriös människa kan påstå sig veta vad som är den grundläggande och viktiga kunskapen, definierat som “rätt fakta”.
    Men det är mycket svårt att förena med en kunskapssyn som tycks mena att kunskapsutveckling är linjär, förutsägbar och mätbar. Med tryck från skolledare, föräldrar och “lärplattformar” om att ge skriftliga deltidsomdömen “med tydlig betygsprognos” som det heter där jag arbetar. Och med elever som systematiskt tränats i att fråga: “Hur ligger jag till?”
    När elever och lärare klarar att skuffa undan dessa krav och istället arbeta så som Eva-Lotta Hulten beskriver, så får lektionerna liv och mening.

  4. Jag ser framför mig hur Sokrates skulle nickat gillande till Eva Lottas reflektioner. Liksom Wilhelm von Humbolt vars pedagogiska tänk applicerades på universitetsnivå utan att återspeglas i den förberedande skolan. Loris Malaguzzi skulle också le igenkännande till artikeln liksom många andra kloka pedagoger i tiden. Under sextio och sjuttiotalets revolt mot kunskapspåfyllningspedagogiken då argumentet hette ” lust att lära” var en förebild Erich Fromm i Frankfurterskolan med sin filosofiska och pedagogiska tråd av förälskelse, disciplin, tålamod och praktik som lägger till motivationen och känslan till Blooms taxonomi.

  5. Del 1 av 2
    Tyvärr! Varken psykolog Bloom eller psykolog Elton Mayo (Hawthorne-effekten och Human Relation-rörelsen) löser KUNSKAPENS gåta.
    När jag håller en enskild mimosaboll i min hand och SER det gula lilla klotet. KÄNNER jag inte dess tyngd i handen. Men min näsa LUKTAR dess doft-molekyler (Axel & Buck 2004). Lika varje gång. Lika för alla och envar.
    Jag har ett SPRÅKLIGT BEGREPP för mimosadoften. Och TINGET I SIG har en BESKAFFENHET, enligt kunskapsteoretikern Kant (1724-1804).

  6. Del 2 av 2
    Någon påstår att det luktar rosor. Endast genom att låta vederbörande LUKTA på mimosabollen kan jag övertyga om TINGETS BESKAFFENHET.
    Lärarens uppgift är att förkorta och tillrättalägga TINGENS BESKAFFENHET och dess MÅNGFALD.
    KUNSKAP är en allvarsam, ensam PROCESS, som består av ÅSKÅDNING + BEGREPP.
    Människans KUNSKAPSKÄLLOR är Sinnena och Motio och Tanke. Men Passio och Actio ingår inte!
    Så förbättrade Kant, greken Aristoteles KATEGORIER i sin Kritik år 1781 och 1787.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS