Skola och SamhälleEva-Lotta Hultén: Lydnadsträning för barn
Hört talas om clickerträning för hundar? Med en liten apparat gör man ett klickljud varje gång djuret gör rätt och systemet bygger på att hunden ska belönas till rätt beteende i stället för att bestraffas när den gör fel. Nu har några lärare kommit på att metoden även fungerar på barn, men då under namnet tagteach, för att inte väcka anstöt.
I ett nummer av magasinet Filter berättar de stolta lärarna hur metoden får barnen att uppföra sig väl och lyda instruktioner. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller vänta nu, var det verkligen lydnad vi skulle träna i skolan?
Att domptera barn är något helt annat än att domptera hundar. Hundar behöver inte lära sig att resonera, fatta avgörande livsval eller demokratiska beslut. De behöver inte kunna visa hänsyn till andra eller bli fungerande samhällsmedborgare. Det behöver människor. Skolan ska utveckla tänkande individer som kan handla självständigt och inte dressera barn till att söka snabb bekräftelse i ständiga belöningar. Så visar också artikeln att när belöningarna upphör eller blir för små så slutar barnen att ”uppföra sig”. Öh, tänkte inte på det.
(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Texten är tidigare publicerad i LO-tidningen)
12 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Lydnadsträning för barn”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag har inte läst om tagteach, däremot vet jag en hel del om operant betingning, eller sk klickerträning, för hundar. Klickern används för att träna in nya beteenden och är ett fantastiskt träningsredskap när syftet är klart och tydligt begränsat. När hunden väl har förstått beteendet, så används inte klickern längre. Belöningar är frekventa endast i ett inledningsskede av träningen. Låter väldigt konstigt att använda sig av den metoden för att få barn att “uppföra sig väl och lyda”. Är det dina formuleringar eller författarnas? Det är så otroligt vaga målsättningar. Däremot har jag hört om specifika situationer då den kan vara användbar, till exempel lästräning vid dyslexi. Men positiv förstärkning i sig är väl annars ett oerhört välfungerande sätt att forma individer inom hela djurvärlden.. ; )
Att klickerträning är ett suveränt sätt att träna hundar och andra djur, det vet vi. Som klickertränare utnyttjar vi inlärningspsykologins kunskaper till vår fördel, och bra klickerträning kännetecknas bland annat genom att:
Du tänker igenom din träning i förväg och gör upp en träningsplan
Du arbetar med positiv förstärkning, förstärker det som är ”rätt” och ignorerar det som är ”fel”.
Du sätter upp tydliga kriterier så att du vet exakt vad du ska förstärka.
Du använder en betingad förstärkare som klart och entydigt signalerar ”det är rätt”.
Du delar in det som ska läras i små, hanterbara delar.
Du fokuserar på en sak i taget i din träning.
Du ändrar kriterierna successivt för att komma till det slutliga målet.
Du ser till att lyckandefrekvensen hela tiden är hög.
Allt detta bidrar till att göra träningen så lyckad som möjligt. En träningsmetod som ger så goda resultat på alla möjliga sorters djur, borde väl gå att tillämpa även på människor? Självklart!
Under senare år har lärare och instruktörer, främst i USA, börjat använda sig av klickerträning för att underlätta lärande hos människor. Metoden kallas TAGteach, där TAG står för ”Teaching with Acoustical Guidance” vilket syftar på att man använder ett ljud (ett klick) för att markera korrekta beteenden.
Att kunskap om inlärningsprinciper används för att skapa bra inlärningsmöjligheter för människor är naturligtvis inget nytt. Det som är så intressant med just TAGteach är att metoden effektivt utnyttjar den kunskap som finns om inlärning med positiv förstärkning, på samma sätt som klickerträning gör. Titta igen på punktlistan ovan. Alla dessa punkter, kännetecknen för god klickerträning, utnyttjas även inom TAGteach! I den här artikeln kommer vi att berätta lite mer om vad TAGteach går ut på. Ämnet är ganska nytt även för oss, så det vi berättar här är inte baserat på egna erfarenheter…
Den vokabulär vi är vana vid är ändrad, så t ex säger man ”en TAG” istället för ”ett klick”, och ”att tagga” istället för ”att klicka”. Varför har man inte helt enkelt behållit det gamla namnet, och döpt metoden till Click Teach? Delvis kan det underlätta med ett nytt namn för att ”sälja in” metoden i den nya nischen ”mänskligt lärande”… Dessutom är det faktiskt inte så dumt att fokus tas bort från själva klick-ljudet, och istället hamnar på träningsmetoden som sådan.
Jag håller med Eva-Lotta i hennes skepsis. Redan på 1990-talet publicerades en kunskapsöversikt i USA om risken med belöningar (Alfie Kohn (1994) The risks of rewards – kolla på Google). Där beskrivs hur barn förlorar intresse för uppgiften när belöningen upphör, att de väljer den enklaste uppgiften när det finns belöningar i stället för en svårare uppgift på gränsen av deras förmåga. Den inre motivationen som handlar om det spännande att bekanta sig med något nytt, försvinner, och istället finns där den yttre motivationen i form av belöning eller beröm. Även betyg kan ses som en form av belöning. I stället för beröm och belöning behövs information om uppgiften man har utfört, vad som blev bra och varför, och hur den kan förbättras. Läs gärna artikeln på Google! Även när det handlar om uppförande kan belöningar inte leda till en verklig förändring. Goda värderingar och ansvarstagande utvecklas på annat sätt.
Läran om operant betingning innehåller en del användbart för lärare. Tex att straff inte fungerar och att betyg lika många gånger är ett straff som en belöning. Dessutom att ett önskat beteende kan förstärkas och att oönskat beteende varken ska bestraffas eller uppmärksammas (förstärkas). Däremot är detta med clickerträning overkill på människor. Människor, även barn, har en helt annan förmåga att (över tid) analysera och dra slutsatser av beteenden och dess konsekvenser än vad djur har. Så den metoden behövs helt enkelt inte på människor. Men att förstärka beteenden kan göras på många andra mer förfinade sätt. En slags förstärkning är ju också det som nämns som “inre motivation”. Tex när själva lyckoupplevelsen att läsa förstärker beteendet att läsa. Bandura talar om självförstärkning.
Marjanna skrev att den inre motivationen försvinner när man använder belöning och beröm. Ja! Men där spelar betygen en lika stor roll. Jag tror inte så många högstadieelever eller gymnasieelever känner nyfikenheten och den inre glöden att lära, den har proven och betygshetsen tagit kål på. Guy Claxton skriver om detta i “What’s the Point of School?: Rediscovering the Heart of Education” och har goda idéer om hur vi ska skapa bättre skolor där det handlar om att lära sig att lära för livet, inte om att prestera för prov och bedömningar, eller att hinna med sidan 22 i boken.
Klart clickerträning fungerar även på människor. Annars skulle inte exempelvis skol-KOMET vara så stort.
Men visst måste man fundera över de långsiktiga effekterna av att människor lär sig göra det som förväntas av dem enbart för att få en belöning och inte i sig. En som gör det väldigt bra och lättläst är Daniel Pink: http://weconverse.bloggy.se/daniel-pink-drivkraft-overraskande-sanningar-om/
Jag och min lärarkollega har funderat en hel del kring detta. En del av elever var förra läsåret ganska stökiga i omklädningsrummet efter idrotten. Samtal hjälpte inte. Då provade vi en KOMET-variant, där ett önskvärt beteende i omklädningsrummet belönades med en “gympasten”. När klassen gemensamt fyllt en glasvas med gympastenar föll en belöning ut. Detta fungerade – beteenden ändrades i omklädningsrummet – till gagn för alla elever. Efter tre vunna belöningar slutade vi belöna – med tanke på att man ju inte ska ha ordning i omklädningsrum för att få en belöning, utan för att det helt enkelt ska vara det (arbetsmiljölagen gäller även elever…) för att det är trevligt och trivsamt.
Men visst fungerar det – frågan är bara på vilket sätt, i en förlängning!
Tror jag ska fundera vidare kring detta i någon av mina bloggar…
http://lrbloggar.se/magnus/
http://pedagogstockholmblogg.se/mblixt/
Pingback: clickerträning i skolan? « BlixtBloggen
Alfie Kohns bok, som någon redan tipsat om, heter Punished by rewards – en mycket klok bok om faran med att belöna barn till lärande eller gott uppförande.
Alfie Kohn har sagt att när människor utbrister “But it works!” bör en tänkande människa ta ett steg tillbaka och ställa frågan “It works to do WHAT?”
Exakt denna fråga bör man ställa sig med tagteach: Vilka effekter UTÖVER snabb respons på enkla uppgifter har tag teach? Om målet är lydiga barn som hela tiden strävar efter belöningar så kanske tagteach är en bra idé. Om man i stället strävar efter självständigt tänkande, nyfikna, empatiska och självgående barn så är tagteach i stället väldigt skadligt.
Så visst, Självklart går en metod som framgångsrikt dompterar hundar också att använda på barn. Men förhoppningsvis har vi lite andra mål för våra barns lärande än vi har för våra hundars. Det gör mig fullkomligt mörkrädd att läsa hur flåshurtigt och fullkomligt okritiskt signaturen bop hund tar tag teach i försvar.
Flåshurtigt och okritiskt, javisst Eva-Lotta. Jag bara citerade från någon troende på sidan:
http://www.carpemomentum.nu/TAGteachart.htm
Aha, ber om ursäkt, det framgick liksom inte att det var ett citat.
Vänligen
Eva-Lotta
Inte behöver du be om ursäkt. Citattecknen hade ju fallit bort. För övrigt kan jag meddela att inte ens vi hundar gillar klickträning. Vi uppskattar mer att man kliar oss bakom öronen och gnuggar nosen mot vår. Sen älskar vi att leka och vara lite spralliga och springa omkring och nyfiket nosa upp ett och annat på egen hand.
vänliga hälsningar
Bop
Jag är varken pedagog eller hundinstruktör, men jag har hund, och efter olika hundkurser kan jag intyga att det finns en skepsis mot klicker-metoden även i “hundvärlden”. Många känner ett motstånd mot att använda en så “manipulativ” metod. Det är lite som att man tar i hunden med tång istället för att vara sig själv och utveckla en mer bärande relation. För det är inte alla som vill ha en lydig hund i första hand, utan just en självständigt tänkande, nyfiken, empatisk och självgående individ. För såna är det oftast roligare och intressantare att umgås med. Men det beror ju på hur man är som person. Är man auktoritär så vill man ha lydnad.
Sen har jag märkt att min andra hund tycker det är väldigt kul med klickerträning, så jag använder faktiskt klickern i övningar med honom. Men inte för att han ska lyda. Han tycker överhuvudtaget att det är väldigt kul att jobba för godis, och klickern är bara ett slags mellanhand, så att godiset kommer snabbare, även om matte är långsam med att ta upp det ur fickan. Min första hund tyckte aldrig det var nåt, varken klickern eller godiset, så där gjorde vi annorlunda.
Men jag undrar om barn funkar likadant som hundar där. På många sätt är hundar och människor lika, men vi är också olika. Och jag undrar om vi människor är lika belöningsorienterade egentligen. Jag tycker våra motivationer oftast är socialt betingade, att vi vill ställa upp för varandra, att vi får högre prestige i andras ögon osv. Därmed är inte sagt att vi är mer sociala varelser än hundar, men jag tror nog att en inlärningssituation bygger jättemycket på en relation av något slag, har inte forskningen visat detta också? Och barn till välutbildade föräldrar gör ju bättre ifrån sig i skolan, antagligen för att dom inte vill svika sina föräldrar, att det är den stora belöningen i sammanhanget. För dom barn som inte har den motiverande relationen utanför skolan måste nog läraren försöka skapa en stark och hållbar relation, som kan påverka och motivera barnet. Det finns nog inga enkla vägar runt detta. Om man överhuvudtaget vill att inlärningen ska vara motivationsbaserad. Det finns ju nya tankar också som menar att den bästa inlärning är mer utforskande, och för den typen av inlärning räcker barnets inneboende nyfikenhet som motivation. Men det är inte precis vad den svenska skolan sysslar med.
Anja: det kom en jättebra rapport från Skolverket förra året, om vad som påverkar elevernas resultat. En stor genomgång av stora mängder forskning visar just på relationens stora betydelse för lärande. Lärarens förmåga att bygga relationer och visa att han eller hon har höga förväntningar på eleverna spelar mycket stor roll för elevernas resultat. Och även att kunna skapa/ta tillvara motivation och nyfikenhet hos eleverna har stor betydelse. Så ja, du har helt rätt!