Eva-Lotta Hultén med flera: Disciplinära åtgärder har oönskade biverkningar

Skola och Samhälle publicerar här en replik till Isak Skogstads och Carl Hellströms DN Debattartikel om disciplin och elevinflytande i skolan, en replik som DN valt att inte ta in. (red.)

Liksom Isak Skogstad och Carl Hellström vill vi se ökad arbetsro och trygghet i skolan. Men som bekant finns det nästan alltid många vägar till samma mål och vid val av metoder måste man fråga sig vilka effekter de får utöver de önskade.

Vanan att förr ge skrikiga barn en tuss indränkt i brännvin uppnådde gav önskad effekt: barnen somnade snällt. Idag inser vi att det var till priset av otäcka biverkningar. Detsamma gäller för de metoder Skogstad och Hellström förespråkar.

Vi väljer att kommentera Skogstads och Hellströms tre förslag punkt för punkt. Det första handlar om att elever inte längre ska få vara med och utforma skolans regler. De skriver att tanken ”bygger på en felaktig idé om att barn besitter den kognitiva och sociala mognad som krävs för att förstå vilka regler som måste finnas för att studiemiljön i skolan ska säkras.”

Man skulle istället kunna tänka att eftersom barn inte från födseln har förmåga att avgöra vilka normer och regler som är lämpliga i sociala sammanhang så behöver de få tillfälle att träna på det. Ingen skulle komma på idén att säga att eftersom barn inte redan kan avancerad matematik så ska de slippa öva på matte, (och sedan tro att de på något magiskt vis lär sig ändå bara man talar om slutsummorna i några besvärliga uträkningar), men när det gäller socialt samspel är det tyvärr annorlunda.

Att elever får vara med och utforma regler betyder inte att de ensamma ska fatta besluten, bara att deras röster också får höras, och räknas. Det är en handfast träning i demokrati och ansvarstagande – och det har också visat sig öka efterlevnaden av reglerna eftersom eleverna internaliserar dem i processen.

Debattörernas andra förslag är ökade krav på skolan att vidta disciplinära åtgärder.

När tid i skolan används som bestraffning säger man till den stökiga eleven: vi vet att du hatar skolan och vi vill få dig att lida genom att tvinga dig att vara där ännu mer. Hot om kvarsittning omkullkastar ambitioner att göra skolan till en plats att längta till eller trivas i. Signaler som naturligtvis når fram också till de lugna och ordentliga eleverna: skolan är att betrakta som en straffanstalt. Avstängning säger i stället: vi vill inte veta av dig. Inte heller det är en god grund för att bygga lust och förmåga att lära.

Vi är dock helt ense med Skogstad och Hellström om att dåligt uppförande bör få konsekvenser. Något som visat sig fungera väl är samtal med en klok vuxen som anstränger sig för att förstå och hjälpa eleven att komma tillrätta med problemen. Den som skadat någon annan eller förstört saker bör också få gottgöra detta på bästa vis. Det är en konsekvens som både får den/de som drabbats att må bättre och utvecklar eleven mot att bli mer välfungerande och ansvarstagande.

När barn brister i förmåga att läsa och skriva (dyslexi) försöker vi inte längre straffa bort denna oförmåga utan vi ger dem i stället extra hjälp och stöd att hantera sina svårigheter och utveckla sitt läsande och skrivande. Samma förhållningssätt borde rimligen gälla också för de barn som har bristande sociala förmågor.

Skogstads och Hellströms tredje förslag handlar om att fastställa att det är läraren som har makten. Det finns olika sätt att vara en auktoritet i barns och ungas liv.

Man kan luta sig mot sin formella makt, såsom att sänka betyg eller straffa med kvarsittning och avstängning. Eller så kan man arbeta med sin informella makt, som bygger på att man har större kunskaper och erfarenheter både vad gäller ämnena man undervisar i och mänskligt samspel. Det senare är mer effektivt om man vill skapa en god lärandemiljö. Det har större långsiktig påverkan på eleverna och är också moraliskt försvarbart.

När en av oss, Eva-Lotta Hultén, för några år sedan gjorde ett reportage om ett vida spritt program för skolor där disciplin stod i fokus och all makt låg hos lärarna visade det sig dessutom att kunskapsnivåerna på dessa skolor inte gått upp, trots att det var vad som använts som motiv för den stränga disciplinen.

Sociologen Thomas Jacobsson hade tittat närmare på mobbningsarbetet i en sådan skola. Han beskrev hur eleverna i utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntades lyda utan ifrågasättande och skrev: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).” Eleverna blev anpassliga snarare än empatiska och solidariska med varandra.

Om människors goda uppförande ska bygga på kontroll och straff istället för deras egen känslomässiga utveckling till välfungerade och ansvarstagande människor krävs att de är ständigt övervakade, vilket knappast är önskvärt eller möjligt, vare sig för barn eller för vuxna.

När Skogstad och Hellström argumenterar emot skolans fostransuppdrag till förmån för formell maktutövning så pekar de också mot en ny sorts medborgare; en som lyder order, är effektiv, följer strömmen och inte spenderar tid att fundera över vad som är rätt och riktigt.

Men skolan bör inte ses som en plats att förvandla barn till lätthanterliga framtida produktionsenheter, utan som gemensam inrättning för att bygga ett samhälle och låta varje individ utvecklas optimalt. Vi behöver inte fler anpassliga, lydiga, rädda människor, utan sådana som kan lyssna, tänka både självständigt och tillsammans med andra, känna empati, samarbeta, kontrollera sig själva, fatta välgrundade och moraliska beslut och använda logik och resonemang för att ifrågasätta både sig själva och andra.

Visst bör lärare vara ledare, men lyhörda och demokratiskt sinnade sådana. Skolan måste dessutom vara en plats där också elever får öva på att leda, eftersom samhället kommer behöva kloka, demokratiska och empatiska chefer, ledare – och lärare, också i framtiden.

 

Liza Haglund filosofie doktor i pedagogik, Södertörns högskola, som genomfört flera värdegrundsprojekt i skolan och har mångårig praktisk erfarenhet av att samtala och reflektera tillsammans med barn och unga om filosofiska frågor.

Brian Palmer, socialantropolog och lektor vid Uppsala universitet

Eva-Lotta Hultén, utbildningsjournalist och författare till bl a boken Resan från mörkrets hjärta. Om ondskans och godhetens mekanismer.

15 Comments on “Eva-Lotta Hultén med flera: Disciplinära åtgärder har oönskade biverkningar

  1. Stort tack för detta tydliga och nyanserade inlägg! Det är oerhört viktigt att kunniga och kloka människor reagerar på Skogstads anti-demokratiska kampanj.

    • Det är populärt bland vissa i debatten att försöka framställa sig själva som demokratiska och motståndarna som anti-demokrater. Den “demokratiska skolan” som man menar att dagens skola har dock väldigt lite med demokrati att göra. Det finns riktigt demokratiska skolor i världen men dessa skolor är olagliga i Sverige.

      Det är inte demokrati ni är ute efter utan ideologisk styrning av eleverna, vilket är något helt annat.

      • Vore det för mycket att få veta vilka skolor i världen som är riktigt demokratiska men som är förbjudna i Sverige?

      • Mats Björnsson – skulle tro att t ex Sudbury-skolorna räknas till “riktiga demokratiska skolor” och Summerhill måste ju också nämnas så klart. Finns fler om du googlar “democratic schools” eller kollar listan här: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_democratic_schools

        Och anledningen till att de “är förbjudna” i Sverige är för att de inte skulle följa de svenska läroplanerna, vilket skolor i Sverige nödgas göra.

  2. Tack för ett viktigt och bra inlägg! Skolan har både ett kunskapsuppdrag och ett relationsuppdrag men det är endast kunskapsuppdraget som diskuteras i media och på lärarutbildningarna. Vi måste hjälpas åt att ändra på det.

  3. Kan skolan fostra till demokrati utan att praktisera det?
    Skolans demokratiska uppdrag: Redan i 1946 års skolkommissions betänkande framfördes att skolans främsta uppgift är att fostra till demokratiska människor. Erfarenheterna av nazism och fascism under världskriget medförde att utbildningens betydelse för demokrati gavs stor betydelse. 1946 skrevs även att verksamheten måste bygga på fria personligheter då demokrati bygger på alla medborgares fria samverkan.

    Utbildning syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden och att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. (Skollagen 2010: 1 kap. 4 §)

    • Där har du ju en väldigt bra poäng, som enligt mig egentligen bara pekar på paradoxen med det formella skolsystemet som det ser ut, bland annat i Sverige, med t ex skolplikten för att bara nämna en sak. Och för det andra – nä, det är väl just det som är problemet när “vi vill att barnen ska göra som vi säger snarast än som vi gör”…

  4. Utmärkt genomgång av de underliga åsikter som framförs i DN-artikeln. Jag håller med till hundra procent. Har själv lång och god erfarenhet av elevmedverkan i planering och utvärdering av kurser med mycket lyckat resultat. Men observera att det gällt medverkan och inget annat. Det yttersta ansvaret har naturligtvis fortfarande läraren.
    Och tänk att det ska vara så svårt att inse att vi lyckligtvis lever i en helt annan tid än den som artikelförfattarna tycks längta tillbaka till.

  5. En tuss brännvin var det ja… Lika otroligt är de där kraven på ”disciplin”. Hur i herrans namn skulle vår Försvarsmakt se ut om den byggde på dom principerna ? Jag blir mkt nyfiken på om Skogstad o Hellström gått ngn ledarskapsutbildning.
    Undrar en ledarskapsutbildare, senior

  6. “Vore det för mycket att få veta vilka skolor i världen som är riktigt demokratiska men som är förbjudna i Sverige?”

    Sudbury typ av skolor. Peter Gray har skrivit mycket om dessa om du är intresserad. Hans bok “Free to learn” är en bra start. Den typ av skolor finns i ett antal länder numera.

  7. Behovet av bättre ordning i skolan är stort. Mitt främsta förslag är att man slutar med den hänsynslösa skyfflingen av elever från årskurs till årskurs hur lite de än kan, som förstör framtiden för så många elever. Om elever som ska bestämma aldrig får ta konsekvenserna är väl snarast risken att ett demokratiförakt breder ut sig. Elevinflytandet kan lätt spåra ur i stök och förstöra både trivseln och den pedagogiska planeringen för lärarna. Det är det minsta vi behöver i dessa tider av lärarbrist.

    Det värsta är nog ändå den naiva synen att elevinflytande alltid gynnar demokratin. Kan det inte i stället vara så att det kan gynnar kriminella gängvärderingar, klantänkande, allmänt att vara mot allt eller att slippa anstränga sig. Sedan på toppen av det så har vi självhävdelsebehov hos eleverna, viljan att imponera på det andra könet eller att önskan att ha den största tuppkammen i kompisgänget.

    En inspirationskälla för elevdemokratin var John Dewey för mer än 100 år sedan. Det var dock innan utvecklingen av fascismen i Europa på 1920- och 1930-talet. Då fick vi se vilka strömningar som kan komma fram ur folkdjupet och det är minsann inte alltid demokratiska värderingar.

  8. Tack för en välgörande artikel. Alltför många okunniga, empatibefriade och reaktionära politiker och debattörer med en förvrängd människosyn och kunskapssyn har allt för länge fått påverka skolan. Om detta handlar den inledande artikeln ”Sagan om tumskruvsfabriken” i denna bok http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf
    Författarna lyfter den grundläggande frågan om vad det är för människor som vi vill ska lämna skolan efter avslutad skolgång. ”Vi behöver inte fler anpassliga, lydiga, rädda människor, utan sådana som kan lyssna, tänka både självständigt och tillsammans med andra, känna empati, samarbeta, kontrollera sig själva, fatta välgrundade och moraliska beslut och använda logik och resonemang för att ifrågasätta både sig själva och andra.” Bättre kan det inte sägas.
    Skolans största utmaning är att se till att även de elever som börjar skolan med sämst förutsättningar kan lämna skolan med gott självförtroende. Dessvärre lyckas man inte med det. Se
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/raddaElever.pdf

  9. Välunderbyggd artikel. Skolan är till för eleverna och deras framtid. De ska utveckla kunskaper, sunda värderingar och ett socialt acceptabelt beteende.Lärarna är arbetsledare och ytterst ansvariga för vad som sker i klassrummet. Hur ska läraren se på sina elever – som medarbetare – som man konstruktivt arbetar tillsammans med, eller – som “motarbetare” – som ska disciplineras och underkastas lärarens chefsroll. Det finns de som menar att det sistnämnda är det riktiga och att det på något sätt speglar det riktiga livet och att eleverna måste fostras in i detta. Är det ett sådant samhälle vi ska återskapa generation efter generation, eller är uppdraget att utveckla människor som kan skapa ett mer demokratiskt och i olika avseenden jämlikt samhälle, som förstår demokratins roll, sitt eget ansvar för sig själv och för andra. Läraren ska vara en auktoritet och förebild genom sitt eget handlande. Genom att se elever som medarbetare utvecklar man i demokratisk anda regler som ska gälla. En viktig aspekt är också att återkommande följa upp och utvärdera hur reglerna fungerar och vad som behöver utvecklas.Det gäller allt från hur man upprätthåller ordning och arbetsro till hur man bemöter varandra.
    (Kommentaren har kortats något för att rymmas inom maxgränsen, 200 ord /reds anm)

  10. I artikeln kommenteras inte Skogstads beskrivning av tillståndet i skolan. Är man omedveten om de mycket allvarliga problemen eller bryr man sig inte eftersom det fungerar precis enligt det som beskrivs i artikeln.

    Man börjar bli trött på skrämselpropagandan som återkopplar 100 år tillbaka när åtgärder för en skolmiljö där undervisning kan bedrivas efterfrågas. De som inte inser att det verkligen krävs krafttag för att hejda den exempellösa försämringen i skolan kan påminnas om att så sent som 1995 ansågs den svenska grundskolan och gymnasieskolan tillhöra de absolut bästa i världen enligt kunskapsmätningen TIMMS. Jag kan inte se några tecken på att de elever som gick grundskolan i början av 90-talet är något annat än demokratiska och kreativa medborgare. De gick i en skola med tydliga krav på eget ansvar och större inslag av traditionell undervisning.

    I SVT-nyheter kan man läsa om en händelse vid en skola i Östersund. Fyra högstadieflickor hade under en tid mobbat en flicka på ett mycket otrevligt sätt. Det eskalerade till en situation där mobbarna bankade på dörren till flickans klassrum. Sju lärare kunde inte garantera flickans säkerhet utan föräldrarna fick hämta flickan. Tidigare hade mobbarna inför vuxen personal lovat upphöra med sitt beteende. Nästa gång lyfts flickan antagligen inte bara ut ur klassrummet utan flyttas till en ny skola. Är detta demokrati?

  11. Alla barn tillförsäkras demokratiska rättigheter i skollagen. Blir dessutom FNs barnkonvention lag så blir åtagandet : Artikel 12: Åsiktsfrihet och rätten till att bli hörd
    1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

    2. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

    Men detta måste också praktiseras och läras ut ” efter barnets ålder och mognad” . Bra metodik är viktigt i varje vetenskap. Men metodiken för demokrati finns inte för tillämpning i skolan. Många försöker naturligtvis men de flesta misslyckas. Tittar man på effekten av demokratisk skolning och mäter köerna till uppdrag i den Svenska demokratin, föreningsliv och samhället, så är samhällslärarna lika misslyckade som mattelärarna beskylls för att vara. Demokrati är inte att skrika högst utan att argumentera bäst. Speech är en metod i den amerikanska skolan , och mötesteknik är essentiell för konsten att fatta beslut i demokratiska forum. Målet bör vara att varje gymnasist kan utföra en kontrapropositionsvotering efter examen.

Lämna ett svar till Bengt Tjellander Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »