Eva-Lotta Hultén: Ordning och reda ger ingen utdelning
Stora delar av Jan Björklunds skolpolitik har prövats på ett hundratal skolor i Sverige i det så kallade Quadricepsprogrammet. Ett program inspirerat av Lorraine Monroes skolor i Harlem. Tanken var att med en stark ledare, fokus på det mätbara och satsning på traditionella kunskaper, skulle resultaten bli bättre. Men det har inte inträffat i de skolor som arbetat enligt programmet, menar Eva-Lotta Hultén. (red)
Ordning och reda, allt fokus på de mätbara kunskapsresultaten och läraren som en tydlig och stark ledare. Det är Jan Björklunds främsta recept för en framgångsrik skola. Om bara lärarna blir bättre på att ta kommandot och man väljer att sätta traditionell kunskap i centrum så kommer den svenska skolan att få sin efterlängtade uppryckning och kunna tävla om tätpositionerna i de internationella ligorna (förlåt, kunskapsmätningarna). Mer auktoritet, mer katederundervisning och tydligare regler alltså. Problemet är bara att detta redan testats på ett ganska stort antal skolor i Sverige, utan några resultat på kunskapsnivåerna.
Quadricepsprogrammet, som det senaste decenniet prövats och/eller anammats av ett hundratal svenska skolor, hämtar sin grund ur den praktik som utvecklats på Lorraine Monroes skolor i Harlem. Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan.
I praktiken innebär detta att varje lektion ska inledas enligt ett visst mönster, lärarnas bemötande av eleverna standardiseras och goda prestationer premieras med diplom och applåder. Skolans regler bestäms av lärarna och eleverna ska lära sig dem utantill (reglerna ska också gärna sitta uppsatta överallt i skolan). Lärarna ska vara goda förebilder genom att klä sig och föra sig som högt uppsatta samhällsrepresentanter och elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen. Lärarna ses som obestridliga auktoriteter och eleverna får lära sig att alla som vill kan lyckas bara de anstränger sig. Sammantaget är programmet alltså utformat helt i enlighet med den nu förda skolpolitiken.
”Inte en bra skola men en excellent” är harlemrektorn Lorraine Monroes motto och det är också så hon citeras i quadricepsmanualen En framgångsrik skola. I den framhålls att det är kunskapsmålen som ska prioriteras högst i en quadricepsskola. Så hur ser det då sammantaget ut med kunskapsutvecklingen på de skolor som arbetar utifrån quadriceps idéer?
Stiftelsen Quadriceps har utsett ett tjugotal modellskolor där man menar att programmet används på ett föredömligt sätt. Med mätverktyget Salsa kan man se hur väl skolor lyckas i relation till sina förutsättningar. Om man presterar precis vad som kan förväntas ligger man på noll. För några quadricepsskolor kan man se en svag utveckling mot högre salsavärde, för flertalet rör sig värdet både uppåt och nedåt och någon skola har en svagt nedåtgående trend. Genomsnittet ligger på +2. Det är alltså ungefär i nivå med vad man kan förvänta sig av dem. Detta på skolor som alltså öppet säger sig sätta kunskapsmålen före alla andra av läroplanens mål, och som arbetar helt i enlighet med den skolpolitik som förs – och som har som främsta mål just att höja kunskapsresultaten.
Pedagogikforskaren Anneli Schwartz har följt en skola som arbetar enligt quadriceps’ koncept och konstaterar i en artikel för tidskriften Demokrati och utbildning: ”Modellen tenderar att se eleverna som objekt för lärarnas kunskapsförmedling snarare än som subjekt med förmåga att kritiskt och självständigt granska, värdera och reflektera. Därigenom utvecklas inte heller förmågan att sätta in olika typer av kunskapsstoff i kontexter och orsakssammanhang.” Andan av att alla kan lyckas bara de vill och anstränger sig ger dessutom budskapet att den som inte lyckas har sig själv att skylla och Anneli Schwartz konstaterar att eleverna delvis har genomskådat lärarnas eviga mantra om att alla kan lyckas som falskt.
Inte bara saknar metodiken synbara effekter på de mätbara kunskapsresultaten utan den riskerar alltså också att hämma elevernas förmåga till mer komplext tänkande och ge dem bilden av att de får skylla sig själva om de misslyckas. Forskaren Johannes Lunneblad konstaterar i nyutkomna antologin Förorten, skolan och ungdomskulturen (red Ove Sernhede) att Monroemodellen inte hämtar sin grund i psykologiska eller pedagogiska teorier utan i managementteorier. Han ser i appliceringen av monroepedagogik i svenska skolor en tydlig allians mellan konservativa och nyliberala intressen som försöker återupprätta en traditionell skola med tydliga hierarkier. I den processen individualiseras problem som egentligen är strukturella.
Men kanske finns det andra fördelar med metodiken? Programmet påstås öka elevernas trivsel och trygghet och de bekräftas av Anneli Schwartz samt även av andra som är insatta. Men i sin masteruppsats har sociologen Thomas Jacobsson tittat närmare på mobbningsarbetet i en quadricepsskola. Han beskriver en skola där eleverna i utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntas lyda utan ifrågasättande. Vad gäller själva mobbningsarbetet konstaterar han: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).” Eleverna blir lydiga och anpassliga snarare än verkligt empatiska och solidariska med varandra.
Quadricepsprogrammet har skapats med de bästa intentioner och jag är övertygad om att de många rektorer och lärare som arbetar i enlighet med det gör det med barnens bästa för sina ögon. Hade metoderna varit de rätta borde alltså förutsättningarna för goda kunskapsreslutat vara alldeles utmärkta. Ändå syns inga nämnvärda effekter. Det är helt enkelt inte starkare ledare, mer regler och mer katederundervisning som är lösningen på skolans problem.
(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Artikeln har tidigare varit publicerad i Göteborgs-Posten)
Det finns exempel på några få skolor som verkligen lyckats få kontroll på ordning, mobbing och liknande problem. De har skrivit kontrakt med både föräldrar och elever.
En lärare, en elev och förälder(rar) sitter ned vid en fika och diskuterar hur skolan skall fungera. Läraren har en lista med regler som föräldrar och elev får skriva under på och uppgifter för på vad som händer vid avtalsbrott. Enkla regler som elev inte får mobba, med förklaring vad mobba innebär. Enkla åtgärder som samtal med kurator, psykolog, läkare, polis eller annan instans som motsvarar brottat.
Åtgärderna avser att bota och hjälpa elever. En del har ADHD-liknande symtom som fordrar samtal och ibland medicinering.
Om föräldrar och elev inte skriver under får de söka annan skola – men det inträffar aldrig i praktiken.
På webben finns berättat om en skola i Uppsala (jag har glömt namnet) som hade stora problem med ordning, men som efter kontrakten inte haft några problem.
En annan åtgärd är att dela skolan i mindre enheter där alla känner varandra och där man har längre sammanhängande lektioner. Ständiga avbrott ökar oron och minskar närheten mellan elever och lärare. Stora skolor – stora problem. Små skolor – små problem.
Men HALLÅ!!! Den sanna suberhjälten Superpedagogen föddes 1981 på Högskolan i Falun (se bevis på http://www.sawantphotographu.com, klicka på Publications & Links). Skolverkets satsning ingår i en konspiration för att utmanövrera alla gräsrotspedagogers hjälte från dagens utbildningspolitiska arena. Men, kom ihåg att det sista någon hörde när Superpedagogen lämnade Falun 1983 var ”I’ll Be Back!”. Darra därför alla politruker där ute i Björklundland . . .
UVEN-Gymnasiet
Citt:
”Eleverna och föräldrarna/vårdnadshavarna skriver på ett skolkontrakt om vad som gäller för elevens skolgång. I detta finns både rättigheter och skyldigheter. Enligt elever och elevråd existerar för närvarande ingen mobbning på Uven. Det är det förebyggande arbetet som fungerar så väl.”
När ”Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan” så blir inte resultaten bättre enligt artikeln!! Vad kan vi lära av detta? Artikeln visar (vilket stöds av psykologisk och pedagogisk forskning) att följande är problematiskt:
*Fokus på mätbara kunskapsresultaten
*Fokus på ordning och reda
*Fokus på läraren som en tydlig och stark ledare
*Goda prestationer premieras med diplom och applåder.
*Elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen.
*Katederundervisning
*Övervakning och yttre kontroll för att lösa mobbning.
Låt mig försöka reda ut varför ovanstående är problematiskt:
*Fokus på mätbara kunskapsresultaten
– Problematiskt då mjuka värden inte går att mäta, dessa kommer lätt bort.
– Problematiskt då fokus sätts på ett innehåll skolverket/politiker/lärare definierat istället för på ett innehåll eleverna valt själva och har en inre motivation att arbeta med.
– Problematiskt då människans psykologiska motivationsmekanismer fungerar indirekt. ”LÄR DIG DETTA NU!” fungerar inte. ”Kom ska vi göra något roligt (och lär dig allt möjligt som sidoeffekt)!” fungerar mycket bättre.
*Fokus på ordning och reda
– Problematiskt då stökiga klassrum är ett symptom på en misslyckad skola, dödar man symptomet åtgärdas inte problemet, man tar bara bort en indikator på hur väl skolan fungerar.
– Ordning och reda uppkommer automatiskt när eleverna fokuserar på något spännande. Är skolan tråkig är det roligare att kasta sudd och skrika.
– Om stökiga elever straffas och kuvas tappar de helt motivationen och möjligheten att komma tillbaks på banan.
*Fokus på läraren som en tydlig och stark ledare
– Riskerar att leda till auktoritär undervisning där läraren definierar sanningen, dagordningen och elevernas aktiviteter.
– Läraren är ingen chef som ska få sina underlydande att åstadkomma ett specifikt resultat. Läraren borde betraktas som en pedagogisk resurs till för att hjälpa och utveckla elevernas inneboende potential.
*Goda prestationer premieras med diplom och applåder.
– Forskning visar att utlovade belöningar för prestationer (dvs morötter) är riskabla att använda, de kan ge motsatt resultat och hämma den inre motivationen. Däremot är oförutsägbar spontan bekräftelse motivationshöjande. När en elev som lyckats i efterhand får beröm och diplom (utan att ha strävat mot det eller känt till det) då fungerar belöningen motivationshöjande.
*Elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen.
– Otroligt motivationsdödande. Ju mer en skola implementerar denna tes, desto närmare kommer ett totalt sammanbrott.
– Verklighetsfrämmande. Eleverna utgör morgondagens producenter/konsumenter. Deras intressen kommer definiera framtidens arbetsmarknad, konsumtion och produktion.
*Katederundervisning
– Riskabelt. Kan, precis som i fallet med belöningar, användas på både ett positivt och ett negativt sätt. Positiv katederundervisning innebär antingen (1) att läraren föreläser om något ämne både läraren och eleven brinner för. Detta kan entusiasmera eleverna men är svårt. (2) Läraren leder en klassrumsdiskussion där fokus ligger på samtalet och elevernas förslag/tankar. Negativ katederundervisning kan sammanfattas i termen ”kunskapsförmedling” och är det vanligaste i svensk skola. Det är hämmar både motivationen och kritiskt tänkande
*Övervakning och yttre kontroll för att lösa mobbning.
– Mycket problematiskt. Rapportering, utredning, övervakning osv. utgår från att ett ”dåligt /förbjudet beteende” ska observeras och sedan straffas/åtgärdas. Så löser man INTE mobbning. Sådant kan snarare förvärra mobbning.
Pingback: Hur man effektivast förstör en skola | Cogitate.se
Jag vill bara hänvisa till Hatties studie som jag tycker säger en hel del i sammanhanget.
Hatties sammanfattning kring undervisningen
Hattie för i sina slutsatser kring undervisning fram argumentet att framgångsrikt lärande är en funktion av samspelet mellan:
> Tydligheten i lärandemålen med sina specificeringar av kriterier för måluppfyllelse.
> Användningen av flera ändamålsenliga undervisningsstrategier.
> Närvaron av återkoppling som är fokuserad på rätt undervisnings-
och färdighetsnivå.
> Ettsynsättpålärandeochundervisningsomutgårfrånelevensperspektiv.
> En tilltro till möjligheten att undervisa studiefärdigheter och
lärandestrategier.
Han konstaterar också att betoning av lärstilar, träning inför test, mentor- skap och individualiserad undervisning tycks ha begränsade möjligheter att inverka på elevernas studieprestationer. Huvudbudskapet i kapitlet om un- dervisning är utöver betydelsen av tydliga mål och kriterier för lärandet, att det finns en klassrumsmiljö som inte bara tolererar utan också välkomnar misstag och där uppmärksamheten läggs på utmanande uppgifter. Dessutom påtalas behovet av återkoppling för att minska luckorna, men också förmed- lingen av en känsla av tillfredsställelse och vidare engagemang och uthållig- het för att eleverna ska lyckas med uppgiften att lära.
Bland de många undervisningsstrategier som har betydande effekter på elev- ers lärande, pekar Hattie särskilt på strategier som inkluderar förklaring, be- arbetning, planer för att stödja uppgiftslösningar, repetition, tillhandahålla strategiska ledtrådar, ämnesspecifik bearbetning och tydliga undervisnings- mål. Dessa kan nås genom att använda metoder som ”Ömsesidig/kommu- nikativ undervisning”, ”Direkt undervisning” och ”Problemlösningsmeto- der”. För att utveckla effektiva undervisningsstrategier krävs, enligt Hattie mycket gemensam planering och diskussioner mellan lärare, en optimering av elevernas lärande av varandra och dessutom explicita lärandemål och kri- terier för måluppfyllelse. Enligt Hattie är det klarlagt att det är skillnader mellan lärare som gör skillnaden i elevernas lärande. Läxor där inte läraren aktivt är involverad bidrar inte till elevernas lärande, och på samma sätt vi- sar användningen (eller inte) av teknologi (såsom distansutbildning) inga större effekter på lärande om det inte är lärare inblandade. I relation till des- sa lärarfaktorer visar forskningen lägre effekter när de är en del av allmänna undervisningsreformer.
LÄR SJÄLV! — SKAFFA EGNA ERFARENHETER!
”Att läsa gör dig klok, därför läs varenda bok!” (Citat. Falstaff Fakir).
Det är typiskt för lärarutbildning att den ofta sköts av folk som själva inte har mycken lärarerfarenhet. De har läst forskningsrapporter som de godkänner urskillningslöst. Samuel och Annica verkar inte ha egna (eller kollegors) erfarenheter att stödja sig på.
Själv har jag dubbel erfarenhet av lärarutbildning. Sista gången en utbildning för erfarna lärare. Vi åtta erfarna var tvungna att rätta våra lärare och berätta hur verkligheten såg ut. Själv hade de bara läst om den, inte uppleft den själva.
Min son tänkte utbilda sig till lärare, men när han upptäckte att lärarna från lärarhögskolan inte hade någon kunkap om verkligheten utanför lärarhögskolans bibliotek, så hoppade han av.
”Ordning och reda” i skolan går alltid att lösa för lärare med erfarenhet och förmåga att samarbeta. Det blir ingen kadaverdisciplin. Elever blir intresserade och inriktade på jobbet och trivseln i skolan.
Annica skriver:”Han konstaterar också att betoning av lärstilar, träning inför test, mentor- skap och individualiserad undervisning tycks ha begränsade möjligheter att inverka på elevernas studieprestationer.” (Slut citat)
Det är vad han tycker och tror. Vilken är din erfarenhet Annica?
Min erfarenhet, hundra kollegors erfarenhet och vad jag lärt av folk som reser runt i skolor är att lärarestilar, individualisering o s v har oerhörd betydelse. Sådan är verkligheten. Vad som finns i damminga luntor är för mig helt betydelselöst.
Forskning bygger på verkligheten, det handlar dels om att ackumulera den erfarenhet som finns samt dels om att testa dessa erfarenheter mot verkligheten i smarta experiment. Du borde inte vara så föraktfull mot forskningen och kalla den ”dammiga luntor”, Göran. Menar du att vissa slutsatser är felaktiga så kan du fördjupa dig i studien och se var den brister. Det finns andra studier som visar att hänsyn tagen till lärstilar är mycket effektivt. Kan det vara så att denna studie bara undersökt ”betoning av lärstilar” i exempelvis styrdokumenten? Det kan i så fall mycket väl stämma att en ”betoning av lärstilar” inte leder någon vart. Elever måste de facto arbeta med sin primära inlärningsstil för att lyckas.
Vad gäller mig själv är jag för ung för att ha hunnit komma ut på arbetsmarknaden ännu. Jag har ägnat 8:an och framåt till att studera hur skolan fungerar mer aktivt, den erfarenheten borde också räknas 🙂