Eva-Lotta Hultén: Så kan skolan stå emot den auktoritära vind som sveper över världen
Katederundervisning, disciplin och krav lyfts flitigt fram i skoldebatten. Men elever i skolan är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Skolan behöver därför guida unga människor till att bli empatiska, solidariska medborgare, samtidigt som vi fokuserar på kunskaper, menar Eva-Lotta Hultén.
Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum. I den här texten vill jag ändå våga mig på att diskutera skolan utifrån tre andra begrepp som öppnar för mer djupgående reflektioner om utbildningens form och mening, nämligen ifrågasättande, värderingar och medborgarskap.
”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Så står det i läroplanerna för både grundskola och gymnasium, men att skolan ska lära unga att ifrågasätta ifrågasätts nu från flera håll. Motiveringen är ofta att man måste lära sig en väldig massa faktakunskaper innan man kan ifrågasätta, vilket är en lika giltig tanke som att man måste kunna räkna till tusen miljarder innan man får börja använda siffrorna till addition och subtraktion. Det finns inget som helst motsatsförhållanden mellan att ifrågasätta och att ta in faktakunskaper – tvärtom, de hänger ihop. Ifrågasättande är inte bara en muntlig aktivitet som innebär att uttrycka tvivel inför vad någon sagt, utan också ett förhållningssätt som har med nyfikenhet och resonerande att göra: ”kan detta verkligen stämma?”
Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda. Sådana förmågor dyker inte upp av sig själv när någon säger: varsågod nu har du tillräckligt med kunskaper, nu får du börja ifrågasätta.
Faktakunskapande utan uppmuntran att reflektera och resonera riskerar också att få otrevliga biverkningar i form av antidemokratiska värderingar. Ifrågasättande handlar nämligen också om hur man förhåller sig till sådant som grupptryck och auktoriteter. Mod att stå upp mot den som har makt, eller mot trycket från gruppens förväntningar är livsnödvändiga förmågor i en fungerande demokrati och skolan bör därför rimligen låta eleverna få träna på det. Och ja, en del elever tycker att det är svårt, men det tycker många att matematik är också. All undervisning måste naturligtvis anpassas efter vilken nivå eleven befinner sig på.
Att bli ifrågasatt är för övrigt inte ett problem för en lärare som är trygg i sina kunskaper och kan svara. En skicklig pedagog vet att använda elevers debattlystnad och ser som sin självklara uppgift att också lära ut hur man ifrågasätter på ett konstruktivt sätt. Vad är fakta och vad är åsikter och hur skiljer man dem åt? Vilka källor finns och hur kan man värdera dem? Hur har slutledningsprocessen som lett fram till påståendet sett ut?
När jag för ett par år sedan intervjuade Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa han att skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste idag, menade han, är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar: ”du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Kloka ord från en man vars institution hela tiden används för att rättfärdiga insnävningar av skolans uppdrag till att handla enkom om förmedling av faktakunskaper (och i bästa fall utvecklande av förmågor som har ett bytesvärde på arbetsmarknaden).
Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?
Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.
Ett annat påstående som emellanåt kommer upp är att skolan visserligen ska ägna sig åt värderingsarbete, men bara i form av att förvalta eller förstärka de värderingar elever får med sig hemifrån. Avsikten är såklart att peka på att hemmet har huvudansvaret för barns fostran men det är ändå ett befängt påstående av det enkla skäl att somliga barns föräldrar är våldsbejakande islamister, rasister eller homofober – det är knappast värderingar skolan bör jobba med att förstärka.
Om vi då kan tillåta oss att slå fast att skolan både av tvingande nödvändighet och av bestämmelser i läroplanen måste arbeta med att förmedla värderingar kommer vi till nästa nivå: hur ska det gå till? Alltför många verkar tro att det handlar om att tala om för eleverna vilka värderingar som gäller (”Här på skolan bryr vi oss om varandra”) och sedan är det klart. Men värderingar överförs alltså inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar i vardagen. Det handlar om hur vuxna bemöter varandra och elever, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Får alla höras? Uppmuntras samarbete och hjälpsamhet eller konkurrens och egoism? Lyfts nyfikenhet och hårt arbete fram, eller är det uppnådda resultat som premieras? Motarbetas mobbning med straff eller med gemenskapsstärkande aktiviteter? Allt det har med värderingar att göra och det är inga val man kan prioritera bort att göra.
Just nu skriver jag på en bok om hur skolan kan förebygga och motverka framväxten av våldsbejakande extremism. Ett sådant arbete är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, solidaritet och eget ansvarstagande. Forskningen på området är ännu inte så omfattande men de sammanställningar och rapporter jag hittat pekar åt samma håll: Undervisningen bör bygga på, och utveckla det positiva hos eleven istället för att fördöma det eventuellt negativa. Elever måste ges utrymme att prata om svåra ämnen och få uttrycka sig utan rädsla för att stämplas som rasister, islamister eller potentiella terrorister. Pedagogerna ska inte moralisera utan få eleverna att själva reflektera över etiska dilemman. Eleverna måste bli lyssnade till och tagna på allvar och de behöver få träning i att resonera, ifrågasätta och lyssna på varandra. Skolan bör satsa på att bygga positiva gemenskaper och fostra till medborgarskap.
I skoldebatten framställs ofta en sådan syn på hur skolan ska arbeta som svenskt flum men de rapporter jag läst är både svenska och internationella och säger alltså likartade saker, oavsett om det är UNESCO, Europarådet eller svenska Segerstedtsinstitutet som är avsändare. Platsen jag träffade Andreas Schleicher på var för övrigt en internationell utbildningskonferens i London, med utbildningsministrar, ledande forskare och höga tjänstemän från hela världen och med framstående representanter för organisationer och företag som IBM, Microsoft, Världsbanken och Röda korset. Påfallande många, oavsett land eller organisation, var påfallande intresserade av att diskutera just flummigheter som motivation, samarbetsförmåga, kreativitet, kommunikationsförmåga och solidaritet.
Så om skolan faktiskt har ett uppdrag att guida unga människor till att bli empatiska, solidariska medborgare som vill och kan ta hand om både sig själva, andra och det gemensamma – hur kan vi hålla fokus på det också, när betyg, nationella prov, Pisa, PIRLS, TIMSS och andra mätningar kämpar om vår uppmärksamhet och pockar på snabba åtgärder för att lyfta resultat? Kan vi klara att göra båda samtidigt?
Inget säger att det inte skulle gå. Faktakunskapande som följs upp med övningar och strukturerade diskussioner där vi använder materialet får oss att fundera, tänka och känna, vilket både får kunskaperna att fastna bättre, ger oss möjligheter att känna samhörighet med andra människor och tränar vår empati och vår förmåga att tänka och handla självständigt. Egenskaper som för övrigt inte bara kommer till användning i våra roller som medborgare och medmänniskor utan faktiskt också efterfrågas på arbetsmarknaden.
En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.
Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist och författare
Detta inlägg har tidigare publicerats på DN.se [2018-06-07]
Hela denna text bygger på en konstruerad motsättning mellan å ena sidan katederundervisning/studiero/flit och å andra sidan ifrågasättande/respekt/empati/tolerans/medborgarskap. Den som betonar en katederstyrd modell hamnar i ett fack som i texten associeras med brist på demokrati och medmänsklighet. Hur ska man hantera ett sådant sätt att lägga upp en debatt?
Jag ska i alla fall våga mig på att nyansera, även om jag därmed, i linje med artikelns kriterier, hamnar i det odemokratiska, intoleranta fältet. En diskussion med en diskussionsledare (katedern) kan tillåta, utveckla och bejaka ifrågasättande. En miljö som värdesätter lugn och ro (disciplin: undvik att störa) har goda chanser att lyckas i sitt värderingsarbete. En arbetsplats där flit är ett gott värde har stora möjligheter att skapa medborgare som inte bara är intoleranta kravmaskiner för egna intressen. För mig är det oklart på vilka grunder ELH hävdar motsatsen, förutom då på tanken att lärare inte skulle våga utsätta sig för ifrågasättanden och därför hävda en tystnadskultur. Det är inget mysig bild av professionen.
Jag hävdar inte motsatsen! Diskussioner med läraren som diskussionsledare är utmärkt, en miljö som möjliggör koncentration är finemang om den åstadkoms på rätt sätt och av rätt skäl och att uppmuntra flit (”för att nå dina mål måste du vara beredd att kämpa”) tycker jag är en självklarhet. Däremot tror jag inte att ”för eller emot katederundervisning” är en bra utgångspunkt för ett fördjupat samtal om skolan; flit är för mig inte synonymt med disciplin (möjligen med självdisciplin), och krav är inte bästa sättet att få folk att kämpa. Höga förväntningar har positiva effekter, men krav och förväntningar är inte samma sak. Krav är nödvändiga i form av kriterier för att få ett visst betyg, men i övrigt ett ganska meningslöst begrepp att använda när man vill prata vettig utbildning.
Tyvärr är Eva-Lotta Hulténs artikel tämligen förvirrad. Skolans styrdokument nedtonar faktakunskaper. Det finns visserligen tre delar i dessa: Ämnets syfte, centralt innehåll och de s k kunskapskraven (som borde ha kallats babbelkraven). Det är babbelkraven som är det dominerande. När debatten om skolan handlar om att det är för lite faktakunskaper väljer Hultén att angripa dem som vill ha mer faktakunskaper.
Kritiskt tänkande ska gå hand i hand med faktakunskaper, tycks Hultén mena. Hultén verkar inte hänga med. Det kom i veckan en rapport som visade att kritiskt tänkande kräver goda ämneskunskaper och är ämnesspecifikt. Hulténs resonemang är därmed fullständigt inadekvat.
Hulténs resonemang tycks bygga på att den lärare som försöker hjälpa sina elever (katederundervisning) är auktoritär och odemokratisk, medan den lärare som lämnar eleverna åt sitt öde är ett demokratiskt föredöme. Det är att vända på alla begrepp i George Orwellsk anda. Och hur har det blivit efter Lpo94? Har eleverna blivit mer demokratiska och kritiska? Förkastar man numera auktoritära och populistiska strömningar? Kunskapsnivåerna i skolan har i alla fall sjunkit rejält.
Vad ska då ifrågasättas? Är det t ex demokratin och skolplikten? Finns det ingen stadga och sanning kvar? Hultén är fel ute. Problemet i skolan är i stället den postmoderna relativistiska kunskapssynen. Hultén tycks ta lätt på kunskaps- och vetenskapsförakt. I själva verket verkar Hultén vara förespråkare för en konstruktivistisk och relativistisk kunskapssyn.
Intressant kan vara vad som fattas i artikeln, Det saknas ord som läroböcker, bildning och kulturarv. Det saknas också begrepp som uthållighet och grit. Eleverna lär sig inte kämpa i skolan som förr och en orsak är att progressionen är satt på undantag.
Intressanta funderingar kring skolans uppdrag. Den är tvåhövdad enligt styrdokumenten, kunskaper och värderingar. Där värderingarna kan sägas vara just demokratisk fostran.
Jag presenterade ett fiskdiagram över en elev, väl förberedd att forma sin framtid, se länk http://pluraword.blogspot.com/2018/05/en-elev-val-forberedd-att-forma-sin.html , den har blivit föremål både till intressanta diskussioner om lärandeuppdraget och därtill hånad av vissa fundamentalister.
Hur vi än ser på skolan är det två saker som styr den, innehåll och relationer. Är de i balans lär elever sig både fakta, förståelse, förmågor och kritiskt tänkande.
”Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum.”
Den här debatten har många år på nacken, vet inte hur länge sedan jag hörde katederundervisning och disciplin i debatten. Flitigt – knappast.
”Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda.”
Åter igen fokus på lusten att söka kunskap. Åter igen denne John Dewey. Ideologi!
Jag delar Andreas Andersson kommentar, du skapar en medveten polarisering där ”Jan Björklunds miltäranda” ställs mot vårdegrundsfrågor. Som om det fungerar så ute i skolan.
Javisst handlar det om ideologi – det gör det alltid när vi har åsikter. Ideologin påverkar vilken människosyn och vilken kunskapssyn vi har, vilket styr vilka fakta om utbildning oh lärande som vi tycker är relevanta när vi formar våra tankar om hur skolan ska se ut. Det gäller för alla som har åsikter om skolan och är alltså inte på något vis unikt för dem som tycker annorlunda än du.
Det du gör i ditt inlägg genom att skriva ”som om det fungerar så ute i skolan” kan jag inte tolka som annat än ett försök få det till att jag inte vet hur det fungerar i skolan utan sitter i något slags elfenbenstorn och fantiserar.
Det är visserligen ett tag sedan men under flera år arbetade jag som lärarvikarie på kortare och längre vikariat på mellan- och högstadieskolor så jag har egen erfarenhet av att undervisa och försökte redan då jobba ungefär så som jag förespråkar idag (om jag lyckades eller ej får eleverna avgöra). Sedan drygt tio år är skolan ett av mina huvudsakliga bevakningsområden som journalist. Jag har intervjuat säkert bortåt 150 personer som på olika vis arbetar med skola och utbildning: lärare, rektorer, forskare, en utbildningsminister, folk som arbetar på utbildningsföretag, etc, och är ofta ute i olika skolor. Jag har också intervjuat en del människor som kan mycket om barns utveckling och mående samt läst mängder med forskning och rapporter om skola, utbildning, socialpsykologi, sociologi, utvecklingspsykologi mm.
Flera lärare har för övrigt hört av sig efter min artikel och tackat och sagt att precis såhär försöker de arbeta med sina elever. Det går alltså utmärkt, om man vill. Och huruvida man vill eller ej beror alltså på vilken ideologisk syn man har på kunskap och på sina elever.
Intressant också att du direkt efter ett citat där jag skriver att ”skolan är som vanligt en het fråga” känner dig föranledd att påpeka att debatten har många år på nacken. Jo, jag vet det, det var därför jag använde uttrycket ”som vanligt”.
Varför du antyder att katederundervisning och disciplin inte används flitigt i debatten om skolan är lite svårt att förstå – det är ju bara för vem som helst att googla och konstatera att orden är högst levande i samtalet om skolan.
Och att ord som ”lust att söka kunskap” fortfarande kan uppröra någon, år 2018, är ganska häpnadsväckande. Om jag hade påstått att det enda som behövs är lust hade det kanske varit begripligt, men något sådant har jag ju inte sagt, utan att ifrågasättande hänger ihop med lust att söka kunskap. Men jag kan avslöja att jag anser lust att söka kunskap vara både ett oerhört viktigt arbetsredskap och ett oerhört viktigt mål för skolan. Bland många andra viktiga arbetsredskap och mål.
Jag försöker inte skapa en medveten polarisering, utan tvärtom visa att kunskapande och värdegrundsarbete hänger ihop – det vill säga motsatsen till polarisering. Möjligen försöker jag visa på det problematiska med polariseringen mellan en polariserad och en holistisk syn på lärande.
Hej igen,
Jag menar inte att du sitter på ett elfenbenstorn och fantiserar, det har du tolkat fel. Däremot anser jag att du medvetet polariserar mellan ”den goda skolan” och tyranniet med katederundervisning och disciplin. Den typ av skola upplever jag inte finns generellt (säkert någonstans). Och i debatten hörs inte tyranniet som du lyfter fram. Om man googlar – hur gamla är artiklarna? Inte aktuella. Därför blir din vinkel av debatten ett falsarium.
Det finns dem som drivs av ideologi där oavsett vad styrdokumenten säger så gäller uppfattningen av hur skolan ska fungera. Betygsmotstånd är ett exempel. Där skollagen säger att vi ska ha betyg men där t.ex. de pedagogiska institutionerna jobbar emot betyg och där lärarutbildningen har kurser i bedömning och betygssättning där all litteratur är betygsmotstånd. Ideologi! Inte ok för fem öre.
I vilken form styrs jag av ideologi? Du får gärna ge några exempel. Ja, jag har åsikter, men jag styrs alltid av mitt uppdrag och de styrdokument som jag har att följa. Ge gärna konkreta exempel!
Eva-Lotta Hultén skriver om lusten att lära. Osäkerheten från en relativistisk kunskapssyn skapar knappast lust eller motivation att lära. Hultén och andra förespråkar ett ifrågasättande arbetssätt, men blir irriterade när de själva blir ifrågasatta. Elevers faktaplugg ifrågasätts, men de utger sig själva för att vara mycket insatta. Är det trovärdigt?
Detta ifrågasättande av fakta tar mycket tid och blir i praktiken ett hinder för färdighetsträning och uppbyggandet av bildningen. Bättre vore att förse elever i låg- och mellanstadiet med läroböcker som de kan lita på, så att de kan börja studera med glädje.
Hultén tycker att katederundervisning är av ondo. Att lärare inte kan lära ut är ju en del av den konstruktivistiska villfarelsen. Det har länge talats om hur bra skolan skulle bli. Mobbing skulle vara ett minne blott. I stället så har problemen ökat. Hultén föreslår en utökad dos av det som inte fungerat, nämligen en starkare dos av konstruktivism och faktarelativism.
Läraren ska tydligen hålla sig i bakgrunden. Vad händer om elever ifrågasätter det som är positivt? Det är eleverna själva som ska skapa normerna, verkar det som. Det kanske är därför mobbingen ökar. Det pratas om värdegrund, men det man gör i praktiken är kontraproduktivt. I svensk skola ställer man sig konsekvent på den sida som stör och förstör mot dem som visar hänsyn och respekt.
Till sist detta om Hulténs och andras angrepp på katederundervisningen. Det är sådant som kan lura lärare att minimera sina samtal med hela klassen. Det kan allvarligt hämma elevernas språkutveckling. Detsamma gäller förstås vid en stor omfattning av elevernas ”eget arbete” Hur ska då elever med svagt språk kunna utvecklas? Det verkar handla om en otroligt grov miss i analysen och det värsta är att man framhärdar och har ingenting lärt.
För att vara så förtjust i fakta som du utger dig att vara så förhåller dig dig fascinerande fritt till vad jag faktiskt skriver i min text, när du refererar till den, och delar kanske lite vä frikostigt med dig av svepande ståndpunkter utan några hänvisningar till fakta.
Johan Kant: Jag har aldrig påstått att katederundervisning är detsamma som tyranni, däremot har jag många gånger upplevt mig bli beskylld för flum när jag ifrågasätter att katederundervisning i alla sammanhang är det optimala sättet att lära. Om man med katederundervisning menar att en lärare står framför klassen och berättar saker så tycker jag att det har sin plats i skolan, bland många andra sätt att undervisa. Om man med begreppet menar att läraren alltid ska vara den som leder allt som händer i klassen framåt, och vara den som styr och bestämmer allt, hela tiden, så tycker jag inte att det är ett bra sätt att organisera ungas lärande.
Disciplin är ett ord jag har väldigt svårt för eftersom det oftast används för att beskriva en ordning som kommer av auktoritet uppifrån – alltså lydnad, snarare än en ordning som kommer ur en förståelse för vad man själv behöver åstadkomma, eller av hänsyn till andra. Jag föredrar ord som t ex självdisciplin och just hänsyn.
Senast jag såg ordet ”katederundervisning” i en debattartikel var bara häromdagen, i en text skriven av en liberal debattör i tidningen ETC: https://www.etc.se/debatt/likvardig-skola-social-rorlighet. Och t ex här önskar sig Jan Björklund mer katederundervisning: https://www.liberalerna.se/nyheter/revidera-laroplanen-mer-faktakunskaper-och-katederundervisning/.
Du skriver att det finns de som är emot betyg oavsett vad styrdokumenten säger, och att de drivs av ideologi. Men vilka styrdokument vi har är ju politiska beslut, och alltså ideologiska. Både om man jobbar i styrdokumentens riktning och om man inte gör det så kan det sägas vara ideologiska val (även om man själv i det ena fallet kan uppfatta det som att man bara lyder order). Sedan tillkommer förstås faktorn att styrdokumenten går att tolka på olika sätt, och att man kan välja att lyfta fram olika saker som viktigare än andra, vilket kan leda till att man fokuserar på olika saker i sin undervisning, eller väljer olika undervisningsmetoder, vilket kan sägas vara ideologiska val. Inget jag förespråkar i min text ovan går emot vad som står i styrdokumenten. Som du själv kan se så hänvisar jag tvärtom till dem flera gånger. Med den logik du använder borde det väl då betyda att mina ståndpunkter inte är ideologiska?
Och till sist: du kräver av mig att jag ska ge exempel på på vilket sätt du styrs av ideologi. Jag föreslår att vi gör tvärtom eftersom det var du som först drog in begreppet ideologi i diskussionen (som något slags skällsord): förklara gärna för mig varför du anser att jag styrs av ideologi medan du själv inte gör det!
Eva-Lotta,
När jag googlar katederundervisning får jag på de 15 första träffarna, NE och Wikipedia borträknat, upp artiklar från 2007-20017 som toppträffar. När jag sedan väljer den senaste månaden 10 artiklar som har katederundervisning som träfford, men där endast två artiklar av dig tar upp ämnet samt några artiklar från Liberalerna. När det gäller de artiklar som du hänvisar till kommer de inte ens upp på min googling och jag kan konstatera att dessa två är skrivna av Liberalerna. Kanske driver detta lilla parti som riskerar att tappa sin riksdagsplats katederundervisningen som en av sina främsta punkter, men jag anser inte att denna fråga är en flitigt debatterad fråga och det är inte många som bryr sig om katederundervisning som för övrigt är ett besmittat ord.
Hur används katederundervisning som ord? Jo förknippat med Caligula ur filmen Hets som har ett tyranni i sitt klassrum. Så har katederundervisningen målats upp. Det har väl knappats undgått dig som har arbetat med skolfrågor så pass länge och varit aktiv i debatten. Eller hur? Då är det inte svårt att dra slutsatsen utifrån det du skriver att du verkligen vill polarisera och söker därför förknippa katederundervisning med disciplin och den auktoritära vind som sveper in.
Jag har ägnat mig åt katederundervisning, eller seminarieundervisning som jag valt kalla det, eftersom ordet katederundervisning är kidnappat och besmittat. Det har varit helt avgörande för mina elever i Jordbro att ha en undervisande lärare som hela tiden har igång en dialog där frågor ställs i klassrummet, fångas upp, bollas vidare, problematiseras på tavlan och ställs igen. Alltså lärarlett arbete. Att mina elever skulle ägna sig åt att söka kunskap själv eller eget arbete skulle sänka de svagaste. Klart man behöver ha disciplin men det handlar inte om att kränka eleverna eller trycka ner dem, utan att ha arbetsro i klassrummet så att alla kan växa. Håll isär auktoritet och auktoritär. Klart att lärarkåren ska en auktoritet som man litar på och som kan sin sak.
När politiker beslutar om styrdokument gör de detta över partigränserna – i konsensus. Vi några tillfällen har alliansregeringen kört över andra partierna, men över lag är de överens. Sedan ska tjänstemän genomföra det som politikerna bestämmer, alltså tjänstemannen lärare och tjänstemännen på Skolverket och tjänstemännen hos huvudmännen. Vi är tjänstemän i en politiskt styrd organisation. Det är inte ideologi.
Ideologi är när du gör något tvärt emot fattade riksdagsbeslut bara för att du tycker det. Som att du verkligen tycker att John Deweys ideologi om att lust att lära står över fattade riksdagsbeslut om att läraren ska sätta betyg. Eller att följa upp resultat är dåligt för elevernas lärandemiljö att du som som lärare struntar i det, trots att politikerna beslutat att vi ska ha en mål- och resultatstyrd skola. Så det är inte alls så att tjänstemän i skolan per automatik är ideologer, men allt för många på beslutande positioner är ideologiskt styrda – jag brukar kalla den PIE (Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget).
Jag menar att du är ideologiskt styrd eftersom du medvetet polariserar mellan disciplin och lust att lära. Om du själv inte kan se det så behöver du nog vara tydlig i dina texter, för åtminstone tre av mina vänner har reagerat på samma sätt som jag har gjort – har uppmuntrat dem att skriva en kommentar men de har inte velat. Dessutom har Andreas reagerat, liksom Johnny. Så något konstigt är det väl som vi mottagare reagerar på – eller hur?
Du skriver att jag ”polariserar mellan disciplin och lust att lära”. Men det är ju belagt i forskning att vår inre motivation skadas när vi upplever oss bil styrda utifrån, det är inget jag tycker för att jag gillar Dewey.
Åter, du hävdar att jag är styrd av ideologi, och förklarar nu att ideologi är när man gör något tvärtemot fattade riksdagsbeslut – jag påpekar då åter: allt det jag skriver om i min text ligger helt i linje med skolans styrdokument.
Och ja, katederundervisning har många negativa konnotationer. I mitt ursprungliga inlägg är det mycket riktigt i den negativa betydelsen jag använder ordet, dvs kopplat till en auktoritär maktfullkomlighet – en lärarroll som många ju faktiskt tycks vilja återupprätta. Om det inte är vad man avser att leda tankarna till så tror jag, precis som du, att det är bättre att använda andra ord för lärarledd undervisning – som jag, återigen, alltså inte är negativ till. Sådan behövs, också. Jag tycker att det sätt du beskriver hur du arbetar med lärarledd undervisning på låter väldigt klokt och bra. Och jag hoppas att du, när du känner att dina elever klarar det, efterhand låter dem ta alltmer ansvar och träna på att både styra sig själva, söka kunskap och ibland ta ledarrollen i klassrummet, för sådana förmågor kommer de ju också behöva i livet. (Sedan är det ju också så att alla elever ska få utmaningar på rätt nivå – det som kanske sänker de svagaste utvecklar ju dem som kommit längre – så alla elever klarar så klart inte av samma saker exakt samtidigt).
Eftersom jag nu tycker att vi börjar hamna i precis den tjafsiga sorts debatt som jag önskade få slippa i mitt ursprungliga inlägg så tror jag att jag nöjer mig såhär. Det är lite tröttsamt att det inte hjälper att jag förklarar vad jag avser och tycker utan att du framhärdar i att tala om för mig att du vet bättre än jag vad det är jag egentligen tycker och skriver. Det är visserligen trist att jag inte lyckats formulera mig på ett sådant sätt att du och dina kompisar kunnat tolka texten på det sätt jag avsåg – men eftersom jag fått oerhört mycket positiv respons från andra håll känner mig trygg med att jag faktiskt uttryckt mig på ett sådant sätt att den som vill kan utläsa vad jag tycker.
ELH, det står inte uttryckligen i din text att katederundervisning = tyranni, men om man läser rubriken till din text (som du kanske inte satt själv?) tillsammans med ett parti av din inledning, där tillbedjare av katederundervisning sätts i ett motsatsförhållande till de värden du lyfter fram (frågasättande, värderingar och medborgarskap), uppstår lätt intrycket att du likställer en undervisningsform (lärarledd) och dess anhängare med mostånd mot dina värden. Själv skulle jag nog önska att dessa saker diskuterades separat, för ett avskaffande av katedern leder inte i sig till dina värden. Och ’disciplin’, ordet som du har svårt för, kan innebära att en lärare upprätthåller värden i sitt klassrum som annars skulle ha haft det svårt, t.ex. allas lika rätt att yttra sig. Min skepsis inför din text har främst att göra med detta i mitt tycke orättfärdigt stipulerade motsatsförhållande mellan kateder/disciplin (en viss organisation av ett undervisningsmoment) och motstånd mot en auktoritär våg som sveper över världen. Jag har helt enkelt svårt att tro att lärare som leder sina diskussioner med viss kontroll/disciplin (t.ex. vad gäller nedsättande yttranden i salen eller hur man lyssnar på varandra) skulle bidra till uppkomsten av auktoritära, politiska rörelser. Om man däremot tänker sig att all kateder/disciplin automatiskt innebär ett förödmjukande klimat i klassrummet, håller din text så klart, men den premissen är i mitt tycke ogrundad.
Rubriken syftar på det sista stycket: om de auktoritära vindar som blåser över världen.
Man kan upprätthålla ett gott klassrumsklimat, där alla kan och vill yttra sig, på olika sätt och alla sätt är inte lika bra eftersom somliga har mindre lyckade bieffekter. Jag brukar använda brännvinstussen som jämförelse. Förr gav man oroliga, skrikiga barn en tuss med brännvin att suga på och det fungerade – barnen blev lugna och somnade. Men det hade också otrevliga bieffekter. Så är det med somligt vi gör i mänskligt samspel också: vi har goda avsikter och uppnår kanske våra huvudsakliga mål men det kommer till ett pris vi kanske inte är beredda att betala, om vi blir medvetna om det.
Som jag skriver i texten så arbetar jag nu på en bok om hur man i skolan kan motverka våldsbejakande extremism och såväl svenska som internationella forskare påpekar att hur man pratar med sina elever, hur man leder samtal, hur man förhåller sig till eleverna och undervisningen, är av oerhört stor betydelse. Att straffa och förbjuda, använda sin formella makt (som att man är den som sätter betyg eller kan stänga av elever), dvs att vara auktoritär och använda sig av yttre disciplin, är kontraproduktivt. Det som funkar är att vara nyfiken på sina elever, lyssna, låta dem uttrycka sig också när det låter mindre trevligt, men att hela tiden hjälpa dem att tänka ett steg till genom att ställa kloka frågor, utmana deras tänkande, vara ledare i kraft av sina större kunskaper och sin klokskap. Samtidigt måste man så klart vara beredd att bryta ett samtal som blir kränkande för någon, eller prata enskilt med en elev som stör eller är otrevlig. (Mer om detta i boken, som också kommer finnas som pdf på nätet). Detta är inget man gör på särskilt avsatta lektioner utan något man gör hela tiden, i alla ämnen,alla möten, på all tid i skolan.
Läraren är alltså självklart en ledare, men om vi vill att eleverna också så småningom ska kunna bli kloka ledare så kanske de bör få tillfällen att öva på det också?
Självklart, Eva-Lena, vill vi ge eleverna chansen att öva på ledarskap, men också när vi ger eleverna tillfällen att leda, kvarstår läraren som den yttersta garanten i klassrummet för att trygghet och respekt härskar, och det fungerar bara i kraft av något slags auktoritet. Att bryta av någon och säga att den inte längre ska yttra sig (t.ex. för att bereda andra plats), är det en ”yttre disciplin”, som alltså inte automatiskt är kontraproduktiv. Jag håller med Johan Kant om att du baserar ditt resonemang på ett slags Caligula-bild av lärare i katedern. Jag är övertygad om att även du, då du var verksam som lärare, fungerade som garant för ordning och respekt, i händelse att elevers ledande skulle spåra ur, dvs. att även du använde åtminstone en potentiell förmåga till ”yttre disciplin”. Jag är övertygad om att ingen som deltar i diskussionen från början tillämpar något slags bestraffningar eller någonsin en betygsättning baserad på uppförande. På så vis tycker jag att ditt sätt att ta dig an frågan om den auktoritära vinden i världen och dess förankring i svensk skola med en så kallad halmgubbe-strategi. Om vi istället gemesamt skulle titta på frågan hur vi bäst bidrar till att forma medborgare med integritet, kanske vi inte hamnar så långt från varandra ändå. Men då kan vi inte haka upp oss på att någon leder samtal från katedern eller står för värdet av att upprätthålla ordning.
ELH anser uppenbarligen att faktakunskaper är farliga och de kan generera ”otrevliga värderingar i form av antidemokratiska värderingar”. Faktakunskaper är dock själva grunden för tänkandet och bränslet för vidare tänkande. Det verkar ELH förbise. Jag påminner också om att forskningen visat att det kritiska tänkandet är ämnesspecifikt.
Andreas Schleicher talade om att ”ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar”. ELH däremot ägnar sig åt att förtala undervisningen och särskilt den från kateder. ELH tycks stå för en lågambitiös skola där elever med bristfälliga kunskaper ska uppmuntras att gnälla och kritisera, men de ska inte förberedas på att kunna skapa något själva. Om skolan ska förbereda för ett vuxenliv, så är det en märklig syn både på demokratin och på livet efter skolan.
ELH tycks stå för en konstruktivistisk och kunskapsrelativistisk syn. Det blir då logiskt att vara motståndare till undervisning. Varje elev har sin egen kunskap och en lärare som lär ut blir då en auktoritär och förtryckande typ med enbart subjektiva uppfattningar. Att ha läroböcker är förstås förkastligt. Alla åsikter är lika mycket värda och även då typ medeltida värderingar från vissa invandrarmiljöer.
ELH tycks plädera för mer av det som inte fungerat och som saknar evidens. Eleverna ska söka sin kunskap själva. Det sker på bekostnad av arbetstakt och färdighetsträning. Som en följd av detta ska progressionen nedtonas liksom lärarnas ledande roll. Kunskapsmätning i denna relativistiska miljö blir svår och mest bara pinsam och kan lämpligen avskaffas. Eleverna kan sedan skyfflas vidare till nästa klass hur lite de än kan. Men det är tydligen inte nog. Nu vill ELH ha ännu mer av samma misslyckade recept för den svenska skolan.
Eva-Lotta,
Du tolkar mig medvetet fel, har givit exempel på hur ideologer tolkar styrdokument fel, men din ideologi ligger på Dewey-plan där fokus ligger på lust att lära och att allt ska utgå ifrån det. Vilken forskning belägger att vår inre motivation skadas när vi blir styrda? Det finns nog forskning som säger att det är många som känner sig trygga när vi blir styrda och därmed arbetar bra.
Givetvis släpper jag iväg mina elever till att ta ett allt större eget ansvar.
Du har rätt, det blir lätt pajkastning och tjafs. Jag tror inte att jag kan ändra dig i din inställning i skolfrågor, det är ju inte första gången jag reagerar på dina texter. Däremot hoppas jag att du kommer bli mer noga i framtiden och inte medvetet polarisera utifrån en fabricerad bild över hur det ser ut. Den polarisering du gör är inte ok. För du skickar ut signaler till alla läsare och det skadar lärarkåren, skolan och i långa loppet eleverna. Det är därför jag har reagerat.
Om inre och yttre motivation: vetenskapliga artiklar av Richard Ryan och Edward Deci och av Joanna Giota. Peter Gärdenfors’ bok Lusten att förstå och Torkel Klingbergs bok Hjärna, gener och jävlar anamma är också bra.
Vetenskapliga artiklar – är det forskning? Det finns säkert en hel del forskning som säger annat. Gärdenfors bok är en en facklitterär bok liksom Klingbergs. Här behövs nog lite klinisk forskning för att belägga. Sedan kan man säga att det givetvis är bra med lust att lära sig men jag menar att det är galet att liksom Dewey utgå från lust att lära. Det är helt fel utgångsläge. Ibland behöver man inse nyttan att lära sig något som kanske inte alltid är så roligt och det är just här svensk skola har gått fel – att alltid utgå från lust att lära. Från 90-talet med Lpo 94 och alla progressivistiska metoder som byggde på detta förstörde för svensk skola. Med det menar jag inte att vi ska ha en skola som innebär tvång, disciplin och en tråkig skola. Det ska vara spännande att gå i skolan och det är den undervisande läraren som ska väcka elevernas nyfikenhet. Du har väl lyssnat på P1:s serie om de usla kunskapskraven, Katarina Gunnarssons reportageserie – där har du hela detta svek i ett nötskal. Läs Gunnar Ohrlanders bok: Den Gudarna älskar – där har du försöksverksamheten ”svensk skola” där lust att lära var det som det hela handlar om.
Förresten – när du har pluggat, läst in dig på något, varit tvungen att tillgodogöra dig kunskap – har det alltid varit luststyrt? Ibland har jag varit tvungen att läsa vissa kursböcker, t.ex. när jag gick på rektorsutbildningen eller på lärarutbildningen. Inte alltid lustfyllt. Inte alltid kul. Men nödvändigt. Varför ska svenska skolelever alltid ha kul i skolan eller alltid ha det lustfyllt? Kan det inte vara så att man inser nyttan av det man lär sig eller att man känner att man fått kunskap med sig?
När jag läser det här så tänker direkt på Erdogans förändringar av utbildningssystemet i Turkiet, vid denna tidpunkt. Definitioner när det gäller demokrati, solidaritet och värdegrund är gemensamma men innehållet är inte formulerat – allt är relativt. Vilken människa ska vi fostra? Ska hon tänka själv?
Robert,
Vilken galen koppling. Ja ja, det får ju stå för dig.
Tack. Kan så synas så, om man inte har koll på Turkisk politik. Är ett nationellt skolsystem till för att ”skapa en ny människa” med en oklar värdegrund, en ganska onyanserad demokratisyn och ett otydligt kritiskt granskande som är av ideologisk karaktär då passar 90-talets skolförändringar i Sverige bra med det som hänt i Turkiet de senaste åren. Evolutionsläran är borta och läses inte förrän på högskolenivå, studier i religion har blivit obligatoriskt för alla med den lilla liberala skillnaden att kommer man från en religiös minoritet så är det denna religion som gäller. Det har blivit en enorm förvirring bland en rationell bildad medelklass där man nu vill sätta sina barn i utländska skolor istället för ett fostrande relativiserande skolsystem där det finns ett dolt ideologiskt budskap bakom. I Sverige har inte detta bara varit från vänster utan vi fick entreprenörskap som ideologisk fernissa från en borglig regering där även KD gick in och lyckades påverka både läroplan och religionsämnets status. Dock fick vi världens sämsta kompromiss där liberaler och vänstern i en oenig allians fixade en ventil med friskolereform och fritt skolval. Resultatet är att både lusten att lära och rätten till ett bra betyg något som ingen vill, eller kan ta ansvar över och skolsystemet har, eller riskerar bli, rent korrupt – där inte kunskap efterfrågas utan det som avgör är hur fogliga eleverna är mot systemet i ”lusten att lära”.