Eva-Lotta Hultén: Staten, kommunerna och rektorerna

Flertalet av de rektorer jag pratat med återkommer till det problematiska med att ha två uppdragsgivare: staten, som styr över skolans innehåll och form, och kommunen som sitter på pengarna. De kommunala beslutsfattarna är de som finns nära rektorerna, med krav på att hålla budgeten. Kraven på vad en rektor och en skola ska leva upp till från statligt håll riskerar att komma i skymundan, eftersom den statliga uppföljningen och kontrollen är så mycket mindre närvarande än den kommunala.

Några rektorer berättar att deras protester riktat sig mot försök uppifrån att detaljstyra deras yrkesutövning, men det alla tar upp är resurstilldelningen. De upplever en hela tiden krympande budget och ser att eleverna och personalen blir lidande. De känner att de inte kan leva upp till det statliga uppdrag de har. Skollagen, läroplaner och andra reglementen kommer i andra hand, budget i första. Ändå är det det statliga uppdraget som rent juridiskt går först.

Förklaringen till att det blir så här står naturligtvis att finna i att den kommunala nivån är så mycket mer påtaglig i en rektors vardag än vad den statliga är. Rektorerna träffar sina chefer regelbundet och cheferna har bara ett kommunalt uppdrag, inget statligt. Rektorerna träffar dessutom de kommunala politikerna, och utsätts i första hand för bevakning från lokala medier. Det är kanske inte så konstigt att man styrs mot att i första hand tillfredsställa de krav man upplever konkret i sin vardag.

En inte alltför vågad slutsats är att kommunaliseringen av skolan lett till en kraftig försvagning för skollag och andra statliga styrdokument. Och till en större tystnad från rektorer. Man är ju kommunalt anställd, inte statligt.

Så gott som alla de rektorer och lärare jag pratat med befinner sig fortfarande inne i organisationen. De är fortfarande beroende av att ha fungerande relationer till sina överordnade, till sin personal, elever, föräldrar och politiker och sådant begränsar helt naturligt vad man vill uttrycka, men också vad man förmår att se. Så gott som alla verkar därför i mina ögon mycket måna – ibland orimligt måna – om att nyansera sin kritik mot chefer eller politiker. De berättar om situationer där de blivit nedtryckta i skoskaften och kanske åthutade att ”skärpa sig” inför alla sina kollegor men skyndar sig sedan att säga att nu har det ordnat sig igen – nu är relationen nästan bra. Det är svårt att veta hur de skulle tänka, tycka och uttala sig om deras anställning redan upphört, och de fått lite tidsmässig distans till vad de har varit med om.

Björn Hareland är ombudsman på Lärarförbundet och han menar att det är få som känner till att skollagen faktiskt går före kommunallagen och han menar att många rektorer mer eller mindre medvetet ser sig som resursfördelare på fullmäktiges uppdrag, snarare än pedagogiska ledare på statligt uppdrag. En del av hans vardag är att utbilda rektorer och skolledare i den juridik som berör deras yrkesutövning.

– Rektorer måste vara väl förtrogna med vad som styr deras uppdrag men det krävs också pondus och mod att våga spräcka budgeten, säger Björn Hareland.

Han tycker att den nya skollagens möjligheter att utdöma vite för kommuner som inte lever upp till skollagens krav är bra och pekar på att det skulle ge samma tyngd åt den som åt socialtjänstlagen.

– Det kostar pengar att inte följa socialtjänstlagen men att inte följa skollagen medför bara ett ”fy skäms” och en uppmaning att riva upp ett felaktigt beslut, säger Björn Hareland.

Han vill också se en Lex Maria för skolan. Lex Maria stadgar idag att anställda inom vården har skyldighet att anmäla felaktig behandling eller förhållanden som medför risk för felaktig behandling.

– Det behövs lag på att man måste anmäla till Skolinspektionen om man inte kan leva upp till sitt statliga uppdrag, säger Björn Hareland.

Han ser mycket positivt på den nya skollagen, som han menar tvingar rektorer att bli vassare i sin kunskap om vad deras uppdrag går ut på och sätter större fokus på vad som är rektors och vad som är kommunens uppdrag. Men han menar också att rektorerna redan har stora möjligheter:

– Rektorerna måste inse att de faktiskt har makt och få råg i ryggen med stöd av förordningarna och se till att göra sig hörda, säger han.

Han ser ett problem med tidsbegränsade anställningar för rektorer och skolchefer, som ger en större feghet i debatten. Rektorer tvingas bort genom att de får veta att kommunen inte längre har något förtroende för dem.

– Jag vet ofta att arbetsgivarens synpunkter inte skulle hålla vid en rättslig prövning, men det blir omöjligt att vara chef i en organisation där man inte längre har chefernas förtroende, säger Björn Hareland.

Björn Hareland menar att åtminstone rektorerna borde vara statligt anställda för att stå starkare i debatten och öka deras möjligheter att ta strid med kommunen. En intressant tanke. Kanske skulle det ingjuta mer mod i landets rektorer att ta strid för en skola med kvalitet.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)