Evy Dahlin: Från ”En skola för alla” till ”Bäst i klassen”
Posted by Skola Samhälle on fredag, september 24, 2010 · 1 Comment
Regerings nya slogan ”Bäst i klassen” finns det anledning att fundera över. Målet att förbättra resultaten – gäller det alla elever eller enbart vissa elever? Vilka är målen för de elever som ska flyttas till andra skolor ”om de mobbar och inte sköter sig”? Eller för de elever som ska sitta utanför klassrummet eller bli avstängda? Är det andra mål som gäller för dem?
Jag vill påstå att det råder förvirring kring vad skolministern vill ha/har för mål för dessa elever. Det är ofta elever som inte lever i en trygg miljö med vuxna som bryr sig och där mat på bordet är en självklarhet. Barn har inte valt den miljö de växer upp i. De har det svårt, utan att vara ansvariga. Socialtjänsten är alltför uddlös för att bli ett stöd för dem. Det är dessa barn som även drabbas i skolan, den skola som i mångt och mycket skulle kunna vara deras väg till att bryta det mönster de sitter fast i.
Stödet till dessa elever är i högsta grad otillräckligt och godtyckligt. ”Vad blev över?”, frågar man ofta efter det att vi fördelat resurser med en lärare i varje klass, administration, skolhälsovård o.s.v. Vi tar de smulor som föll från bordet, trots att skolagen har särskilda skrivningar om rätten till stöd. Det kanske vore bättre att börja i den andra ändan, fördela först till elever som behöver extra stöd och sedan se till att det finns lärare i det antal klasser ekonomin tillåter (eftersom varje skola är en egen ekonomisk enhet). Då kanske vi skulle kunna få fart på debatten bland dem som har mer vana att använda sig av både talets gåva och pennans förmåga.
Ibland anstränger sig kommuner att samla ihop dessa elever i mindre grupper ”för att lösa problemen”? Vems problem? De elevers problem som ska nå målen eller problemen för de elever som ”stör”, så övriga inte når målen? Forskningen här är entydig: elever som inte flyttas ut ur den ordinarie skolverksamheten lyckas bäst och får de bästa möjligheterna. I de ”små grupperna” är det enligt min erfarenhet både brist på allmän kompetens och ämneskompetens.
Alla skolor tilldelas samma elevpeng heter det, men hur ser det ut i praktiken?
De flesta kommuner lägger undan en del av skolbudgeten för att täcka vissa kostnader, t.ex. för den obligatoriska särskolan. De flesta, men inte alla kommuner, väljer att avsätta en viss procentsats i s.k. strukturpengar till elever med föräldrar som har låg utbildningsnivå, till elever med en vårdnadshavare och till elever med förälder som har utländsk bakgrund. Hur stor den procentsatsen är kan kommunen bestämma själv. Tilldelningen av pengar utifrån dessa kriterier görs både i de privata och i de kommunala skolorna. Men procentsatsen borde vara högre i de flesta kommuner. Ju lägre procentsatsats, ju lägre tilldelning till de kommunala skolorna, eftersom de elever som behöver extra stöd i mycket större omfattning finns här.
Skolverkets utvärdering 2009 Resursfördelning utifrån förutsättningar och behov? handlar om detta. Vad är det som styr resursfördelningen? Ja, sällan är det kunskap om behoven i alla fall, säger projektledare Birgitta Andrén i Skolverkets nyhetsbrev. Alltför många kommuner saknar faktaunderlag och utvärderingar. Istället fördelas resurser utifrån vad man tror eller hur man gjort tidigare år. Kommunerna tar för liten hänsyn till elevernas bakgrund och är alldeles för försiktiga med att särskilja resurserna mellan skolor med olika sociala förutsättningar.
Även en analys av antalet lärare per elev visar att man inte tar tillräcklig hänsyn till sociala faktorer på den enskilda skolan. Det väcker frågor om resurserna verkligen används där de gör störst nytta.
Det kan slå fel om starka föräldrar driver igenom stöd till sina barn på en skola samtidigt som en annan skola i behov av generellt stöd inte har någon som driver på, säger Birgitta Andrén.
Kommunerna måste ta sitt ansvar för dessa elever och inte planlöst fördela de medel som finns. Men det kanske istället är en medveten styrning till dem som är ”bäst i klassen”?
(Evy Dahlin arbetar som rektor på en F-5-skola i Norrköpings kommun)
Category: Skola · Tags: barns rättigheter, den sammanhållna skolan, segregation
One Comment on “Evy Dahlin: Från ”En skola för alla” till ”Bäst i klassen””
Lämna ett svar Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
SENASTE INLÄGG
- Sofia J Frankenberg, Christian Eidevald och Anna Palmer: Slutreplik på ”Just därför kan det ”omätbara” behöva mätas”
- Jenni Nilsson, Mimmi Örberg & Anna Brunner Cederlund: Replik på ”Just därför kan det ”omätbara” behöva mätas”
- Peter Habbe & Fredrik Åslund: Kognitionsvetenskap har något viktig att säga om lärande och undervisning
- Corrado Matta: Kognitionsvetenskapens och evidensbaseringens förespråkare borde oroa sig för lärarutbildningsutredningens konsekvenser
- Anette Jahnke: Slutreplik Skolans vetenskapliga grund – förkrympt och instabil?
- Agneta Gulz: Replik på Skolans vetenskapliga grund – förkrympt och instabil?
- Anders Jönsson: Skolan NO-undervisning bygger på önsketänkande
- Agneta Gulz & Magnus Haake: Kognitionsvetenskapen är inte ett smalt fält
Tack Evy för ett tänkvärt inlägg i debatten om sorteringsskolan!
Jag har själv raljerat lite över den där utredningen ”Bäst i klassen” och då kallat den för ”Plats i korgen”. Det är ju det budskapet som är undertexten tycker jag i mycket av det som sägs där, både för elever och lärare.
Fortsätt att skriva!!!
Hälsningar Eva-Stina.