Fredrik Alvén: Elever hamnar fel när de resonerar om orsaker till förintelsen
Förintelsen är viktig i svensk historieundervisning. Men när elever fokuserar på medborgerligt ställningstagande i svar på provfrågor om Förintelsen, underkänns deras svar ofta. Fredrik Alvén beskriver problemet med historieämnets dubbla uppdrag (red).
Historieämnet är kanske det skolämne som tydligast brottas med det faktum att det å ena sidan vilar mot en akademisk disciplin, den historievetenskapliga, och å andra sidan har ett fostransuppdrag som ytterst vilar mot det som kallas skolans värdegrund. I det nationella provet i historia i årskurs 9 tycks eleverna hamna mitt i denna spänning när de ska resonera om orsaker till förintelsen. Det skulle kunna förklara det faktum att så mycket som en fjärdedel av eleverna får underkänt på frågan.
Historieämnets fostrande roll är emellertid ingalunda något nytt. Under 1800-talet fungerade det som ett hjälpämne för att så nationalism hos eleverna och i undervisningen behandlades främst svenska hjältekonungar och de skurkar dessa hade att möta på slagfältet. Efter första världskrigets fasor, och med nationalismens förödande kraft i färskt minne, uppmanades historieämnet istället att gå fredens väg, och pekade då på lyckosamma fredliga lösningar och framgångsrika aktörer som hade verkat i fredens tjänst. Följt av ett ännu mer förödande andra världskrig blev den demokratiske medborgaren historieämnets främsta uppdrag att fostra. Förintelsen skulle, som en följd av detta, efter ett tag komma att få en helt egen plats i skolans historieundervisning och styrdokument. Ingen historielärare med självaktning lät bli att undervisa om förintelsen.
Flera studier visar också att historieundervisningen om förintelsen i svenska klassrum främst har en fostrande och etisk utgångspunkt. Samtidigt finns i kursplanen i historia för grundskolan en vetenskaplig uppmaning om att eleverna ska kunna resonera om orsaker till och konsekvenser av förintelsen. Spänningen mellan det vetenskapliga och det fostrande uppdraget i historieämnet, och det faktum att elever i stor utsträckning hade misslyckats med en fråga i det nationella provet i historia för årskurs nio där de skulle resonera om orsaker till förintelsen, gjorde mig och två andra forskare nyfikna.[1] Nästan var fjärde elev hade fått underkänt på frågan trots förintelsens framskjutna plats i såväl historieundervisningen som i den breda historiekulturen. Hur hade eleverna tagit sig an uppgiften?
När vi analyserade materialet såg vi ett mönster bland de underkända svaren. Visst fanns det elever bland dessa som inte hade svarat eller som inte hade tillräckliga kunskaper för att få godkänt, men fler var de som hade svarat utförligt på frågan, och som samtidigt både visade moraliskt ställningstagande mot och kunskaper om förintelsen. Dessa svar beskrev förintelsens koncentrationsläger, dess våld och övergrepp mot mänskligheten med hjälp av detaljerade scener. Vi tycker oss i dessa svar känna igen scener från populärvetenskapliga filmer och böcker som till exempel Schindlers List och Pojken i randig pyjamas, vilka vi vet används i undervisningen. Istället för att svara på den vetenskapliga frågan om orsaker till förintelsen tycks dessa elever ha gått en medborgerlig väg och både beskrivit förintelsens våldsamma övergrepp och tagit moralisk ställning mot dessa. Det är gott så, men eleverna har samtidigt blivit underkända på en fråga i ett statligt konstruerat prov som ska ligga till underlag för deras slutbetyg i historia eftersom de inte har besvarat frågan utifrån vetenskapliga utgångspunkter. Har de underkända eleverna haft en undervisning med ett tydligare medborgerligt fokus, och där det vetenskapliga har fått träda tillbaka? Frågan sätter tydligt ljuset på historieämnets Janusansikte, delat i ett tillbakablickande vetenskapligt perspektiv och ett framåtpekande fostrande uppdrag.
Det dubbla uppdraget för historieämnet, det vetenskapliga och det medborgerligt fostrande, gör historieundervisningen utmanande. Hur kan man förklara historien på dess egna villkor, samtidigt som den har en viktig funktion för eleven idag när denne orienterar sig i tillvaron och skapar mening? Att anlägga detta tvehövdade perspektiv är inte bara utmanande utan också i många sammanhang kontroversiellt. Det vetenskapliga perspektivet kräver att historien ska analyseras och värderas utifrån sin egen tids sammanhang, medan det medborgerliga perspektivet vill se transfereffekter mellan då och nu, som går samtidens önskningar och visioner till mötes.
Hur dessa två perspektiv ska kunna förenas har diskuterats länge inom såväl historiedidaktiken som historiefilosofin, men det hjälper knappast de elever som redan har blivit underkända på uppgiften i det nationella provet. Det hjälper dem inte heller att konstatera att deras historieundervisning förmodligen inte har misslyckats utifrån den uppdragsbeskrivning den har, men att den antagligen har fokuserat mer på det medborgerliga än det vetenskapliga uppdraget. Det är därför vår övertygelse att det skulle vara viktigt att forska vidare kring hur båda dessa perspektiv kan finnas med och istället för att göra våld på varandra kan förstärka varandra i svensk historieundervisning. En sådan forskning måste nog ta ett bredare historiedidaktiskt grepp och gå utanför klassrummet för att förstå vad som formar elevernas föreställningsvärldar och samtidigt hur en bredare historiekultur påverkar både dessa och de samhälleliga förväntningar som finns på historieämnet.
Fredrik Alvén är docent och lärarutbildare vid Malmö universitet.
[1] Marianne Sjöland, Malmö universitet, Klas-Göran Karlsson, Lunds universitet.
Den vetenskapliga artikeln hittas i:
Alven, F, Karlsson, K-G & Sjöland, M. (2022). Den vetenskapliga frågan och det moraliska svaret: Förintelsen i elevers kunskaps- och föreställningsvärldar. Scandia, 88(1), ss 67–92.
Mycket intressant, men knappast en fråga enbart för historiedidaktiker. Historielärarna måste engageras i en diskussion om ämnet och hur eleverna ska prövas. Det finns flera paralleller till andra ämnen, t ex No. Här finns spänningen mellan vardagligt kunnande och vetenskaplig diskurs.
Eleverna visar sig alltså vara goda moralister men svaga historiker. Tyvärr tror jag att det är livsfarligt med fostran utan kunskaper. Moralen är flyktig. Vad händer när de utsätts för annan ”fostran”, när andra värden blir ”goda”?
Skulle vilja veta vad dem säger och vad som anses vara rätt svar.