Fredrik Sandström: Det är ett svek att “anpassa bort” rätten att lära sig läsa och skriva

Lärare som värnar alla elevers rätt att lära sig läsa och skriva kan paradoxalt nog framstå som “elevfientliga” i andras ögon. Men att överge strävan att alla elever ska bli läs- och skrivkunniga, är ett gigantiskt svek. Alla elever behöver bli läsande och skrivande samhällsmedborgare, skriver Fredrik Sandström.

Alla elever ska känna sig fysiskt, socialt och pedagogiskt delaktiga. Pedagogisk delaktighet innebär både en delaktighet i en lärandegemenskap och rätten att utvecklas så långt som möjligt utifrån ens egna förutsättningar. Det går även att skilja på kvalitativt skilda definitioner där graden av upplevd tillgänglighet, samhandling, delaktighet, erkännande, engagemang och autonomi kan variera från just en gemenskapsorienterad till enbart en placeringsorienterad, där eleven i svårigheter befinner sig i det “vanliga” klassrummet utan att uppleva en lärandegemenskap. Claes Nilholm skriver i tidningen Specialpedagogik (2016): “Vi kan inte tala om inkludering om eleven inte känner sig inkluderad”. Skolverket menar att så kallade “extra anpassningar” ska ge lärarna verktyg och förhållningssätt att göra undervisningen mer tillgänglig. Extra anpassningar kan enligt Skolverket vara: 

  • extra tydliga instruktioner
  • stöd att sätta igång arbetet
  • anpassade läromedel
  • extra färdighetsträning.

En del av anpassningarna är sådana som lärare enkelt kan och bör implementera i ordinarie undervisning, till exempel olika sätt att förklara, ge tydliga instruktioner, samt använda stöd i igångsättande och läsförståelse. Här är variationen naturligtvis stor, men skolor kan bli bättre på att öka tillgängligheten (Skolverket, 2016). Jag vet inte hur dokumenterat detta är, men det är många elever och vårdnadshavare som vittnar om att elever lämnas ensamma med att på egen hand lista ut det som de borde fått lära sig genom undervisningen. På vissa skolor växer antalet elever med svårigheter i oroande hög takt, parallellt med en attityd om att “plocka bort eleven” och “bli av med problemet”. Men det är helt enkelt inte rimligt att undvika att förändra någonting i klassrummet, som skulle kunna öka tillgängligheten och begripligheten, för att istället lotsa eleverna utanför klassrummet, när undervisningen inte håller måttet. Det går att göra mycket inom ramen för ordinarie undervisning och vissa anpassningar kan till och med användas av alla elever, för att undvika stigmatisering. Eleven har rätt till stöd i sitt läsande och skrivande under hela grundskolan.

Idag får betydligt färre elever särskilt stöd jämfört med bara för några år sedan. Glädjande att undervisningen är mer tillgänglig än tidigare och att vi därför ser ett minskat behov av särskilt stöd, tänker optimisten. En annan ser att lärare blir lämnade ensamma i klassrummet, på grund av ekonomiska nedskärningar, med elever som har dyslexi, språkstörning eller någon form av kognitiv funktionsnedsättning tillsammans med övriga elever.

När hårt ansatta lärare ropar på hjälp får de ofta tillbaka bollen av huvudman, rektor eller elevhälsa med frågan: “Har du anpassat din undervisning?”. Vid införandet av en del andra anpassningar än tidigare nämnda, exempelvis att eleven ska färdighetsträna extra och använda anpassade läromedel, uppstår en del logiska tankevurpor. Den första handlar om läraren som omöjligen kan undervisa om två saker samtidigt; den extra färdighetsträningen med anpassade läromedel och “det andra” som samtidigt pågår i klassrummet. Den andra invändningen handlar om i vilken grad eleven upplever att denne ingår i en pedagogisk gemenskap om eleven tränar på något annat än vad klasskompisarna gör, dessutom med helt andra läromedel och programvaror. Den tredje handlar om arbetsmiljö. Lärare som blir ålagda att planera för två eller ännu fler undervisningsscenarion till en och samma lektion. Är det rimligt? Ett exempel som belyser alla tre aspekter är att många nyanlända, som läser svenska som andraspråk istället för svenska, ofta ingår i ordinarie undervisningsgrupp i engelska, trots att de aldrig tidigare har läst engelska. Då ska läraren förbereda undervisning dels på nybörjarnivå och dels på åldersadekvat nivå, samt undervisa om innehållet i dessa två spår. Samtidigt. Man kan undra hur delaktiga de nyanlända känner sig i det som pågår i resten av klassrummet. En del uppgifter är förhållandevis enkla att differentiera, exempelvis kan elever skriva en berättelse med olika omfång, djup, komplexitet och språklig variation. Det är svårare att differentiera andra åldersadekvata undervisningsinnehåll, som politiska ideologier, skönlitterära verk eller förmågor som läsa eller skriva, utan att förminska och förenkla.

Två vanliga anpassningar är att lyssna på texter istället för att läsa dem och att muntligt exempelvis redogöra, berätta, beskriva, återge och förklara istället för att skriva. Det kan i praktiken innebära att de elever, som är i störst behov av stöd och extra färdighetsträning, faktiskt inte får det, varken i specialundervisning eller i klassrummet, antingen för att det har “anpassats bort” eller för att läraren har många andra elevers behov att tillgodose. Det kan också leda till att elever i “gråzonen” mellan att kunna och inte kunna, faktiskt riskerar att utveckla läs- och skrivsvårigheter, på grund av att de inte får den stöttning och undervisning de behöver. Övriga elever riskerar att få minimalt med lärartid, eftersom den tas i anspråk av övriga elever. Tolka mig rätt här. De elever som har behov av, och rätt att, använda diktering och inläsningstjänst ska självklart få det. Dessa elever kan ofta delta i det som pågår i klassrummet tack vare stödet, men det talade språket har inte skrivandets eftertänksamhet och stringens. Det går inte att göra samma saker med en läst text som på en lyssnad. Att inte lära sig att läsa och skriva, kommer att innebära en funktionsnedsättning, som eleven bär med sig för resten av livet. 

Det finns ännu fler risker, vid sidan av ovan nämnda, med att använda “extra anpassningar” som ett sorts mantra för att införa en generell undervisningsstrategi i alla lägen när elever upplever svårigheter. Mer eller mindre omedvetet kan detta göra så att lärare:

  • anpassar innehållet och graden av abstraktion utifrån de elever som har det svårast
  • undviker undervisning baserat på text (läsning) 
  • väljer muntliga uppgifter framför skriftliga (och ofta ingår i en dialog med eleven och leder eleven fram till de rätta svaren)
  • förenklar innehållet genom att använda lättlästa versioner av skönlitteratur eller läromedel

… där eleverna:

  • blir utan utmaningar och stöd
  • erbjuds “genvägar” till lärande
  • använder genvägen som en fribiljett till att slippa anstränga sig, att göra sitt bästa

… vilket riskerar att leda till att samtliga elever lär sig mindre.

En majoritet av huvudmännen och lärarna vittnar i flera undersökningar om att det är en enorm utmaning på alla plan, att elever ska utveckla sin potential oavsett om de behöver extra utmaningar eller särskilt stöd. Tillsammans med ett betygssystem där F fungerar som stupstock, tvingas lärare att hitta genvägar att godkänna fler elever. Trycket kommer från alla håll: huvudmän, rektor, elevhälsa, speciallärare, vårdnadshavare och eleven själv. Många lärare berättar att “extra anpassningar” används som argument för att indirekt reducera kraven och därmed få eleven godkänd. I vissa fall kan det bero på att det inte framgått att eleven visserligen deltar i undervisningen med anpassningar, men inte “för egen maskin” behärskar det som ligger till grund för ett betyg. I praktiken spelar orsaken ingen roll. Lärare orkar inte stå emot och “anpassar bort” centrala delar av sitt ämne för att kunna sätta godkända betyg. 

Lärare som värnar alla elevers rätt att lära sig läsa och skriva (i alla ämnen) kan paradoxalt nog framstå som “elevfientliga” i andras ögon, men det är i min mening precis tvärtom. Motsatsen däremot, att överge strävan att alla elever ska bli läs- och skrivkunniga, är direkt elevfientligt och dessutom ett gigantiskt svek. Vi vill väl att alla elever ska bli läsande och skrivande samhällsmedborgare?

 

Fredrik Sandström är lärare i svenska på högstadiet

Bloggar på fredrikarboga.wordpress.com

 

Länkar:

https://www.skolverket.se/getFile?file=3686 

https://specialpedagogik.se/ett-begrepp-i-blasvader/

 

Bild av Jonny Lindner

3 Comments on “Fredrik Sandström: Det är ett svek att “anpassa bort” rätten att lära sig läsa och skriva

  1. Vilket bra och klokt inlägg om anpassningar. Jag känner igen min egen vardag. Den senaste tiden har jag allt oftare tänkt på om det är rätt att anpassa så mycket. För till syvende och sist ska eleven ut i en värld och i ett arbetsliv som inte är anpassat till individen. Jag tänker att våra goda intentioner kan bli björntjänster om vi inte samtidigt tänker att vi ska hjälpa eleven att klara av att delta.

  2. Tack!

    Usch – vilken bra text kring en gräslig situation. Vad skulle krävas om vi på riktigt brydde oss om dessa problem. Vad betyder det om vi fortsätter att inte låtsas om dem?

  3. Håller med! Den diagnostiska kulturen och elevers rättigheter på marknaden samverkar tyvärr till att skapa en MYT om att elever inte kan. Det är livsfarligt. Elever bör lära sig läsa i f-klass genom teamarbete lärare och spec (typ tidigt stöd à la Finland). Detta är en ORGANISATIONSFRÅGA som ligger på ledningen.

    För övrigt tror jag att bristen på adekvata läroböcker är en bidragande orsak som försvårar. Då jag gick i skolan var det lärarens ansvar att gå igenom allt stoff muntligt (gärna på ett spännande sätt). Sedan jobbade vi elever i våra böcker som vi också kunde ta med oss hem. Den goda läraren ger inte upp eleven men kan inte vara allt. Skolans organisation och resurser är också en nyckelfråga.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS