Skola och SamhälleFredrik Sandström: Har extra anpassningar nått vägs ände?
Många av de extra anpassningar som görs i skolan är generella och ingenting annat än en förenkling, förtunning och reducering av undervisningens innehåll, skriver svenskläraren Fredrik Sandström (red.)
Alla elever har rätt att ingå i ett sammanhang. Det fastslås i internationella och nationella lagar och förordningar. Samtidigt tilltar huvudmännens ekonomiska besparingar runt om i Sverige. Dessa nedskärningar leder till att resursskolor läggs ned, elevassistenter försvinner och det särskilda stödet minskar. För att uppnå allas rätt till delaktighet har skolan skapat en administrativ apparat av sällan skådad omfattning, de så kallade extra anpassningarna. Dessa ska säkerställa att varje enskild elev får exakt det stöd denne behöver.
Min och många andra lärares upplevelse är att andelen elever med extra anpassningar ökat markant de senaste åren, ungefär i samma takt som minskningen av resurspersonal och speciallärare. Vid sidan av själva undervisningen följer ökade dokumentationskrav. En del skolor vittnar om listor med extra anpassningar som i olika kategorier uppgår till fler än hundra olika valbara anpassningar. En praktik präglad av en mekanisk byråkrati med förtryckta besiktningsprotokoll har uppstått. Denna praktik leder skolan längre bort ifrån det huvudsakliga syftet, nämligen det hur vi kan bemöta och förhålla oss till eleven på bästa sätt.
Dessa anpassningar utgår ifrån varje enskild individs behov utan att ibland ta hänsyn till omgivande faktorer som klassens övriga elevsammansättning och de eventuella resurser som står till förfogande (ofta inga alls). Därför kan det i en grupp på 25 elever förordas den ensamma läraren att genomföra “individuell uppstart och lärarstöd vid lektionsstart” för 10 av gruppens 25 elever. Hur det praktiskt ska gå till är det ingen som talar högt om, men extra anpassningen är dokumenterad och därmed har skolan de facto uppfyllt kraven. En del skolor har sedan en tid förstått att ovan beskrivna problematik kring extra anpassningar inte är någonting annat än ett spel för gallerierna. Då kvarstår att genomföra anpassningarna för alla elever, något som en del skolor kallar för basundervisning eller tillgänglig lärmiljö. Det kan exempelvis vara:
- extra tydliga instruktioner, steg för steg
- informera om arbetsuppgifter både muntligt och skriftligt
- börja lektionen med repetition av föregående lektion
- startstöd vid skrivande, till exempel genom att få en inledning till den text som ska skrivas
- stöd att förstå text
Många av anpassningarna är generella och egentligen ingenting annat än vanlig undervisning. Att detta ens är föremål för diskussion och än värre dokumenteras är inget annat än ett hån mot många lärare. Dessa anpassningar undergräver lärarnas kompetens och eroderar deras autonomi. Om det finns lärare som är extra otydliga, utelämnar eleverna och låter dem själva lista ut vad som ska göras under lektionen, struntar i att förvalta och skörda det man under tidigare lektioner har sått, och inte undervisar eleverna i hur man skriver och läser är det inte en fråga som rör elevers eventuella behov av stöd. Det är ett annat sorts skolproblem som måste lösas inom ramen för förbättrad lärarkompetens bland lågpresterande lärare.
En del av anpassningarna kan vara väl motiverade för enskilda elever. Ganska ofta möts jag av påståendet, till och med från skolmyndigheter, att “det som är bra för en elev, är bra för alla”. Men är det verkligen så? För att ifrågasätta och diskutera detta ska jag dra några påståenden till sin spets som handlar om extra anpassningar som görs generella.
För det första är högläsning är ett självklart och uppskattat inslag i undervisningen, men det finns en baksida om högläsningen, oavsett ämne, i för hög grad ersätter den enskilda läsningen. Det tar ungefär dubbelt så lång tid att högläsa en text jämfört med att läsa den enskilt och tyst. Dessutom är det ju bara en som läser – alla andra lyssnar. Min bestämda uppfattning är att elever idag snarare läser för lite än för mycket. Det kan då inte vara bra för alla om antal lästa texter blir avsevärt färre och att läsningen ersätts med lyssnande. Det kan inte vara bra för alla om inte så många som möjligt får möjligheten att lära sig läsa tryckt text.
En annan generell anpassning är att anpassa kommunikation och ämnesinnehåll. I en anpassad kommunikation med färre ord och kortare meningar, likväl som med anpassade och förenklade läromedel, försvinner flera dimensioner av både språk och innehåll. Berättelserna, parenteserna, avvikelserna, villovägarna, det broderade och utsmyckade som skapar liv, kött och blod, ersätts med ett förenklat språk och reducerat innehåll. En förkortad och förenklad version är alltid någon form av reducering, vilket faktiskt kan göra texten svårare att greppa och förstå. En angränsande anpassning är inlästa läromedel och böcker som ofta används i kombination med läsning i olika ämnen. Det är ett bra komplement och kan fungera som ett stöd för inlärning. Men om elever som befinner sig i gråzonen till att bli en läsare alltid erbjuds enklare vägar, istället för den mödosamma som läsning ibland kan innebära, innebär det att skolan faktiskt riskerar att skapa elever med läs- och skrivsvårigheter. I ett avseende är det kanske enklare att lyssna på text, men i många andra mycket svårare. Det går inte att göra samma saker med en inläst text som man kan göra med en tryckt. Kan eleven inte tillgodogöra sig en tryckt text får denne en faktisk funktionsnedsättning som kommer att påverka eleven för resten av livet. Det kan inte vara bra för alla.
Ett fjärde exempel är när elevens egna skrivande ersätts med annat. Det förekommer i flera olika tappningar. Skriftliga prov ersätts med muntliga och eleverna spelar onlinespel istället för att skriva glosor i främmande språk. Talet eller spelet som är i stunden, flyktigt och svårt att redigera likställs med skriftspråkets stringens. Lärarens anteckningar på tavlan eller i presentationen fotograferas istället för att kopieras, bearbetas och omformuleras i egna texter. Information och planering tillhandahålls dygnet runt och förvandlar eleven till en passiv mottagare när denne aldrig förväntas föra egna anteckningar i en kalender. Att undvika skrivandet som en inlärningsmetod kan omöjligen vara bra för alla.
Många av de extra anpassningarna är ingenting annat än en förenkling, förtunning och reducering av undervisningens innehåll. Frågan är dels om den här exercisen verkligen leder till en ökad inkludering för elever i behov av särskilt stöd och dels vilken kunskap alla elever kan tillgodogöra sig genom generella anpassningar? Extra anpassningar har kommit fram till vägs ände. Vi bör istället se till att de elever som har rätt till särskilt stöd faktiskt får det.
Fredrik Sandström, svensklärare på Gäddgårdsskolan i Arboga samt styrelseledamot i Svensklärarföreningen och Lärarstiftelsen.
30 Comments on “Fredrik Sandström: Har extra anpassningar nått vägs ände?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Viktigt.
Vi driver mot samma klippa gång på gång, om än från olika håll.
Många olika aspekter som tyvärr i många avseenden har lett oss fram till en mycket trasig skola.
Jag har arbetat 15 år som lärare, varav de sju första åren på högstadiet. Efter mitt första år där så insåg jag att att det inte stod rätt till när det handlar om verkningslösa anpassningar, verklighetsfrånvända åtgärdsprogram mm. Fredrik Sandström har nu formulerat mina funderingar på pränt, tack för det!
Tack! ”Verkningslösa anpassningar” som dessutom ska dokumenteras och utvärderas. Väl investerad tid? Nja …
Men… inte är det väl lagstadgat att extra anpassningar ska dokumenteras!?? Vill läraren göra det så gör den det för att det hjälper till i undervisningen o utvärderingen av den.
Om vi struntar i att kalla det generella anpassningar – finns inget som kan heta det, eftersom en anpassning är en anpassning av ngt generellt – och istället kallar det för ledning och stimulans. Och om läraren istället – vid planeringen av undervisning-områdets uppstart, övning/träning/lärande och bedömning/uppvisande av förmågor – försöker göra en differentierad undervisning tror jag det finns större möjligheter för individen att hitta rätt.
Så bra skrivet! Precis så som det ser ut i skolan idag, skrämmande. Hoppas på en förändring snart och att man förstår allvaret att det behövs fler speciallärare och fler pedagoger i verksamheten för att stötta eleverna. Det är inte rimligt att 10 elever av 25 ska ha anpassningar som en pedagog ska lyckas ro i land!!
Tack! Ja, jag önskar också att de elever som är i behov av stöd ska få det! Nu sviker skolan ganska många elever.
Så bra!
på pricken hur det ser ut i grundskolan i dag!
Tackar! Ja, det är nog ganska många som känner igen sig. Tyvärr. … fler lärarröster behöver höjas för att peka på de negativa konsekvenserna med besparingar och generella anpassningar.
Det är dokumenterat att stödet minskat alltmer under många år. Särskilt i tidiga år. Och det är särskilt allvarligt då vi där stakar ut elevernas riktning. Både Lundberg och Myrberg förordar stöd för att elever ska nå läsflyt. Men de får inte tillräckligt idag. Även föräldrar behöver stötta. Högre förväntningar och mera stöd är vad som krävs för att få igång alla.
Instämmer. Jag har också fått till mig att alldeles för många elever överges i sin tidigare läs- och skrivinlärning. Det är ju helt uppåt väggarna att skolan kompenserar istället för att se till att barnen lär sig.
Särskilda anpassningar är ett otyg. Istället för att eleven får löra sig att kämpa och jobba hårdare så ska allt förenklas tills innehållet inte motsvarar någonting.
Mycket bra text!
Tack! Ja, flit är nästintill blivit ett skällsord. Just ur det perspektivet är det ganska tokigt att erbjuda andra vägar före … just ansträngning.
Så Stina i rullstol ska bara ta sig i kragen och kämpa lite så kommer hon nog också uppför trappan. Och Pelle kan ju kisa lite så går det nog fint att läsa utan glasögon
Lite skrämmande när folk tror att anpassning == förenkling av innehållet.
Fast den där liknelsen håller inte… även om man har svårigheter kan man alltid lära sig lite. Idag överger vi den tanken och letar efter kompensatoriska hjälpmedel väldigt snabbt (bl a pga ekonomi). Dessutom … kritiken mot extra anpassningar handlar i första hand inte om de elever som har bestående funktionsnedsättningar. Läs gärna texten en gång till.
Håller helt med dig Annika! Att anpassa är att göra undervisningen tillgänglig utifrån elevens behov, utan att förenkla.
Så sant dig Annika! Att anpassa är att göra undervisningen tillgänglig utifrån elevens behov, utan att förenkla.
Kommunala besparingar på skolan och specialpedagogiska ideal om att stödbehov inte skall individualiseras ingår en ohelig allians. Alla i samma grupp, ju fler desto bättre, blir både billigt och ideologiskt korrekt. Men det är en omöjlighet och dessa två drivkrafter möts aldrig. Idealisterna tar inget ansvar för vilka resurser som krävs i en skola för alla, och kommuner delegerar all realisering av besparingar med varm hand till rektor som får ett omöjligt uppdrag. Elever som skolan inte klarar, ofta elever med funktionsnedsättningar som tidigare kunde erbjudas särskild undervisningsgrupp, klarar till slut inte att gå dit men ingen tycker de har skyldighet att undersöka hur många tusen elever det nu är som blir kvar hemma. Allt medan utländska koncerner får plocka russinen ur kakan både ekonomiskt och ur ”elevunderlaget”.
”En ohelig allians” är det. Det är helt obegripligt att den rådande normen är så stark då den indirekt faktiskt är elevfientlig. Det övergår mitt förstånd. … det fungerar ganska dåligt med målstyrning … skolsystemet skulle nog må bra med några regler.
Mitt i prick och det är det som jag finner så obehagligt. Från lågstadiet märker jag ofta att de pratas om mognad, inte vara skolredo, det kommer släppa osv och det är därför man gör dessa ”anpassningar”. Skulle verkligen vilja ha en riktig läs och skrivgaranti, där vi verkligen satsar på lågstadiet för att alla ska lära sig läsa och skriva innan de lämnar åk 3.
De allra flesta kan lära sig, men för vissa krävs det en större ansträngning. I den processen behöver eleverna stöd, pepp och uppmuntran!
Beslutet om extra anpassningar motiverades med att lärares administrativa arbetsbörda behövde minska. Följden blev att antalet åtgärdsprogram (= särskilt stöd) i landet halverades, medan extra anpassningar kraftigt ökades. M a o elever i behov av specialpedagogiska insatser fick betala ”reformen” med uteblivna insatser. Mitt intryck är att politikerna sällan förstår/förutser konsekvenserna av sina beslut. I detta fall är det uppenbart.
Jag kan bara instämma. … administrationen har inte blivit mindre omfattande. Snarare tvärtom …
Har inte träffat en enda elev med särskilda behov som inte varit tacksam för att extra anpassningar ges av undervisande lärare. Elever med särskilda behov bör ges chans att få stöd i sitt klassrum och inte endast hänvisas till resurspedagoger och spec personal. Hoppas vi aldrig återgår till den exkludering av elever som förekom innan de extra anpassningarna infördes.
Det betvivlar jag inte, men det finns dock en hel del problem (som jag skriver om). Det kan man heller inte blunda för.
Ett problem du tar upp är ”lågpresterande lärare”.
För dessa krävs stöd. Någonting som bör diskuteras mer. ”Lågpresterande lärare” kan behöva stöd av extra anpassningar i klassrummet. Även i ökad omfattning och varaktighet (särskilt stöd) i form av mentor, riktad kompetensutveckling etc.
Inställning till lärande behöver: aktiveras, förklaras, motiveras. Ingen tror väl att t ex Zlatan inte tränar för vara sin nivå. Samma gäller ju läsning. Hur gör vi för att popularisera djupläsning, reflektion, analys i svenska skolan?
Övning ger färdighet! Jag tycker nog att ansträngning är något av en bristvara. Extra anpassningar kan faktiskt i praktiken innebära att flit väljs bort – man hittar en annan enklare utväg istället.
LR gjorde en enkätundersökning. Lärarna bedömde att ca 32 % av eleverna behövde extra anpassningar, 24 % behövde särskilt stöd. Dvs blott 8 % av eleverna bedömdes klara sig med bara extra anpassningar. Sensationella resultat! Skolan behöver mycket större volymer särskilt stöd i stället för specialpedagoger som bara plockar med sina papper.
Jag brukar prata med elever och föräldrar om att de är tvungna att arbeta med extra ansträngningar, inte extra anpassningar.
bra skrivet, skönt att läsa och se att fler identifierat problemet. Börjar tvivla på om det är jag som blivit knäpp och inte alls fattat vad extra anpassningar som pratas så varmt om är då det för mig hela tiden framstått som rent nonsens och byråkratiskt skitsnack.