Göran Levin: Kan skolor vara varor på en marknad?

På en marknad möts säljare och köpare och det finns ett utbud att välja bland. Säljaren behöver ha en vara som köparen uppskattar och vill köpa. Dessutom råder konkurrens, så säljaren måste hela tiden utveckla sin vara så att köparna köper. Köparna kallas kunder. Verksamheten kan gå upp och ner. Det finns konjunkturcykler. Ägandet kan vara långsiktigt och då behövs kapitalstyrka, så att man kan rida ut år med förluster. Ägandet kan också vara kortsiktigt med vinstmaximering för en senare snar försäljning. Det senare kallas riskkapitalism.

Skolan är ofta ett samhälleligt projekt med syfte att ge barn och ungdom kunskaper och förmågor att förvalta samhället vidare för en god utveckling – alltså ett långsiktigt projekt. I en demokrati blir skolan viktig som ett instrument för att värna om och vidareutveckla demokratin och får då också en social dimension i sin kunskapsutveckling. I en diktatur används skolan för att förhärliga ledaren eller det styrande skiktet. Sällan ses väl skolan som likgiltig för samhället, oavsett vilket samhälle det rör sig om.

I Sverige har skolan, inte minst under efterkrigstiden, varit en del av den demokratiska samhällsutvecklingen. Inte minst har många, många fler fått tillgång till utbildning över grundnivå, och från den lilla byskolan har under andra halvan av 1900-talet större skolor växt fram i alla samhällen på landsbygd och i stad. Den sammanhållna klassen har blivit ett begrepp, där alla oavsett bakgrund och ekonomi har genomgått de primära skolåren. Metoder och läromedel har utvecklats för att göra lärandet mera förståelseinriktat och därmed mera effektivt. Samhället har visat sin vilja med skolan genom att producera läroplaner, nästan varje decennium. De har varit tecken i tiden och velat peka framåt, men förändringen av arbetet i skolan har många gånger haft sin egen rytm och process utifrån de lärare som verkat där. Skolledaren var en person huvudsakligen för samordning och lösande av problem som alltid uppstår i stora organisationer. Läraren var den som ändå hade det yttersta ansvaret för ett gott lärande i sin/a klass/er. Skolan kunde planera utifrån den population som fanns i det omgivande samhället, lite svårare i områden med stor in- eller omflyttning, men ändå. Det var ett långsiktigt projekt.

Så kom den dag då en majoritet i samhället bestämde att skolan skulle kunna ägas av andra än samhället gemensamt. Det skulle också bli möjligt för föräldrar och elever att välja skola. Därmed hamnar skolan på en marknad. Vi har säljare – kommunala skolor och fristående skolor, och vi har köpare som får betraktas som kunder. Det finns dock ingen priskonkurrens, eftersom skolorna finansieras av kommunens skolpeng. Vad är då utbudet? Ja, skolans innehåll och verksamhet regleras fortfarande utifrån statliga lagar, förordningar och läroplaner (och granskas av en skolinspektion), så det måste i så fall vara verksamhetens unika utformning vid en skola, som lockar kunder. Eller är det en slags tro på friheten att välja som gör alternativen intressanta? Jag skall inte fördjupa mig i detta, inte heller i vad som händer med skolans utveckling, när den så småningom endast får betydelse som ren utbildningsinstitution, där mobbningsfrågor blir det enda som socialt uppmärksammas.

I stället vill jag uppmärksamma vad en marknads snabba förändringar betyder för skolan som organisation. Fristående skolor öppnar nu i allt snabbare takt och i större omfattning. Vad händer då när konkurrens uppstår om eleverna? Ja, det finns regler för att få tillstånd o.s.v. men öppnandet av en friskola kan komma överraskande, så pass sent att den kommunala skolan inte hinner planera om. Plötsligt vid terminsstarten finns färre elever i den kommunala skolan – några luckor här och andra där. Lärare är anställda, schema lagda och lokaler är byggda. Plötsligt visar det sig att elevunderlaget inte räcker till för den budget som är lagd. Arbetsrättsliga regler gör att man inte kan säga upp lärare med omedelbar verkan. Övertaligheten faller ut lite här och där, några timmar på den läraren och några andra på den. Till sist måste man samla och göra sig av med lärare. Det innebär att de som är kvar får gå in och ta andra ”timmar”, kanske i ämnen de inte har behörighet för. Byten uppstår, eleverna får byta lärare – kanske ofta. För en rektor är budgetdisciplin avgörande för att få behålla jobbet. Om inte kapital tillförs för att rida ut en sådan förändring över längre tid, innebär det drastiska ingrepp i verksamheten. Med införande av lärarlegitimation blir systemet ännu stelare och ännu svårare att hantera vid förändring. Man skulle alltså kunna säga att marknadssituationen innebär stora krav på en flexibel organisation, snabb budgetanpassning, snabb förändring av lokaler (är överblivna skollokaler attraktiva på hyresmarknaden?), flexibel lärarorganisation med så få tillsvidare anställda som möjligt (vilket motverkar möjligheterna att skapa en god arbetsorganisation) och inte minst stort tålamod hos föräldrar och elever. Det gäller alltså för både kommuner och fristående skolor att kunna hantera skolan som ett långsiktigt projekt.

Kanske detta är unika situationer, men jag tror inte det. Och det är inte problemets kärna som massmedialt uppmärksammas utan de följder som uppstår, som naturligtvis är negativa. Vad vore då lösningen? Om man förutsätter att systemet med fristående skolor kommer att politiskt kvarstå, innebär det, att man måste börja samarbeta mellan det befintliga kommunala, under lång tid investerade, och det nya fristående. Valen inför skolåren måste göras samordnat, så att skolorna kan planera i god tid. I den tid då lärarlegitimationen styr bemanningen måste man antagligen samarbeta om lärartjänster. Kanske också om skolbyggnader.

Annars uppstår ett kapitalslöseri och en kapitalförstöring – och detta tål väl inte en marknad? I varje fall har inte valfriheten lett till effektivare resursutnyttjande. Men det är så sant, marknaden finansieras ju av en kommunal skolpeng.

(Göran Levin har varit utbildningschef vid Lärarutbildningen, Malmö högskola)