Skola och SamhälleGöte Rudvall: Kan verkligen progressivismen ha förstört skolan?
Sällan har ett inlägg i SOS följts av så många och huvudsakligen kritiska kommentarer som Olle Holmbergs “Hatet mot progressivismen” den 16 december 2012, 22 stycken. Själv gjorde jag en kommentar där jag uttryckte min förundran över hur orden progressivism, reformpedagogik, aktivitetspedagogik och elevcentrerad undervisning kunnat bli sådana hatobjekt och nu såsom ”flum” skylls för allt ont som hänt inom svensk skola de senaste årtiondena!
Det centrala i progressivismen, sådan den först utformades av John Dewey, är ju att utgå från elevernas förutsättningar och verklighetsförståelse, och ställa in det som ska studeras i sammanhang med det omgivande samhället, så att det blir begripligt för eleverna hur det man gör i skolan kan hjälpa dem att förstå sig själva och efterhand ge dem tillit till att kunna påverka för dem viktiga förhållanden i omgivningen. En svensk reformpedagog Mats Wahl formulerade det för flera år sedan så att det gällde att hos eleverna söka nå ”växandets punkt”.
Detta är inte en pedagogisk metod. Det är snarare ett förhållningssätt. Undervisningen måste se olika ut för elever i olika åldrar, och olika i skilda ämnen och ämnesgrupper. Det kräver hänsyn till vad pedagogisk/psykologiska vetenskaper har att säga om hur barn tillägnar sig kunskap. Det är därför som psykologer såsom Piaget och Vygotskij ägnas stor uppmärksamhet.
Vad i allt detta kan vara så provocerande för svenska lärare? Kan det vara för att det ställer så stora krav på planering och stor uppmärksamhet på varje elevs behov att det ger upphov till dåligt samvete?
Inget genomslag i undervisningen
Progressivismen och vad som kallades aktivitetspedagogik låg i teorin i hög grad bakom försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola under 1950-talet. De hade inflytande också på genomförande av grundskolan under 1960-talet och inte minst strävandena under 1970-talet att med Olof Palmes ord göra skolan till en ”spjutspets” för förändring av samhället. Detta var en hållning som fick kodifiering i läroplanen för grundskolan Lgr 80. Även senare läroplaner visar inslag av progressivmens tankegods.
Men ingående klassrumsstudier, framför allt under 1960- och 70-talen, visade att dessa idéer fick mycket lite genomslag i den praktiska undervisningen. Med utgångspunkt i vad som kallades ramfaktorteorin, utformad av Urban Dallöf och Ulf P Lundgren, påvisades hur ramarna för skolans verksamhet styrde hur flertalet lärare kom att utforma sin undervisning. Begränsningarna i framför allt klassrummet och schematiden ledde till att det till största delen blev katederundervisning med läraren som talade mest i klassen med fråga-svarmetod.
Under dessa årtionden gjordes flera internationella kunskapsmätningar bl. a. i UNECO:s regi, som alla ändå visade att svensk skola låg i i framkant när det gäller kunskaper och färdigheter bland alla undersökta länder.
Senare har från slutet av 1990-talet och framåt under 2000-talet – som de flesta vet – resultaten enligt PISA-studier försämrats. Jag vill inte här närmare fördjupa mig i vad det kan vara inom skolan som lett till denna utveckling, men inte kan det väl vara det som kallas för progressivism eller reformpedagogik, som på senare år brett ut sig mer än tidigare?
Hur undervisningen i praktiken förändrats under de senaste två årtiondena efter de stora decentraliseringsreformerna med kommunaliseringen av skolan, ny skollag och nya läroplaner har inte studerats vetenskapligt på samma sätt som tidigare. Det är också svårare att göra, eftersom förutsättningarna i olika kommuner och kommundelar blivit så mycket mer olika.
Enligt många vittnesbörd har elevernas självständiga arbete i form av ifyllnadsövningar och veckobeting fått ökad omfattning. Men att det skulle innebära en seger för progressivismen sådan den utformades av John Dewey och hans efterföljare måste vara en missuppfattning, kanske grundad i okunnighet om vad progressivismen innebär. Rutiner som underlättar lärarens lektionsplanering och vad som är lättast att göra i klassrummet får styra mer än hänsyn till de olika elevernas behov och förutsättningar. Arbete med datorer utan tillräcklig vägledning för de svagare eleverna tycks också vara ett viktigt inslag i många klassrum.
Det har blivit svårare att vara lärare
Jag känner till den oro och stökighet som nu finns i en del klassrum mer än tidigare. Men jag kan omöjligt föreställa mig att det beror på att lärarna bedriver en mer elevcentrerad undervisning, som söker möta eleverna precis där de befinner sig och i dialog med dem söker väcka deras nyfikenhet för vad som ska behandlas.
Att arbetsron i klassrummet skulle öka med en större övergång till en klassundervisning av 60-talssnitt som Jan Björklund förordar har jag också svårt att föreställa mig. Eleverna lever i ett samhällsklimat som tar omväxling och snabb behovstillfredsställelse som självklar och som negativt påverkar deras inställning till arbetet i skolan.
Vad jag här särskilt vill framhålla är att det är en mängd förhållanden utanför det enskilda klassrummet som har blivit mera påtagliga de senaste 20 åren och som har betydelse för arbetsklimatet inom skolan. Olle Holmberg nämner några; ökad boendesegregation, fritt skolval, friskolor. Allt är sådant som förstärkt skillnaden mellan olika skolor och försämrat likvärdigheten.
Dessutom är det många andra moderna fenomen i samhället som kan göra barn och ungdomar främmande för skolmiljön så att de finner den enformig och trist. Jag tror att Sverige i flera avseenden är ett av världens ”modernaste” länder när det gäller den verklighet som möter barn och unga och som andra länder som gått om Sverige i PISA-undersökningar inte utsatts för i lika stor utsträckning. Barnen är inte lydiga mot vuxna i samma utsträckning som tidigare. Ett genomkommersialiserat samhälle vädjar till omedelbar behovstillfredsställelse. Tillgång till dator- och TV-spel och delaktighet i sociala medier gör att många barn också letar efter en spänning och omväxling som skolan inte kan tillfredsställa.
Allt detta bidrar till att det blir en mycket svår situation för lärare och elever framför allt i skolor som på grund av segregation och fritt skolval blivit berövade de mest studiemotiverade eleverna. Det finns nu större skillnader i arbetsförhållandena mellan olika skolor i Sverige än någonsin tidigare. Och detta kan inte lätt åtgärdas inom skola och lärarutbildning utan skulle kräva djupgående samhällsförändringar.
*
Detta hindrar naturligtvis inte att allt som kan bör göras också för att förbättra förhållandena inom skolan ramar. En brett förankrad skolkommission, som socialdemokraterna föreslagit, är säkert ingen dum idé. Men för att en sådan ska kunna granska sambandet mellan skola och samhälle på ett tillräckligt djupgående sätt behöver socialdemokratin återfå sitt skolpolitiska självförtroende. Nu tycks den helt ha glömt sitt stolta förflutna inom skolpolitiken under efterkrigstiden och duckar ängsligt för Jan Björklunds och Per Kornhalls med fleras attacker mot ”flumskolan”.
Jag håller med Olle Holmberg att det verkar som att tidsandan från Aktionsgruppen för Kunskap i Skolan (AKS) under början av 1980-talet nu återigen genomsyrar samhällsklimatet. På 80-talet kom under ett par årtionden en motrörelse i form av den nu nerlagda Föreningen för en Demokratiserande och Aktiverande Skola (DAKS). Nu tycker jag att den här nättidskriften Skola och Samhälle är en av de få tydliga röster som finns för att ställa skolfrågorna i ett relevant samhällsperspektiv!
Jag föreställer mig inte att idéerna inom progressivismen och aktivitetspedagogiken någonsin kommer att dominera arbetet i skolan. Den är en pedagogik som ställer mycket stora krav på läraren. Men som en utmaning har den fortfarande en betydelse för att inte alltför enkla rutiner ska ta överhanden, antingen det är i form av klassundervisning med fråga-svarsmetoder eller en undervisning som lämnar eleverna åt sig själva med beting och datorsurfande.
(Göte Rudvall har varit lärare, skolledare och lärarutbildare. Han deltog aktivt i de första försöken med enhetsskola i Sverige. Han är en av ”grundskolans fäder”)
16 Comments on “Göte Rudvall: Kan verkligen progressivismen ha förstört skolan?”
Lämna ett svar till Jan Lenander Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Den här artikeln verkar helt omedveten om vilka praktiska konsekvenser progressivismen har haft för skolan. Det är nog inte många som är negativa till det som formulerades kring progressivismens mål.
I denna formulering finns dock roten till ett av svenska skolan stora problem. Individualisering har problematiserats av Monika Vinterek och med den utgångspunkten kan man förstås svårigheterna med att uppifrån tvinga igenom en starkt ökad individualisering. Det är oerhört mycket av lärandet som sker otroligt mycket effektivare genom att addressera en hel grupp och sen låta budskapet gå vidare från elev till elev för de som inte förstått. 10 gånger fler elever kan inhämta mer kunskaper trots att tidsåtgången för läraren sjunker. Det talas om lärares dåliga samvete kring sin egen förmåga när det gäller progressivismens mål men i artikel som ställs aldrig frågan om det inte är själva målsättningen som är dålig när den kombineras med sjunkande lärartäthet. Är det inte väldigt provocerande och kan leda till mycket ilska om progressivismen sår dåligt samvete i lärares sinnen när det ju egentligen är själva upplägget som är dåligt?
När sen lärarutbildningen i progressivismens namn börjar tala om en luddig handledarroll och tar ifrån lärare ledarskap och ansvar så vore det rent konstigt om inte ilskan nådde höga höjder. Jag hoppas att de flesta är medvetna om att den nya handledarrollen och det minskade ledarskapet använts som argument för kraftigt sänkta löner för lärare.
Jag kan inte se att progressivismen har fått särskilt stora praktiska konsekvenser för skolan. Det verkar som om Jan Lenander har svårt att se varifrån olika idéer kommer och vilka intressen som ligger bakom.
Den lärarutbildning jag själv genomgick på 1980-talet var påfallande teorilös. Den bestod av ämnesstudier som var helt frikopplade från den läraruppgift som skulle komma, och ett avslutande år med pedagogik och praktik på schemat.
Som LUF (LärarUtbildare i Fält, dvs handledare för kandidater) under ganska många år har jag kunnat se hur lärarutbildningen blivit alltmer teoretisk. Studenterna tvingas brottas med kunskapsbegreppet och olika pedagogiska teoretiker, och de ska också formulera sina egna ställningstaganden i dessa frågor. De ska också kunna visa hur den egna undervisningen är förankrad i en genomtänkt syn på kunskap och lärande. Det är naturligtvis mycket bra.
Jag har däremot aldrig träffat en enda lärarutbildare från högskolan som kritiserat lärarkandidaten för att ha styrt undervisningen för hårt eller varit för aktiv.
Det Jan Lenander förväxlar med progressivismens inflytande kommer från helt annat håll. Lärare bombarderas ständigt av “nya” metoder som medfört “helt fantastiska resultat”, särskilt i något mindre känt skolområde i USA eller på Nya Zeeland. Inte sällan kan man få tillgång till dessa metoder, som ju alltid leder till glada och aktiva elever, genom att köpa ett paket med läromedel och lärarhandledningar. Ibland hänger en inte så billig kurs för lärarna med.
Förvaltningsledningar och politiker snappar upp andra fantastiska metoder från andra kommuner som snarast ska implementeras i de egna skolorna. Dessa metoder kräver aldrig mer resurser, men kan ofta genomföras med mindre. Jag och några hundra andra lärare i min kommun kommenderades t ex av vår förvaltning till en föreläsning av en Coachingexpert, som förstås aldrig hade arbetat i skolan. Men hon hade studerat i USA. Föreläsningen var proffsig som en föreställning av Joe Labero, och ungefär lika intellektuellt djup.
KK-stiftelsens härjningar på 90-talet sålde nog många datorer, men ledde knappast till bättre kunskaper hos eleverna (så när som på kunskaper om hur en dator fungerar, förvisso värdefullt i sig).
Krav på ”individualisering” kommer från Skolinspektionen, nervösa rektorer som vill se ”ökad måluppfyllelse” och inte minst från föräldrar som kan se sitt eget barns behov men inga andras. Samma föräldrar som glatt meddelar att telningen kommer att vara borta två veckor före sportlovet för en semesterresa till Thailand.
Och vi lärare, vad gör vi? Tja, vi gör sådant som funkar i klassrummet. Oftast byggt på praktisk erfarenhet, sällan förankrat i djupstudier av vare sig Platon, Skinner eller Vygotskij. Till skillnad från dessa teoretiker har vi ju att hantera grupper om trettio i en ämnes- och schemastyrd verksamhet.
Själv tycker jag att jag är en ganska progressiv person. Men min undervisning är nog mera påverkad av min egen skoltid på 60- och 70-talet (trååååkig!) och de fackliga utbildningar jag fick som LO-medlem (WOW!) Naturligtvis har jag läst en hel del teori om både rationalistisk och konstruktivistisk kunskapssyn och tagit del av både Skinners och Vygotskijs idévärldar, men sanningen är nog att den praktiska erfarenheten och min samhällssyn väger tyngre i den dagliga gärningen.
Så skyll inte på progressivismen. Det är som att skylla vädret på SMHI.
Nu kan inte lärarutbildare och skolforskare få svära sig fria från de reduceringar av lärarnas autonomi som förekommit. De kan inte slippa undan ansvaret för att ha marknadsfört elevcentrerade arbetslag så att samverkan inom ämnet urholkats. Det har varit många som åkt runt och marknadsfört organisation och ledarskap som inte baserar sig på kunskap om lärarprofessionen.
De tokiga frälsningslärorna från USA som strömmar över oss har också sina rötter i progressivismen. Det är ju det land jämte Sverige där den fått starkast genomslag. Med tanke på USAs track-record när det gäller utbildning är det helt fascinerande att de får sådant inflytande i Sverige. Lärarutbildningarna har så mycket skräp från landet på andra sidan atlanten. Bara det är förpackat som progressivism så verkar det finnas de som tror att det är vänster. Nehej då det är skräp förpackat av ultrahögerna. Bröd och skådespel till folket.
Instämmer med Göte Rudvalls historiebeskrivning och att progressivismen/reformpedagogik inte kan ha förstört skolan. Hur skulle det gått till?
Vilka praktiska konsekvenser är Jan Lenander medveten om och ” i vilken formulering finns roten till ett av svenska skolans stora problem?” Och…. vad har progressivismen med en idag luddigt formulerad handledarroll att göra? – Den är kanske luddigt formulerad!
Läs och begrunda Rudvalls tänkvärda,avslutande stycke :”Jag föreställer mig inte att..
Vem önskar en skola av traditionell “klassundervisning med fråga-svarsformer eller en undervisning som lämnar eleverna åt sig själva med egna beting och datorsurfande”?
Hur stimulerande och utmanande är det att vara elev – eller lärare – i en sådan skola?
En praktisk konsekvens av talet om “handledarrollen” är att kommunerna fick alibi för att ta in obehöriga lärare. En annan är att ämnesbehörigheten nonchalerades på det grövsta och nu är det det mindre än hälften av lärarna på högstadiet som är ämnesbehöriga. På en majoritet av våra högstadieskolor är det falsk varudeklaration att tala om kemi och fysik undervisning. Att droppa citron i te är inte en kemilaboration som förbereder ungdomarna på de undersökningar som krävs i vår med kemiprodukter fullspäckade värld. Kommunerna har getts alibi av progressivisterna att låta bli att höja lönerna för NO-lärare i minst 30 års tid och vår framstående position inom läkemedelsbranschen börjar redan naggas i kanten.
Jag använder mängder av reformpedagogikens idéer i min undervisning och tycker att mängder av det är bra men anser att själva ramverket progressivism borde upplösas med det snaraste. Det får bara hobbypoltikerna att hoppa i galen tunna. Handledarbegreppet borde bannlysas för alla lärarutbildare, vår svenska skola behöver ansvar och ledarskap, det är bara genom ett bra ledarskap som stimulerande och utmanande lektioner skapas.
Jan Lenander sätter fokus på själva grundproblemen:
“Lärarutbildningarna har så mycket skräp från landet på andra sidan atlanten. Bara det är förpackat som progressivism så verkar det finnas de som tror att det är vänster. Nehej då det är skräp förpackat av ultrahögerna. Bröd och skådespel till folket.”
Lärarna tror att de är “vänster” och utgår ifrån att lägre SES-elever är “korkade” och förutsätter att de vill ha “roligt” och visar då med kroppen hur en vattenmolekyl ser ut. NÄR blev lärarkåren fjantig eller fjollig som finnarna säger?
Förfallet kom på mellanstadielärarutbildningarna efter 1970 och där var det rena rama flummet som tog över mer och mer.
På svenska lärarutbildningar är det inte så “noga” med någonting och man kan också undra var alla disputerade sociologer håller hus då just många pojkar och lägre SES-elever aldrig kommer in i skolans värld – vad den nu är för de som ger upp? Det är klart att det finns ett missnöje som bara kommer att växa om inte de grundläggande problemen plockas fram. Var inte sociologer mer aktiva då lärarhögskolorna var separata enheter? Var inte ämnet pedagogik mer tydligt då? Har man tagit reda på de underliggande faktorer som finns då det knappt går att få så dåliga resultat? Det är inga nyheter utan var känt i NU 2003. Lgr 80 var “flummig” men medförde väl inga större problem som inte kunde pareras av fungerande lärargrupper på högstadiet. Lpo 94 skulle sätta stopp för något men då kom Lgy 94 och pajade allt då grundskolan skulle tas om i gymnasiet. Det ändrades inte alls så mycket på högstadiet under Lgr 80 annat än på en del politiska föredömsskolor men det fanns kanaler mellan gymnasiet och högstadiet där gymnasierna var öppna med vilka högstadieskolor som hade mer stabila kunskaper. Det fanns en öppenhet och ärlighet mellan högstadiet och gymnasiet före 1994. Vad hände? Det är klart att det är LÄRARKÅREN som har förändrats. Det är klart att gymnasiereformen 1994 påverkade grundskolornas högstadium. Det är klart att lärarutbildningsreformen 1988 gjorde att högstadiet nivellerades och att reformen 2001 gjorde det än värre då de positiva intentionerna från 1988 lades ner. Ändringarna 2012 är bara ett återförande av namn på de lärargrupper som inte finns längre. 1988 kom en övertung grupp av förskollärare, fritidspedagoger och “estetiska” lärare in forskningscirkusen under begreppet lärande. Det hade varit bättre om de varit kvar på lärarhögskolorna. Nu ändras det också inom “pedagogik” som ockuperades av många mellanstadielärare som knapp hunnit undervisa eller varit rektorer och sedan disputerat i pedagogik. Nu “politiseras” pedagogikämnet på ett konstigt sätt då det blir en konflikt med det nya begreppet lärande som var så bra så bra men ändå vill man bli professorer i pedagogik trots att lärande var bättre och mer “progressivt”!?Vilken doxa har de då? Tillsättningarna på Skolverket borde också studeras utifrån en sociologisk syn. Vem eller vilka styr eller har styrt på Skolverket? Många disputerade inom ämnesdidaktik har gjort sina korta inhopp som lärare under “förfallets” tid. Var har de lärt sig metodik? Definierades begreppet ämnesdidaktik? Vad har man för doxa i detta? Metodik lär man sig i en fungerande praxis. Läraryrket är ett lärlingsyrke (äldre kollegor ställer upp automatiskt i en frisk skola) eller var det i Sverige innan Göran Persson som siste man inom socialdemokratin mest stadsfäste att nu var slaget vunnet med att avprofessionalisera svensk lärarkår vilket Marton&Carlgren (2000) anser varit en strävan i svensk skolpolitik där även “alliansen” varit medskyldig. Lärarförbundet har också många skelett i garderoben. Högstadieskolorna hade just under 1980-talet mycket hög lärarkompetens. På min tid 1980-1994 kallade vi SÖ:s skrifter för ufo-nytt då de letade “goda exempel” på ställen vi aldrig hade hört talas om. Vi brukade säga att vi kör enligt intentionerna i Lgr 62 – var det MAKIS det hette – det blir säkert bra.
Finns det autonoma lärargrupper spelar det ingen roll om det är stat, kommun eller PRO som är huvudman. PRO är nog bäst – de har vishet att inte falla för alla trender. Autonoma lärargrupper definierar själva kunskaper och färdigheter och struntar i de fyra F:en då man glömde Förklara och Förutsäga som är den vetenskapliga metodologins utgångspunkt.
Genusforskning måste väl också gälla pojkar? Det är inte så många elever som rymmer fältet i Tensta eller Rosengård och om nu en eller två per klass skulle återvända blir det bara sämre för dem och inte bättre för de övriga. På något sätt måste det grävas där man står och det är nästan att jag håller med Olle Holmberg att det behövs ett mer lokalt engagemang som på något sätt kan få inflytande mer direkt och faktiskt ha en större frihet med fler tillval och friare former där Skolinspektionen inspekterar innehållet och engagemanget utifrån mindre byråkratiska utgångspunkter. Jag har en känsla av att ett förstatligande minskar chansen till att sociala kontaktytor mellan skola och närsamhälle förstärks.
Utbildas det lärare för att klara mötet med pojkar och lägre SES-elever? Det är väl där det finns stora problem rent generellt. Söker sig några lämpliga studenter till dessa lärarutbildningar som har den riktiga sociala kompetensen och inte bara den som tydligen inte går hem. Är inte poängstriderna och tjänsteunderlagsdiskussionerna det som fått lärarutbildningarna att helt gå under? VEM har engagemanget och VEM kan peka med hela handen eller VEM eller VILKA är villiga att engagera de lärare som trots allt ska gå 4-5 år att IFRÅGASÄTTA allt TIDSSLÖSERI med ovidkommande löjliga forskningsanknytningar som kan göras efter 5 års undervisande där då de medel som nu anslås till 1:a lärare och lektorer kan ges till de områden både geografiskt och ämnesmässigt som sviktar till någon form av aktionsforskning där då speciallärare också kan vara med och kanske inser att dagens speciallärarutbildningar måste få ett annat innehåll. Även där är det väl frågan om samma skåpmat och tjänsteunderlag.
Finns det några riktiga “revolutionärer” bland de som blir lärare? Varför gör inte fler journalister hemma hos reportage i Tensta och Rosengård?
Efter mer än fyrtio år som lärare och skolledare på gymnasiet försöker jag få grepp om vad progressivism är för någonting. Det har inte varit något levande begrepp på de skolor som jag har arbetat på.
Min erfarenhet är att förändringarna i skolan är långsamma och försiktiga. De blivande lärarna tränas in i mer traditionella eller ska vi säga beprövade undervisningssätt av sina handledare. Så länge det fanns metodiklektorer var dessa framstående lärare i en stabil ämnestradition.
Ändå har framstegen (det är ju just vad progression betyder etymologiskt) varit betydande. Eleverna möts med större respekt. Strävan hos lärarna att med en variation av metoder skapa insikt och förståelse hos alla elever har blivit påtaglig i stället för att förklara eleverna obildbara och stöta bort dem. Träningen har blivit mer allsidig genom enskilt arbete och arbete i grupp, redovisningar och inlämningsuppgifter. Lärarna har blivit bättre på att se sina elever och ge support och feed back. Målen har ställts högre. Det är viktigt att eleverna både som individer och medborgare kan förstå även komplicerade samband, ta ställning och fatta kloka beslut.
Om detta är progressivism är det något att vara stolt över.
Vi som avskyr progressivismen ser inte alls att den gett ett enda bidrag till att vi nu har en modernare skola, en skola med bättre relationsbyggande, mindre mobbing och effektivare arbetsformer kring de svagaste eleverna.
Istället har de uttalade progressivisterna marknadsfört saker som blivit eget arbete, som urholkat lärarnas status och som möjliggjorde kommunalisering, denna vansinniga reform som skadat svensk skola i djupet. Härledning av ordet progressivism visar på en mängd goda saker men de som har kämpat för dessa användning har använt det för att rent ut sagt skada traditionella lärare som ofta genomfört fantastisk utveckling när det gäller relationer och att möta de svagaste eleverna.
Problemet blev att vi respekterade eleverna även utan prestationer, och övning ger färdighet, även i språk o matte, det är barnen som skall göra läxor ingen annan åt dem!
Var finns progressivismen idag?
Finns progressivismen i skolans styrdokument, Lgr 11? Om progressivismen finns i dessa styrdokument har vi ett allvarligt demokratiskt problem. Problemet är att Jan Björklund som “folkets representant” har tagit på sig att rensa bort flum, progressivism och allt annat som han uttryckligen menar har skadat skolan. Jan Björklund säger att nu är det borta. PISA 2013 var den sista spiken i flumskolans kista. Kan jag som väljare lita på Jan Björklunds ord som jag tolkar innebär att progressivismen är bortrensad från styrdokumenten. Om jag inte kan lita på en högt uppsatt politikers ord eroderas valdemokratins grundläggande princip som bygger på förtroende.
Om progressivismen inte finns i skolans styrdokument, Lgr 11, har vi också ett allvarligt demokratiskt problem. Som väljare vill jag veta vad det är för slags skolideologi som Jan Björklund, som “folkets representant” står för.
Om Jan Björklund inte har något med skolans styrdokument att göra har vi också ett allvarligt demokratiskt problem eftersom Jan Björklund har tagit på sig rollen som, “folkets representant” vad gäller alla skolreformer han har iscensatt. Vem är det som styr över skolan?
Om Jan Björklund hävdar att lärarutbildning och skolforskning är orsaken till “skolans kris” och Björklund har genomfört t.ex. en lärarutbildningsreform som han menar är bra så kan han väl knappas fortsatt skylla på lärarutbildningen eller?
Eftersom valdemokrati bygger på två mekanismer: mandatgivande i förhand och ansvarsutkrävande i efterhand, behöver vi som väljare få information om vad politiker vill med framtida skola för mandatgivande och vad de har åstadkommit under sin mandatperiod/sina mandatperioder och vilka effekter detta ha fått för ansvarsutkrävande. Eftersom regeringens skolreformer fortsätter, t.ex. inleds på lördag 1 februari en försöksverksamhet på fem år med övningsskolor i lärarutbildningen, är det svårt att i nuläget veta vilka effekter som respektive regerings reformer har bidragit med. I ett sådant läge ligger det nära till hands att upprätthålla ett syndabockstänkande, t.ex. progressivismens skada.
Om Jan Björklund har genomfört en lärarutbildningsreform som rensade bort rena stolligheter, som att alla lärare ska lära sig samma och en valfrihet som inte alls mötte elevens behov av innehåll, räcker förstås inte det. Även om reformen lyckades rensa mycket mer så kan förstås Jan Björklund bara uttala sig om det han ser och han har inte en chans att se allt. Det finns en lång historik av att progressivisterna gradvis byter ut intentionerna på vägen. Entreprenörskap->Entreprenöriellt lärande->Eleverna bestämmer lektionsinnehåll “Woops they dit again”.
Pär Engström du väljer att bortse helt från makten över informationen.
Hej Jan!
Det var roligt att höra av dig.
Entreprenöriellt lärande är en intressant företeelse. Hur kom det sig att detta begrepp hamnade i 2011 års styrdokument och inte i t.ex. 1980 års styrdokument?
Kan det ha med samhällsutvecklingen att göra, den som ibland benämns ha gått i neoliberal utveckling? Denna utveckling kopplar jag inte samman med interna faktorer på en lärarutbildning eller inom en skola.
Som jag har nämnt i tidigare kommentarer menar jag att vi också behöver titta på samhället i stort för att förstå hur olika delar eller system, t.ex. utbildningssystem, förändras inom ett samhälle. Det betyder inte att interna faktorer saknar betydelse, det kan John Hattie och andra intyga. Samtidigt kvarstår faktum, t.ex. var det inte en pedagog som uppfann datorn – ändå ingår färdigheter inom IKT som ett lärandemål inom såväl lärarutbildning som i skolsystemet. Och det var väl inte Vygotskij, Dewey, Skinner, Piaget m.fl. som myntade begreppet “entreprenöriellt lärande”?
Ideer har en förmåga att överföras mellan människor, omtolkas, få ny mening, integreras med andra ideer etc. Kanske är det så att ekonomiska ideer och synsätt på såväl lärande som på människa och kunskap finns införlivat i vårt utbildningssystem utan att vi har märkt det. Den målstyrda skolan bygger, tolkar jag, på ett rationellt ekonomiskt medel-måltänkande. Entreprenöriellt lärande skulle då vara en fortsättning på detta tänkande. Det intressanta är dock, som jag tolkar att Jan är inne på – att det finns beröringspunkter med pedagogiska ideer om människa, kunskap och samhälle.
Eftersom varje elev ska ha ett individuellt betyg behöver skolan ha ett individbegrepp. Vilken syn på individen företräder Dewey, Skinner, Vygoptskij, Piaget och “entreprenöriellt lärande”? Vad är förenligt i dessa individsyner och vad är oförenligt?
Det ohämmade fria valet lyfts av både nyliberaler och vänsteranarkister så progressivisterna hoppar på vänstertåg och högertåg omväxlande. Vilken sorts ide det var från början spelar output från skoletablissemanget blir alltid fritt valt eget arbete med lärare reducerade till handledare.
Proggarna har ett stadigt grepp om skolmyndigheter, skolforskare och resten av skoletablissemanget.
PS Trevligt att stöta på dig också
Till Jan L
I vilken lärarutbildning har målet varit att “alla lärare ska lära sig samma”?
Så du känner inte igen lång gemensam ingång och praktik på fel stadium?