Skola och SamhälleGöte Rudvall: Skolan och den digitala tidsåldern
Göte Rudvall är 90 år. Han har levt med svensk skolutveckling i många år – som lärare, som rektor och skolchef i Österåker, som universitetslektor i Malmö och som mycket aktiv pensionär. Han brukar kallas en av ”enhetsskolans fäder”. Det är intressant att det är just han som ställer krav på att skolan ska möta och lära sig av den digitala barn- och ungdomsgenerationen. (red)
Jag lyssnade nyligen på Charlotte Björklund, psykoanalytiker i Stockholm, som talade om hur det är för barn att växa upp i den nuvarande digitala tidsåldern. Hon underströk hur annorlunda deras uppväxt är i förhållande till den som vi vuxna har haft. Idag blir redan små barn hemtama med olika tekniska hjälpmedel, som mobiltelefon, dator och e-pad, och man lär sig tidigt att kommunicera i sociala medier. Det är inte ovanligt att barn talar med kompisar, lyssnar på musik och chattar samtidigt – och tycks kunna fördela sin uppmärksamhet på ett mycket mer obesvärat sätt än vi vuxna. Det blir lätt kulturkrockar när vi inte vill förstå detta.
Jag fäste mig särskilt vid att föreläsaren sade att barnen är ”digitala infödingar” när vi vuxna är ”digitala invandrare”!
Det var många tankar som väcktes hos mig, som har den aktiva tiden som lärare bakom mig, om hur skolan möter de utmaningar som skapas genom dessa olikheter mellan dagens unga och de vuxna. Hur kan vi möta varandra med ömsesidig respekt och ta vara på varandras kompetenser?
Hur kan skolan anpassa sitt sätt att arbeta till de nya villkoren och barnens förväntningar och ändå ge dem de kunskaper och förhållningssätt, som vi tror är viktiga i det samhälle och arbetsliv som vi vill förbereda dem för?
Det finns märkligt lite av debatt och forskning kring dessa frågor. Debatten inskränker sig gärna till frågan om hur man kan ta hand om barnens mobiltelefoner och hur man kan använda paddor i undervisningen.
De stora förändringar som har skett inom skolväsendet de senaste årtiondena med nya läroplaner och nya betygssystem förefaller mig ha skett utan särskilt mycket beaktande av de stora förändringar som samtidigt har skett i den virtuella världen och med barnen sätt att leva i den.
Hur ska skolan bemöta barnens deltagande i sociala medier och den inriktning på snabb behovstillfredsställelse som kännetecknar det moderna konsumtions- och kommunikationssamhället?
Skoldebattens fixering vid resultat på internationella mätningar av skolresultat såsom Pisa bidrar också till att frågor om vad barnen i vårt samhälle skulle behöva göra i skolan snävas in till det internationellt mätbara, och undervisningen koncentreras gärna till sådant som förväntas förbättra resultaten i sådana mätningar.
Som jag ser det skulle skolan både medvetet bygga på barnens erfarenheter och dessutom ge dem sådana nya erfarenheter som bara skolan kan ge, erfarenheter som kunde fungera som en motkraft mot drag i det moderna samhället som riskerar att hålla kvar dem i ett barnsligt förhållningssätt med alltför stort beroende av omedelbar behovstillfredsställelse. Att passa tider och kunna slutföra uppgifter är sådant som kommer att behövas även i framtiden.
Samtidigt som de unga blivit mer och mer självständiga och krävande när det gäller att begära respekt av föräldrar och andra vuxna för deras behov har skolan bemött detta genom att bli mer auktoritär i sitt kravställande och allt mindre involverat eleverna i planeringen av undervisningen. Denna har istället blivit mer detaljstyrd av kursplaner och av olika betygskriterier.
Slagordet ”flum”, som så gärna användes av förre utbildningsministern Jan Björklund så snart det blev tal om att låta eleverna få inflytande på arbetet i skolan, har lagt en förlamande våt filt över skoldebatten.
Hur få till stånd en levande diskussion?
Utvecklingen går nu så snabbt att ingen vet svaren på vad som kunde vara bästa sättet att inom skolan möta dessa samhällets utmaningar och det faktum att barnen bättre än lärarna känner sig hemma i den virtuella världen. Vad jag saknar är ett medvetet sätt att ta sig an utmaningarna. Den pedagogiska forskningen arbetar med annat, och det breda utvecklingsarbete som funnits tidigare finns inte längre.
Under 1960- och 70-talen fanns en mycket mer levande debatt om skolans roll i samhället och hur den för olika åldrar och i olika ämnen skulle möta utmaningarna. Det fanns ingående väl dokumenterade klassrumsstudier inte minst inom Pedagogiska gruppen vid Litteraturvetenskapliga institutionen på Lunds universitet, och det fanns tidskrifter såsom KRUT, Kritisk Utbildningstidskrift. Tiden före 1990 fanns länsskolnämnder som ledde regionala utvecklingsarbeten som dokumenterades och diskuterades. Nu finns nästan bara Skola och Samhälle kvar som forum för en radikal skoldebatt.
Jag saknar konkreta klassrumsstudier. Och ändå finns det lättillängligare tekniker än tidigare för att följa undervisningen i klassrummen. Pedagogiskt utvecklingsarbete genom filmade studier av utbildningsförlopp då man bl a granskade hur eleverna använder olika medier i skolarbetet skulle samtidigt kunna fungera som kvalificerad lärarfortbildning och utgöra underlag för en fortsatt skoldebatt.
Utbildningsradion skulle här kunna ha en stor uppgift att fylla. Jag har en vision av att det över hela landet anordnas skolutvecklingsseminarier där digitala infödingar, barn och unga, kunde tillsammans med digitala invandrare, lärare, se på sådana UR-program. Barnen kunde då få vara auktoriteter som fick föreslå hur klassrumssituationerna kunde förändras för att bättre ta vara på barns egna erfarenheter och kunnande i att använda digitala medier. Till UR kunde man skicka förslag till ändringar av undervisningen, och detta skulle kunna leda till att det framställdes nya program.
Sedan en offentlig diskussion om den stora frågan om hur generationerna skulle kunna lära mer av varandra. Jag tänker mig en positiv spiral av sådant gemensamt kunskapande kring hur man allmänt skulle kunna få till stånd en bättre och mer tidsenlig skola med unga som stärks i sitt självförtroende när de möts av respekt för sitt kunnande av lärarna och lärarna känner att de växer i sitt yrkeskunnande.
(Göte Rudvall har varit lärare, skolledare och lärarutbildare)
13 Comments on “Göte Rudvall: Skolan och den digitala tidsåldern”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Heder åt Göte Rudvall. Denna artikel är en mycket initierad beskrivning av kulturkrockarna mellan sättet att undervisa och elevers påverkansmöjlighet. Hur ska du lyckas involvera ett spektrum av individer i ett klassrum som har olika hastigheter att ta till dig kunskap?
När jag studerade på KTH var man digital-invandrare på det viset att man tvingades koda själv för att lyckas få beräkningsprogram som datorerna gjorde för att slippa handräkna tråkiga beräkningarna. I dag är det ett himmelrike där ingen av oss i det dagliga livet behöver ägna många timmar åt att skapa program för att lösa våra uppgifter. Med de sociala mediernas framväxt har möjligheterna skapats till helt nya sätt att driva undervisning, kommunikation och kunskapsinhämtning. Samt en interaktiv kunskapsutveckling oberoende av den fysiska platsen.
När jag håller kurser i systematiskt kvalitetsarbete och skolutveckling brukar jag ta upp det här med hur man skulle kunna utnyttja mobilen med dess videoinspelningsmöjligheter för att gör pedagogiska utvärderingar av undervisningen. När får vi se det i grundskolan och gymnasiet? Det tillämpas redan inom förskolan för att se hur barnen arbetar och hur man kan ha diskussion både med föräldrar och barn om vad som hände i det pedagogiska lärandet.
Om skolan började prata pedagogisk struktur och innehåll i sin vardag och hur man snabbt och enkelt kan göra pedagogiska utvärderingar på daglig basis skulle vi få en helt annan stuns i undervisningen. Samtidigt som eleverna bibringas det som är mest avgörande i det livslånga lärandet. Skaffar sig ett källkritiskt tänkande och förmågan att värdera den kunskap man skaffar sig. Faktamonopolet som skolan en gång hade har brutits med Internet. Men Internet och sociala medier innehåller oftast inte alltid fakta som är användbara. Rimlighetsbedömningar och värdering av källor är A och O att lära dagens digital-invånare.
En lysande artikel.
Tack Göte för ditt brinnande intresse för ungas utveckling och din ständiga tro på att man kan åstadkomma förbättringar.
Du har betytt mycket för många.
Tack Göte för ditt insiktsfulla bidrag.
Det är verkligen på tiden att vi äldre som har ett större perspektiv på skolan och utvecklingen blir hörda.Jag är visserligen bara 82 men jag var också med och jobbade med den stora utvecklingen av skolan på 60-talet, då vi lärare kunde vara den främsta informationskällan för eleverna, då vi kunde behärska och vara auktoriteter inom våra ämnesområden och då eleverna var tacksamma för vårt bidrag till deras utbildning. Enligt historieforskning och Björklund var den svenska skolan som bäst då!
Allt detta är inte längre möjligt på grund av den enorma kunskapsutveckling som skett. Vi vet idag 250 gånger mer än år 1960. Det gör att idag lärarens arbete som undervisare åt 30 elever i en klass – alla med olika bakgrund och intressen – har blivit helt omöjligt. Det finns ingen lärare som uppriktigt och med gott samvete vill förneka det. Men lärarfacken, lärarhögskolorna, skolforskningen, utbildningsministrarna och hela det konservativa utbildningsetablissemanget påstår att en lärare borde kunna klara av det jobbet mycket bättre bara de får höge lön, mera prestige, och mera tid till att förbereda sina lektioner. Skam att ge lärarna skulden för skolans problem! Det är absolut nonsens men det är svensk skolpolitik idag.
Men den digitala tekniken har också gjort det möjligt att idag skapa en skola där både eleverna och lärarna blir de stora vinnarna liksom hela vårt samhälle och näringsliv.. Det blir en skola som blir tio gånger effektivare och reducerar skolkostnaden till hälften av vad den gamla kostade. Se http://www.sweducation.eu
Men det är helt omöjligt att genomföra så länge som det är lärarfacken som har monopol på att leda skolutvecklingen och lärarhögskolorna som har monopol på skolforskningen (där det inte har kommit fram ett enda förslag till som kunnat ge en positiv skolutveckling de senaste 40 åren).
Tack än en gång Göte för att du vidgar perspektivet.
”Never, never, never quit” (Winston Churchill)
Lennart Swahn
Lysande artikel, tack!
Tack Roger och Ingegärd för uppmuntrande ord!
Jag fäster mig särskilt vid vad du Roger skriver om videoinspelningar med mobiler av undervisningssekvenser för utvärderingsdiskussioner om undervisningen. Kunde man otta involvera elever i sådan granskning av den undervisning som de själva varit med om skulle det kunna ge en kraftfull dynamik åt skolutvecklingen.
Jag tycker också att Göte Rudvalls artikel är frisk och uppiggande i sitt anslag. Kul också med kommentaren att använda mobiltelefonerna till att utvärdera sitt eget arbete. Med detta sagt vill jag ändå resonera kring frågan om vad det är vi ska använda tekniken/erna till. På samma sätt som innehållet i de flesta läroböcker som används i skolan är stillastående, lidelsefria och ljumma i tanken är det man kan hitta på nätet ofta grunt, obegripligt och obearbetat. Visst ska skolan använda de tekniker som står till buds, men till VAD? Var är diskussionen om det meningsfulla, det som gör att både lärare och elever går nära det livsviktiga? Det finns inga genvägar form av digitala tekniker, mallar, övningar, ja allt man som lärare kan använda sig av för att få eleverna att lära sig saker och ting. Jag efterlyser det kontroversiella som gör att elever får undersöka, gå på djupet, ta ställning och till och med bli arga i klassrummet; inte för att lektionen är tråkig utan för att där utspelar sig intressanta och berörande diskussioner, som gör att deltagarna glöder.
Jag är så till döden trött på alla PISA-mätningar, alla småskurna sätt att uttala sig om undervisning och lärande. Jag vill att vi diskuterar innehåll och mening istället för form.
Jag jobbade med filmundervisning i skarven mellan analogt och digitalt. När vi satt vid vår ”klumpiga” VHS-redigering var aldrig frågan OM vi skulle anamma de digitala systemen eller HUR vi skulle använda dem. Digitaliseringen föreföll självklar och revolutionerade på kort tid vår verksamhet. Varför motsvarande inte sker i alla skolämnen? Intressant fråga. För oss var det verksamheten som sökte nya verktyg. Kanske tenderar traditionella skolämnen att hamna i det omvända: Nya verktyg som söker sin användning.
Tack, Gunilla, för att du påminde om vad undervisningen framför allt måste gå ut på och vad vi framför att borde använda nya digitala tekniker och färdigheter till.
Men när nu eleverna är så mycket kunnigare och erfarnare än de flesta lärare i att använda nya digitala redskap blev jag fascinerad av de nya möjligheter som det ger att involvera eleverna själva i att granska den undervisning som de utsätts för. Därmed borde de också kunna komma längre i att som du säger ”undersöka, gå på djupet, ta ställning” och kanske även bli mera arga och engagerade!
Nya former för undervisning och nya kompetenser hos eleverna ger alltså nya möjligheter.
Göte Rudvall tar upp ett mycket angeläget område i dagens skola på ett positivt och framsynt sätt. Jag ser dock ett problem i resonemanget eftersom han utgår från en vitt spridd myt. Rudvall skriver ” Det är inte ovanligt att barn talar med kompisar, lyssnar på musik och chattar samtidigt – och tycks kunna fördela sin uppmärksamhet på ett mycket mer obesvärat sätt än vi vuxna. Det blir lätt kulturkrockar när vi inte vill förstå detta”. Enligt professor Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap vid Linköpings Universitet, finns flera studier som visar att vuxna är bättre än barn och ungdomar på att klara flera saker samtidigt. De vuxna har lärt sig fokusera och blir därmed bättre på s.k. multitasking. Vi har fått ett problem i klassrummen eftersom många lärare ursäktar stökig miljö och mobiltelefoner med just ovanstående myt. Ska man t.ex. lösa problem i matematik måste man självklart fokusera på det och inget annat.
Jag instämmer när Rudvall skriver ” Som jag ser det skulle skolan både medvetet bygga på barnens erfarenheter och dessutom ge dem sådana nya erfarenheter som bara skolan kan ge, erfarenheter som kunde fungera som en motkraft mot drag i det moderna samhället som riskerar att hålla kvar dem i ett barnsligt förhållningssätt med alltför stort beroende av omedelbar behovstillfredsställelse. Att passa tider och kunna slutföra uppgifter är sådant som kommer att behövas även i framtiden”. Fakta och information kan vi finna på nätet, men kunskap skapas i lärandeprocesser som tar tid och kräver hårt arbete. Det sistnämnda står i kontrast till den digitala världens snabba svar med några knapptryckningar och det är den kulturkrocken som måste överbryggas.
Visst ska elevernas färdigheter i att använda digitala medier utnyttjas där så är motiverat för lärandet, men i matematik och naturvetenskap (tillsammans med läsförståelse skolans problemämnen) saknas en undervisning som skapar intresse för dessa ämnen. Det kan bara skapas av lärare som brinner för sina ämnen och har gedigna kunskaper. Är det inte uppfyllt tappar eleverna respekt och förtroende. Tyvärr har man skurit ner ämnesteorin i lärarutbildningen i framförallt matematik och naturvetenskap. Detta i kombination med ett lågt söktryck innebär att man under 20 års tid examinerat lärare med bristande ämneskunskaper. Det problemet löser vi inte med mobiltelefoner! Pedagogiska och didaktiska dagsländor har under lång tid dominerat såväl lärarutbildningen som lärarnas vidareutbildning. Det är dags att lärarna får substans i undervisningen!
Skillnaden mellan dagens unga och vuxna i förmåga att använda den digitala tekniken överdrivs av många. Vuxna i 40-årsåldern (föräldrar) behärskar tekniken utmärkt och de vuxna som har en teknisk högskoleutbildning förstår ofta även den fysik och teknik som gör att nätet fungerar. Det som skiljer unga och vuxna är att de unga ständigt lever i den digitala världen och det ger i sig inget mervärde som kan utnyttjas i skolan. Vad jag tror måste ske är att skolan redan i låg –och mellanstadiet skapar rutiner och arbetsklimat som möjliggör lärande. Lågstadieelevernas nyfikenhet och entusiasm övergår i högstadiet till ointresse och slapphet. Det är intressant att jämföra det nationella provet i matematik i åk6 och åk9. Man chockeras av hur lite eleverna lär sig i högstadiet – en duktig elev i åk6 klarar utan vidare det nationella provet i åk9. Det borde inte vara möjligt!
Hans-Gunnar är det så konstigt. I den ålder kopplar tonåringar ur hjärna från sådant som skolarbete. Hormonerna börjar storma i kroppen och annat blir viktigare än matematik och språk.
Hörde en revolutionerande syn från en lärare. Kanske vi skulle frikoppla eleverna under dessa år när annat är intressant för att hålla lusten till lärandet när vuxenblivandet avstannat. och eleverna kan börja de sista åren i grundskolan. En hädisk tanke. Var det det som gjorde 6 års folkskolan framgångsrik en gång i tiden?
Jag vill tacka Hans-Gunnar Liljenvall för intressant kommentar till min artikel om barns digitala kunnande. Jag kände faktiskt inte till de forskningsstudier som professorn i kognitionsvetenskap Agneta Gulz redogjort för om att vuxna är bättre än barn på att kunna göra flera saker samtidigt.
Men då blir ju kulturkrocken mellan barn och vuxna ändå större! För vi vuxna söker för det mesta undvika det så långt det går, medan det är ett obestridligt faktum att barn känner sig hemma med att kommunicera och hantera flera digitala medier samtidigt.
Och utmaningen för skolan blir ändå större, eftersom den ännu inte tar särskilt mycket hänsyn till detta. Behovet blir då större att söka ta med barnen själva i att utveckla undervisningen på sätt som ingen egentligen vet hur det bäst skulle gå till, utan man måste förutsättningslöst pröva sig fram. Inte blir detta lättare med tanke på de brister i lärarnas eget ämneskunnande bl a i naturvetenskap som Hans-Gunnar Liljenvall påpekar.
Göte Rudvall är en sällsynt klok och undersökande elev i vår herres hage. Förlåt om en liten 70-åring skriver så om en 20 år äldre kollega, men jag tror denna diskussion rymmer fallgropar.
Självklart ska skolan ta tillvara den tekniska utvecklingen. Datorer i alla olika skepnader och Internet kommer att användas på för oss oanade sätt framöver.
Men fallgroparna då? En tidig var kompisdatorerna i datasalar. En annan känner vi från Färila (där blev inte resultaten dem man önskade sig). Hela ITIS-vågen av resurser till lärarna i form av fortbildning och maskiner blev en ganska ineffektiv satsning. Listan på besvikelser kan nog göras ganska lång, men kan nog också ses som en lång läroprocess för hela skolvärlden. Dessutom tror jag att dessa fallgropar är omöjliga att undvika, de är t o m i någon mening nödvändiga för att utveckling på detta läromedieområde inte ska stanna.
Men, digitaliseringen är trots allt en tekniska fråga, visserligen med sociala implikationer, men den rubbar inte direkt skolans själ; relationsbygge mellan lärare och elever (en vuxen med kunskaper och grupper av barn/unga med mindre kunskap och erfarenheter) IRL. Skolan är platsen för detta som sker i så mycket mindre utsträckning i samhället i övrigt. I skolan tar tar vi varandra i hand, vi ser varandra i ögonen, vi tolkar varandras ansikten, vi talar direkt med varandra, vi skapar rum för lärande över generationsgränsen utan filter och gränssnitt! Detta är en skolans omistlig och unik kvalité som inte får spolas ut med badvattnet.
Efter att ha sagt detta är jag helt med på Göte Rudvalls kloka reflektioner.
Roger
Du har helt rätt i att övergången till vuxenvärlden är en svår tid, men såväl puberteten som det digitala informationssamhället är globala företeelser så vi måste fråga oss varför Sverige sticker ut så markant med sjunkande kunskaper i både grundskolan och gymnasiet. Tidigare har den svenska skolan klarat av att ge eleverna kunskaper trots puberteten!
I mitt förra inlägg försökte jag ge min syn på vad som orsakat problemen i matematik och naturvetenskap. Skulle jag här ge min verkliga syn på vad vi har att vänta oss inom 5 – 10 år inom just matematik och naturvetenskap, med dagens utveckling, skulle jag antagligen bli betraktad som oseriös. För att få perspektiv kan man jämföra de väldefinierade behörighetskrav för lärare som rådde före 1990 med de obefintliga krav som funnits sen dess. För att bli adjunkt på högstadiet krävdes samma ämnesteori som vid gymnasiet och det var eftergymnasiala kurser av hög ämneskvalitet som byggde vidare på NV-programmet. När grundskolan förändrades under 90-talet flydde dessa adjunkter till gymnasiet eller näringslivet. Detta är antagligen en starkt bidragande orsak till att kunskaperna mellan 1995 och 2003 sjönk så radikalt i matematik och naturvetenskap enligt TIMSS. Enda lösningen på det problem jag ser är att erbjuda naturvetare i näringslivet, med gedigna ämneskunskaper, ett snabbspår med bra lön in i skolan.