Greger Mossberg: Segregationen i gymnasieskolan – exemplet Göteborg

I Göteborg upplever en del ungdomar med ambitioner att söka högskoleförberedande program att de har få reella valalternativ.

För de med relativt låga medelbetyg finns ändå gott om lediga platser på vissa skolor. Men dessa skolor ratas p. g. a. dåligt rykte, hörsägen om drogproblem, risk för nedläggning eller att skolan ligger i invandrartäta förorter. Fler skäl finns. Nästan alla skolor, som upplevs som acceptabla, har lägsta antagningspoäng på en för hög nivå för denna elevgrupp. Eleverna har alltså uppfattningen att stora kvalitetsskillnader finns mellan skolorna. 

Låt oss undersöka denna segregation vad avser elevernas betygsmedelvärden. En genomgång av statistiken från den definitiva antagningen till högskoleförberedande program i Göteborgs Stad har gjorts. Humanistiska programmet lämnas utanför då det lockar få elever, och endast två skolor fick tillräckligt många sökande för att kunna starta år 1.

Skolorna fördelar sig ganska jämt på betygsskalan i ungefärliga intervallet 180 p. – 300 p .

Skolorna med den betygsmässigt svagaste elevgruppen lockar mycket få förstahandssökande. I allmänhet startar resp. högskoleförberedande program med endast 10 – 30 elever i år 1. Det säger sig självt att dessa skolor får höga undervisningskostnader per elev även om samläsning delvis kan ske med andra program. Undervisningsgrupperna blir också känsliga för studieavbrott. Frågetecken måste också sättas för undervisningens förutsättningar med så få elever. Hur blir den inre dynamiken i klassrummet? Hur blir eleverna stimulerade att göra sitt allra bästa och hur utvecklas de både kunskapsmässigt och socialt?

Mellangruppen av skolor har (ännu) inga stora problem. Ett hot finns dock. När den ena efter den andra av de bortvalda skolorna (de ovannämnda) tvingas lägga ner eller slopa antagningen till år 1 – det sistnämnda inträffar regelbundet vid organisationsförändringar under sista halvåret före antagningen – söker sig dessa elever över till kvarvarande skolor där plats finns. Den skola som får en allt större del av den svagaste elevgruppen kan i sin tur i fortsättningen räkna med att tillhöra den bortvalda skolgruppen. I Göteborg omfattar denna icke populära skolgrupp mellan 30 – 40 % av gymnasieskolorna vad gäller högskoleförberedande program.

I skolorna med de höga medelbetygen når eleverna goda resultat men inte klart över vad de skulle ha nått i skolor med blandad elevsammansättning.

*

Man skulle kunna tro att skolorna fördelar sig enligt Gausskurvan vad avser betygsmedelvärden. Att de flesta skolor skulle återfinnas i ett mittensegment där majoriteten av eleverna ligger räknat efter betygsvärden. Att ett fåtal elitskolor skulle återfinnas på ena sidan och få skolor med beteckningen ”dåliga” den andra änden av skalan. Men så är inte fallet.  Misstanken väcks att marknadsmekanismen på skolvalsområdet inte fungerar enligt teorin.

De flesta tyckare i skoldebatten talar om dåliga skolor och att det är helt i sin ordning att dessa läggs ner. Som ovan visats löser det dock inga problem. Elevgruppen, som häftar vid ”dåliga” skolor, kommer att flyttas över på andra, vilka i sin tur får problem. Dominospelet är igång. Och har så varit, i Göteborg som i övriga landet, sedan flera år.

Det finns inte belägg för att skillnaderna är stora mellan landets gymnasieskolor vad gäller bra eller dåliga lärare och skolledningar, lokaler, satsningar på skolhälsovård, kurator och studie- och yrkesvägledare eller särskilt stöd till elever. Däremot är ändå undervisningsmiljöerna vitt skilda. Den gymnasieskola som har elever med medelbetyg kring 300 p. har en helt annan undervisningssituation än skolan där elevgruppen ligger på 180 p. Lärarna möter så vitt skilda utmaningar att det överhuvudtaget inte låter sig göras att jämföra skolorna vad avser prestationer. Uppdraget att väcka studieintresse och framtidshopp i den sistnämnda skolgruppen är så mycket mera komplext än på den skola där eleverna även stöttas av föräldrar med längre utbildning och vana att stödja sina barn. Kan undervisning i elevgrupper med medelvärden kring 200 p. fungera som en förberedelse för akademiska studier?

Är det rätt av Sverige att acceptera dessa stora skillnader i utbildningsmiljöer?

Det sägs att om bara kommuner/stadsdelar fördelar ökade resurser dit där behoven är som störst och om elever med behov av särskilt stöd (med eller utan diagnos) verkligen får detta – då kommer skolans resultat att lyfta.

Men även med resursökningar om 50 eller 100 % till de mest utsatta skolorna så förslår inte insatserna. Min erfarenhet efter ett helt arbetsliv i skolans värld är att så länge som kamrateffekten i ett likvärdigt skolsystem inte tas tillvara kommer elevernas resultat att fortsätta gå kräftgång. Återgång till likvärdig svensk skola är en förutsättning för höjda studieresultat.

(Greger Mossberg, Studie- och yrkesvägledare i Göteborg)

 

 

 

 

10 Comments on “Greger Mossberg: Segregationen i gymnasieskolan – exemplet Göteborg

  1. Det finns de som inte tror på kamrateffektens existens.
    Eller så erkänner man den, men går inte med på att den egna duktigare telningen bromsas av att gnuggas mot kompisar med sämre studieförutsättningar. Denna inställning kan frekvent bevittnas bland kommentarsfälten i dagstidningarna på nätet. Ett ökat egoistiskt beteende möjliggjort av det fria skolvalet alltså. Segregeringens vinst (fläckvist förekommande välfungerande skolor som skapar välutbildat folk) är dock bara initial, då ofungerade skolor genererar utslagning med svåröverskådliga kostnader på sikt. Kostnader som via skatten får betalas av dem som går i finskolorna och så småningom får jobb. Det kan kosta samhället kring 15 000 000 kr per misslyckad skolgång enligt tv-serien Världens Bästa Skitskola. Det mänskliga lidandet igångsatt av segregeringen går inte ens att sätta siffror på.

  2. En numera vanlig slutsats i svensk skoldebatt är att valfrihet har bidragit till försämringen av skolresultaten genom olika mekanismer. Vissa framhåller att valfrihet har gett upphov till segregering vilket försämrat förutsättningar för svagare grupper. Andra hävdar att det är konkurrensen mellan skolor som har gett upphov till förflackning och betygsinflation, eller att valfrihet hjälpt friskolor att etablera sig med skadliga konsekvenser.
    Dessa farhågor får inget tydligt stöd i forskningslitteraturen. Men forskningen bygger på statistiska metoder som oftast inte ger hundraprocentigt säkra svar. I vart fall förfäktas tesen om problemen med valfrihet och konkurrens även av en del forskare och pedagoger.
    Trots den omfattande debatten har den enklaste och mest robusta jämförelsen hittills inte gjorts. Sverige har nämligen 55 kommuner som bara har en grundskola (i årskurserna 7-9), och har haft det så sedan 1999. Ytterst få elever går i skolor utanför kommunen. I dessa kommuner finns varken valfrihet, konkurrens eller friskolor. De borde ha klarat sig mycket bättre än andra kommuner, om valfrihet hade varit boven.
    I stället visar vår jämförelse av flera olika kvalitetsmått att det är precis tvärtom. I
    enskolekommunerna har elevernas resultat försämrats markant mycket mer än för skolorna i resten av Sveriges kommuner, där det finns möjlighet att välja skola. Andelen obehöriga till gymnasium har till exempel fördubblats från 7,8 % till 15,5 % i enskolekommuner jämfört med en ökning i flerskolekommunerna från 10 % till 13,5 %. Andel underkända i ett eller flera ämnen har ökat kraftigt i enskolekommunerna, men rentav minskat i flerskolekommunerna. Resultaten för nationella prov visar på liknande mönster.
    Detta resultat stärker tesen att de svenska elevernas försämrade skolresultat snarare orsakats av en allmän kvalitetsförsämring gällande undervisningen än av det finns flera skolor att välja mellan. I enskolekommuner är dessutom andelen invandrare lägre, och har ökat i ungefär samma takt som i flerskolekommunerna. Lärartätheten har ökat betydligt mer i enskolekommunerna sedan 1999 än i flerskolekommunerna. Föräldrars utbildningsnivå har dessutom förbättrats i enskolekommunerna under perioden jämfört med flerskolekommuner.
    De flesta enskolekommuner är visserligen små, men inte utpräglade glesbygdskommuner.

    Allt detta kan man tillgodogöra sig i Reforminstitutets utmärkta skrift.

    Anders Brandén
    Lärare/utbildare/civilekonom/adjunkt/politiker

    • En svaghet med Reforminstitutets studie är att den inte fångar in förhållandena i de delar av landet där segregationen skjutit fart, vilket bl a lett till lägre studieresultat i många förortsskolor,då de högpresterande har lämnat. Sedan får vi hoppas att eftersläpningen i dessa småkommuner inte beror på den dokumenterat frikostiga bedömningen av nationella prov och betygssättning, som förekommer i en del konkurrensutsatta skolor.

      Annars är det intressant att också gruppen av relativt små kommuner, där konkurrensen inte är uttalad, också har erfarit sänkta studieresultat. Men låt oss se på dessa kommuner. Ofta har de ett ensidigt näringsliv, som ger få ungdomar möjlighet att stanna på hemorten. Befolkningen åldras, skattekraften sjunker och affärslokaler i tätorterna står tomma. Det är områden i landet som utvecklingen för ganska länge sedan sprang ifrån. För ungdomen är det storstadslivet, som ger framtidshopp och optimism. Där platsar inte jag och kompisarna. Så kan resonemanget gå.

      Kan det inte vara så att negativa grannskapsfaktorer ger en känsla av hopplöshet blad både vuxna och unga, vilken i förlängningen sprider sig in i skolkorridorerna och hos många elever leder till attityder att skolan, den ska man inte satsa på. Det är ändå ingen idé. Inte för mig och mina kamrater.

      En sådan uppgivenhet känner jag väl igen från mitt arbete i förorten i Göteborg. Något har det väl forskats på sådana här grannskapsfaktorer, men mer skulle behövas. Tills det är gjort kan inte Reforminstitutets skrift utgöra något bevis för att konkurrens och det fria skolvalet leder till förbättrade skolresultat.

      • Förstår jag dig rätt? Du och skolan har misslyckats med det kompensatoriska uppdraget? Vad beror det på? Bristande resurser? Lärartätheten ökar i dessa skolor! Kan det bero på eleverna? Nej! Kan det bero på att lärare är dåligt förberedda att möta dessa utmaningar? Ja! Jag skyller en stor del av detta på den pedagogiska konstruktivismen som gått helt fel i Sverige! Svaga elever behöver tydliga signaler och ingen flumpedagogik.

  3. Brandén: Så enskolekommuner uppvisar alltså en stadig försämring av elevresultaten parallellt med att lärartätheten ökar? Det kan väl förklaras med att avfolkningsbygder med bara en grundskola tappar ännu mer befolkning, företrädesvis folk med studietradition, till de större grannkommunerna. Procentuella förändringar kan snabbt se dramatiska ut vid små populationer.

      • Kanske det finns en gräns för hur stort kompensatoriskt uppdrag en lärare kan lösa?
        Att fler lärare netto strömmar över till en enskolekommun kan ju samtidigt tillåta att duktigare lärare söker sig till storstaden. Sådana effekter nämns inte i rapporten av det naturliga skälet att inga etablerade metoder för mätning av lärarskicklighet existerar/tillämpas så att sådant kan antecknas. Sådana mekanismer skulle kunna förklara den större resultatförsämringen i enskolekommunerna. För i det fria skolvalet är det inte bara eleverna som rör på sig.
        Lärartäthet förresten. Differentierade grupper, svaga elever för sig och starka för sig har det ju experimenterats med redan innan det fria skolvalet (den storskaliga varianten på differentiering). I den mindre skalan: Jag minns en 18-eleversgrupp i matematik som jag tillsammans med en kollega skulle få igång. Gruppen var ett koncentrat av tappade sugar, innebar ett hårt slit från vår sida och vår vädjan till skolledningen om att få fortsätta med två lärare även termin två nobbades. Resultatet blev förvaring, mer eller mindre, trots att lärartätheten inte i något skede kunde anses vara “lågt”. Ingen av oss lärare var att betrakta som låpresterande varken före eller efter denna parentes i våra karriärer.

      • Mycket klokt resonemang. Det är så sant det du skriver, men detta har ju inte med det fria skolvalet att göra. Vad jag vill komma fram till är att det måste komma fram att det finns problem i klasser/skolor. Det måste “skickas” signaler till skolledare/kommunledningar/föräldrar att det finns problem. Problemen är av olika karaktär. Dåliga lärare/bristande resurser/svaga elever/socioekonomisk bakgrund osv. I den bästa av världar kommer dessa problem fram och kan åtgärdas. Ett sätt att synliggöra problem är det fria skolvalet- elever flyr “dåliga” skolor- är det det enda sättet? Självklart inte! Men nu kan kommunen se att det finns problem, vikande elevunderlag i vissa skolor. Det går inte att soppa problemet under mattan längre. Vad göra? Förbjuda det fria valet? Förstärka resurserna p.g.a svaga socioekonomiska problem? Svaga lärare? Utbildning? Vi kan kanske närma oss en lösning på detta sätt.

      • Att problem finns i klasser/skolor är inte fördolt. Dagligen kommer det fram i debatten på skilda sätt. Sedan är det bra att beslutsfattarna där så är möjligt analyserar vad som bör göras och kanske rent av tillskjuter extra medel. Som jag påpekade i inledande texten här, så kommer dock aldrig samhället ha råd att skapa de studiemiljöer, som skulle behövas för att motverka effekterna av det fria skolvalet. Det är dessutom det senare som utgör en väsentlig orsaksförklaring till problemens stora och växande omfattning.

        Det stämmer inte heller att eleverna genom det fria skolvalet väljer bort dåliga skolor. Professor Bo Malmberg, Kulturgeografiska Institutionen, Stockholms Universitet, har tillsammans med medarbetare i projektet “Den svenska skolans nya geografi”, visat att skolvalet används för att undvika underpriviligierade (DN.se 2012-05-20). Det är ungefär samma grupper som jag har fångat in genom att se på nybörjarnas medelbetyg från grundskolan i Göteborgsexemplet.

        Dominospelet är igång. Den skola som har störst andel underpriviligierade kan sägas sitta med Svarte Petter. Om skolan måste kasta in handduken, blir en annan skola sittande med Svarte Petter.

        Det är verkligen ingen lätt uppgift att försvara det fria skolvalet vid dessa resultat. Men det fria skolvalet kan kanske reformeras till det fria elevvalet. Varje skola är fri att rekrytera sina elever så länge som man lyckas få en mix av unga med olika bakgrund, socialt,ekonomiskt, geografiskt. I sådana skolor skulle eleverna få tillfälle att mötas och blötas med ett tvärsnitt av ungdomsgruppen. Skolans mål att bibringa demokratiska attityder och respekt för mänskliga rättigheter m m skulle dra fördel av en sådan organisation.

        Alltså: Gör framtida tillstånd att starta friskolor och fortsatta tillstånd att bedriva såväl friskola som kommunal skola, efter en övergångstid förstås, beroende av heterogena elevsammansättningar.

  4. Vad jag pekar på i mitt inlägg om den segregerade gymnasieskolan i Göteborg är hur stort behovet av kompenserande insatser har blivit, genom att man konsekvent skilt högpresterande elever från svagpresterande. Också lärarna som har att undervisa den senare elevkategorin är värda all respekt för sitt yrkeskunnande och stora engagemang för sina ämnen och sina elever. Många har lång yrkeserfarenhet och kan inte sägas vara oförberedda inför dessa utmaningar.

    För övrigt håller jag med om att tydliga signaler och budskap är bra för svaga elever. Men jag ser också att de faktiskt får tydliga men dubbla budskap. Skolan lär ut att alla människor är lika mycket värda, att alla ska respekteras, att eleven kan bli vad som helst bara man anstränger sig, att alla får bostad och jobb osv. Deras erfarenhet är att detta inte stämmer. Det gäller inte dem. Lärarna och studievägledarna som för fram “lika möjligheter”-tankarna kan ses som vänliga men också naiva personer. Vi skulle kanske rusta eleverna bättre för den framtid som väntar genom att säga: “It´s a jungle out there”. Du får klara dig själv mot vilddjuren, för de finns.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS