Gunnar Cardell: Begripliga sanktioner behövs för tillit i skolan

Det finns vita fläckar i Hulténs inlägg om skoldemokrati, liksom i skolvärlden i stort, skriver Gunnar Cardell. För demokratiskt samarbete krävs en trygghet och tillit som bygger på tydliga regler. Eleverna har inte själva tillräckliga kunskaper om betydelsen av sanktioner för att kunna utforma regler utan behöver lärares ledning (red.).

Eva-Lotta Hultén avslutar sitt inlägg Skoldemokratin viktigare än någonsin här på S.O.S. med konstaterandet ”Skoldemokrati behövs nu, och den behöver vara på riktigt”. Frågan är vad som vill till för att man ska kunna tala om ”riktig skoldemokrati”. I stor utsträckning svarar inlägget självt på den frågan; Hultén talar om ”tillit till elevernas egna förmågor och klokskap”; delaktighet i beslutsprocesser; solidaritet och värderingar; ”rationell auktoritet” som ”står på en grund av kompetens” och regler. Inlägget är väl genomarbetat och underbyggt men där finns ett par vita fläckar.

Demokrati kommer av demos, folk. I skolan är det eleverna som är folket och därför de som lämpligen ska styra och besluta om sina egna angelägenheter. En grundsten för riktig skoldemokrati är tillit och detta gäller också för det som kallas klassrumsdemokrati; att kunna lita på sin lärare och sina kamrater är grundläggande för trygghet, arbetsro och lärande. Tyvärr är förutsättningarna för tillit dåliga i alla mänskliga sammanhang. Paulus konstaterar uppgivet ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”.  När Paulus skriver detta är han en välutbildad vuxen med en fullt utvecklad hjärna, han har förmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser av sitt handlande.  Citatet handlar om både värderingar och motivation och visar att inte ens Paulus kunde ha tillit till sig själv och sin egen förmåga att handla utifrån sina egna värderingar − hur ska då elever kunna lita på kamrater som kanske kommer från helt andra miljöer och sammanhang?

Ett svar på den frågan finns i uttrycket ”land skall med lag byggas”, det vill till regler som sätter gränser. Vid fotbolls-VM sammanförs tusentals spelare från olika länder och de må vara kristna, muslimer, socialister, liberaler eller konservativa − trots skillnader vad gäller värderingar genomförs match efter match planenligt och detta tack vare att fotboll handlar om det som fotbollsreglerna säger. De internationella fotbollsreglerna fokuserar spelarnas uppmärksamhet till det som är viktigt där och då: fotboll; syftet med en fotbollsmatch är att spela fotboll och reglerna sätter gränser för vad som är tillåtet och möjligt att göra. FIFA:s regler ger ”rationell auktoritet” eftersom de bygger på kompetens och många år av utvecklingsarbete; om någonting ifrågasätts under en match så är det spelarnas agerande eller domarens beslut, inte reglerna.

Regler handlar om behov utifrån specifika syften, de ska gynna vissa behov; fotbollsreglerna syftar till fotbollsspel, regler i skolan syftar till lärande och ska gynna behovet av tillit, ordning och arbetsro. Regler står för ordning men också för frihet − det som inte är förbjudet är tillåtet. Vi har behov av både ordning och frihet och därför också av regler som ger oss den ordning och den frihet vi behöver för ett visst syfte. I vårt demokratiska Sverige är lagstiftningsarbete en omständlig process där det utreds vilka lagar som behövs för att samhället ska fungera; arbetet bygger på kompetens i form av vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och ger därför rationell auktoritet.  

Idén med skolan är att elever ska lära sig saker och ting och klassrumsdemokrati handlar därför om att fastställa vad som behövs för lärandet. Även om staten har bestämt generella kunskapsmål så är det unika elever som ska lära sig och de har då behov av sådan ordning och frihet som gynnar just deras eget lärande. Ordet klassrumsdemokrati måste därför få resultera i regler som passar eleverna i den enskilda klassen. I en fyra jag hade en gång fastställde eleverna de båda reglerna ”man får inte göra någon ledsen, men om man har gjort någon ledsen ska man be om förlåtelse och försöka trösta”. Detta var alltså något de ansåg sig behöva, de ville veta att ingen skulle göra dem ledsna och att de skulle bli tröstade om någon trots allt skulle bryta mot denna regel. Som vuxna kan vi le åt sådan naivitet − Paulus skulle säkert ha lett ett vemodigt leende över denna brist på självinsikt.
Nu var mina elever inte så naiva. En pojke sa ”det här kommer aldrig att fungera! Vi kommer inte följa reglerna!” Med erfarenheter från lagidrotter diskuterade man vad straffet skulle bli om någon bröt mot klassens regler och införde ett system med varningar och sanktioner. Regelbrott utlöser ofta irritation och protester men genom att på demokratiskt sätt införa sanktionsregler skapar man ordning och rationell auktoritet. I vårt fall resulterade reglerna i trygghet tack vare att man litade på kombinationen av regler och sanktioner; även om man egentligen inte brydde sig om kamraternas trygghet och trivsel så ville man undvika sanktionerna; mobbning förekom inte.

Hultén talar om ”elevernas egna förmågor och klokskap” och mitt exempel visar att dessa räcker till för att skapa ordning, trivsel och arbetsro i ett klassrum. Mina elever skapade en rationell auktoritet som inkluderade sanktioner och den var effektiv utan att vara auktoritär. Jag menar att det i detta avseende finns ett par vita fläckar inte bara i Hulténs inlägg utan i skolvärlden i stort. Den ena fläcken gäller människosynen, den andra lag och rätt: det saknas både medvetenhet om Paulus problematik och insikt om betydelsen av sanktioner för efterlevnaden av regler.  

Att låta eleverna diskutera behov och besluta om regler och sanktioner är en form av  learning-by-doing: de lär sig i det lilla vad demokrati är och hur den fungerar och detta möter på så sätt de båda behov av demokratiutbildning som Hulthén skriver om: utbildning både för och genom demokrati. Elever som varit delaktiga i en sådan beslutsprocess förstår reglernas och sanktionernas bakgrund och funktion och kan därför visa acceptans och solidaritet. Genom sådan klassrumsdemokrati tar eleverna över en del av ansvaret för ordningen i klassrummet så att läraren kan ägna sig åt annat, som undervisning; arbetssättet gynnar därför lärandet i det korta perspektivet och hela vårt demokratiska samhälle i det långa. 

Gunnar Cardell är fil.dr i pedagogik, pensionär, f.d. mellanstadielärare, universitetslektor och lärarutbildare.