Gunnar Cardell: Ett gemensamt eller många enskilda yrkesspråk?

Lärarkåren behöver ett gemensamt yrkesspråk, inte många olika specialiseringar, skriver Gunnar Cardell, som menar att ett antal olika yrkesspråk riskerar att försvaga snarare än stärka den samlade lärarkåren.

Kindenberg och Wickman i skriver artikeln ”Dags för didaktiken att bli en egen vetenskap” (Pedagogiska magasinet 2018:2) om lärares behov av yrkesspråk i didaktik. De konstaterar att ”(l)iksom andra vetenskaper kan inte didaktiken vara samlad i en enda kropp av kunskap” och menar därför att ”i professionsvetenskapen bör specialiseringar i forskningen spegla specialiseringar i yrkesutövningen”. Jag menar att detta synsätt kommer att leda till ett antal olika yrkesspråk som snarare försvagar än stärker den samlade lärarkåren. Titeln talar om EN vetenskap, inte många.

När vi talar om skolan och lärarkåren visar dessa båda ord att vi tänker oss två urskiljbara helheter, men när vi tänker på vår egen skolgång ter det sig självklart att alla lärare i skolsystemet inte har samma kunskap eller beter sig likadant i sin yrkesutövning. Den enkla orsaken är att skolan ska ta emot alla barn och ungdomar och ge dem sådana kunskaper att de dels rent allmänt klarar sig i samhället, dels genom sitt arbete kan bidra till dess fortbestånd. Barns olika förutsättningar för lärande och samhällslivets olika krav på kunskap medför att ingen lärare kan ha yrkeskunskaper som matchar både alla elevers förutsättningar och alla samhällets kunskapskrav – lärarna måste specialisera sig.

Men frågan är om de olika specialiseringarnas, de olika didaktiska områdenas enskilda yrkesspråk med automatik också bildar ett för alla lärare gemensamt yrkesspråk, en gemensam grundläggande förståelse av vad skola och undervisning är. Ett gemensamt yrkesspråk skulle innebära att lärare inom olika områden kunde se på skolan ur ett helhetsperspektiv och då upptäcka svagheter och problem som de sedan tillsammans kunde finna lösningar på. Ett gemensamt yrkesspråk skulle göra lärarkåren till en maktfaktor i skolsammanhang, lärarna skulle med en röst kunna tala om för skolpolitiker hur saker och ting hänger ihop och förhåller sig, och på vilka sätt politikerna skulle kunna bidra till förbättringar. Med ett gemensamt grundläggande synsätt skulle lärare kunna förstå och stödja varandra oavsett specialisering.

Det finns gemensam grundläggande förståelse i samhället. När kemister granskar plastleksaker och finner hormonstörande ämnen i dem reagerar förskollärare med att kassera leksaker som innehåller dess ämnen – de har grundläggande kunskaper i biokemi som säger dem att dessa leksaker kan utgöra ett hot mot barnens hälsa. Den gemensamma kunskapen i samhället är i stor utsträckning sådan tyst kunskap som Michael Polanyi kallar ”subsidiary awareness” – av Bertil Rolf översatt till ”bakgrundskunskap”. Vuxna svenskar har en mängd gemensam grundläggande bakgrundskunskap, som förmågan att tala svenska. Den gemensamma tysta kunskapen är självklar – ingen reagerar när en svensk visar sig kunna tala svenska. Men att denna kunskap är självklar gör den inte mindre viktig – det är den gemensamma tysta kunskapen som gör att samhället kan fungera.

Det som skiljer lärare från icke-lärare är att de har tyst kunskap/bakgrundskunskap som har med skola och undervisning att göra. Ett yrkesspråk skulle göra detta faktum uppenbart: alla kan höra att lärare har specifik lärarkunskap om de uttrycker sig med specifika ord.

Ordet specialisering hör ihop med ”att specialisera sig” och kan innebära en ny etapp i en utbildning. Gymnasieskolan innebär specialisering. Denna specialisering sker utifrån en gemensam grund som läggs i grundskolan. Grundskolan ger kunskaper som kan betraktas som allmänbildning, som självklar kunskap, tyst bakgrundskunskap som blir en grund för innanförskap. Förskolläraren som kasserar platsleksaker kan förvänta sig förståelse och uppskattning eftersom man inser att hen tar ansvar för barnens hälsa. Men en lärare kan också agera på ett sätt som väcker undran hos föräldrar – varför gör hen på detta viset?! Det som är en självklarhet för en lärare kan vara obegripligt och något att ifrågasätta av icke-lärare – och av andra lärare. Grundskolan ger erfarenheter av vad det innebär att vara elev men inte av vad det innebär att vara lärare – för detta krävs specialisering genom lärarutbildning. Vid sidan av lärarutbildningens olika specialkurser finns också kurser i ”Allmänt utbildningsområde” som alltså inte innebär en specialisering inom läraryrket utan ska ge lärarstudenterna en gemensam kunskapsgrund, gemensamma referensramar – en grund av tyst lärarkunskap som underlättar framtida kommunikation och samverkan på olika arbetsplatser.

Idag saknar lärarkåren ett gemensamt vetenskapligt förankrat yrkesspråk. Kindenbergs och Wickmans artikel visar att de målmedvetet försöker skapa ett yrkesspråk inom sin specialitet, sin ämnesdidaktik. Men vilken nytta kan lärare av andra kategorier, lärare som undervisar i andra ämnen tänkas kunna få av detta specifika yrkesspråk? Deras språkprojekt innebär med nödvändighet en exkludering av alla lärare som saknar deras yrkeserfarenheter. Och om andra lärare och forskare följer i deras spår och utvecklar yrkesspråk för sina respektive områden skulle detta knappast leda till ett yrkesspråk som kunde förstås och användas av alla lärare – varje sådant specifikt yrkesspråk skulle innebära ett utanförskap för alla som inte hade utbildning inom just det området.

Allmänt utbildningsområde kräver ett vidare synsätt och då måste man gå utanför den traditionella ”skolboxen”. Man kan då ta hjälp av vetenskaper som systemteori, informations- och kommunikationsteori, och kaosteori – skolan består ju av en mängd system på olika nivåer, undervisning handlar om kommunikation och information, och kännetecknas inte bara av ordning utan också av kaos och oförutsägbarhet. Mitt försök i den riktningen har resulterat i ett metaspråk, trenätskan. Trenätskans ord och begrepp kan användas till att översätta formuleringar av yrkeskunskaper från de olika didaktiska specialområdena och på så sätt överskrida gränserna mellan dem, och ge lärare av olika kategorier ett gemensamt teoretiskt perspektiv – och grunden till ett gemensamt yrkesspråk.

Gunnar Cardell är fil.dr i pedagogik, pensionär,  f.d. mellanstadielärare, universitetslektor och lärarutbildare.

Referenser

Cardell, G (2017): Kunskapsteori för lärare. Kunskapsanalys ur trenätsperspektivet. Hallsberg: Complador AB.

Cardell, G (2017): Undervisningskonster. Om lärares beprövade erfarenheter och om trenätskan – ett vetenskaplig grundat arbetsspråk till att tala om dem. Hallsberg: Complador AB.

Cardell, G. (2017): Trenätsbron. Ett sätt att precisera, komplettera och förankra skolforskning med exempel från Fullan, Hattie, Timperley, William och Dweck. Hallsberg: Complador AB.

Rolf, B. (1995): Profession, tradition och tyst kunskap. Nora: Nya Doxa.