Skola och SamhälleGunnlaugur Magnússon: Har inkluderingen gått för långt?
Idag förs argumentet att inkluderingen har gått “för långt” fram i olika debattsammanhang. Frågan om hur skolgången för elever i behov av särskilt stöd bäst ska organiseras är emellertid komplex. Gunnlaugur Magnusson reder ut problem och möjligheter (red.).
Påståendet hörs från ledarskribenter, skoldebattörer, politiker och även regeringsöverenskommelsen: ”Inkluderingstanken har gått för långt”. Det finns dock flera problem med påståendet. Begreppet inkludering har främst tre användningsområden, vardera med flera definitioner: forskning, politik/policy och praktik. För att reda ut röran kan en klassificering av inkluderingsbegrepp i forskningen användas. Definitionerna är hierarkiskt ordnade, så att den nedersta a) är grundläggande, och varje dimension omfattar de föregående dimensionerna.
Den gemensamma nämnaren för definitionerna är att man vill undvika en exkludering från kamrater och skolor. Däremot finns kvalitativ skillnad mellan definition a), som fokuserar elevens placering, och de övriga tre, där även elevernas sociala och akademiska behov beaktas. Nilholm och Göranssons klassificering illustrerar inkludering som ett didaktiskt problem, som behandlar hur undervisningen ska formas för vissa elevgrupper, med hänsyn till placering, innehåll och kunskapsmål. Det är då relevant att påminna om att gränsen mellan elever i behov av särskilt stöd och andra utsatta elevgrupper ofta överlappar.
Forskningsöversikter har visat att begreppet används på olika sätt i olika typer av forskning (se t.ex. här och här). I större kvantitativa projekt är den så kallade placeringsdefinitionen (a) vanlig; fokus är på elever med diagnoser eller funktionsnedsättningar som placeras i vanliga klassrum. I kvalitativ och teoretisk forskning används däremot bredare definitioner där placering är en aspekt, men där social- och akademisk delaktighet (b) och andra skäl till stödbehov än diagnos eller funktionsnedsättning beaktas (c och d). Det innebär att olika inkluderingsforskare studerar olika saker både avseende ”vem” som är i fokus och ”vad” som sätts i förgrunden.
Policydokument ger också grund för flera tolkningar. Medan det finns formuleringar i både skollag och läroplaner som antyder breda inkluderingsideal (d), så finns det även formuleringar som antyder placeringsdefinition och fokus på elever i behov av stöd (a). Begreppet inkludering lyser dessutom med sin frånvaro i styrdokument och prioriteras sällan när det kommer till utbildningspolitiken. Som Nilholm har påpekat, finns dessutom en ökad diskrepans mellan internationell och nationell politik avseende inkludering. Det är oroande med tanke på att svensk skola brottas med resultatkris, ökad segregering och eskalerande lärarbrist, samtidigt som de flesta kommuner i Sverige genomför nedskärningar. Mer allvarligt från likvärdighetsperspektiv innebär tolkningsutrymmet att när hundratals skolhuvudmän formulerar skolornas organisatoriska villkor, kan inkludering få mycket olika betydelse. Det kan delvis förklara varför arbetet med särskilt stöd och inkludering varierar stort mellan skolor.
Det sista användningsområdet är praktiken. Där finns skillnader huruvida specialpedagogik betraktas som en åtgärdande verksamhet med individen i fokus, eller som förebyggande och främjande verksamhet med organisation, arbetsmiljö och undervisning i fokus. Medan det senare perspektivet förespråkas i bredare definitioner av inkludering, är det vanligt att problem förklaras – och insatser riktas – på individnivå (t.ex. diagnos och särskild undervisning). Politiska utspel för ökad differentiering och om att ”inkluderingen har gått för långt” kan legitimera och eskalera den utvecklingen.
I debatt där inkludering ifrågasatts är begreppsanvändningen ofta problematisk och inkonsekvent. Till exempel använder alla artiklarna som refererades inledningsvis, en placeringsdefinition där inkludering reduceras till placering av elever med specifika egenskaper i vanliga klassrum. Poängen är då att 1) ”inkluderade” elever stör studiemiljön för övriga elever, 2) kräver för mycket av redan överarbetade lärare 3) samt att deras behov vore bättre tillgodosedda i mindre grupper av professioner med lämplig kompetens.
Vad avser punkt 1 så är det en falsk jämförelse (se även här). Behov av särskilt stöd och diagnoser är inte synonyma med utåtagerande beteende och sånt beteende kräver inte nödvändigtvis specialpedagogiska insatser. Vad avser punkt 2 och 3 så kan gammalt isländskt ordspråk användas, ungefär: ”ofta hittar den pratglade sanna ord”. Här är det dock av fel anledning. Att lärarna känner av tyngden av ökad arbetsbörda har säkert delvis med den ändrade differentieringen i skolsystemet att göra. Men den kan inte frikopplas från kommunernas nedskärningar, klasstorlek, att arbetsbördan ändrats väsentligt, lärarbristen, eller det att skolvalet ökar segregation även avseende elever i behov av stöd.
Att dessa elever skulle må bättre i mindre grupper (punkt 3), där alla har liknande diagnoser, utgår dessutom från två tankefel. För det första: de flesta elever skulle må bra av mindre grupper, klasstorlek spelar roll för elevers framgångar, eftersom den påverkar lärares undervisning. Det vore då klokare att argumentera för mindre klasser och mer resurser än mot inkludering. För det andra antas det implicit att elever med diagnoser och funktionsnedsättningar är kvalitativt mer lika varandra än andra elever, samt att gemensamma diagnoser kräver samma insatser. Det är ett antagande som förbiser variationen inom grupperna.
Det är däremot sant att elevers känsla av exkludering och utanförskap kan vara förkrossande i helklass, om deras akademiska och sociala behov inte bevakas. Att lämna rummet kan då vara en stor lättnad. Placering i klassrummet är med andra ord inte ett tillräckligt kriterium för inkludering. Det finns därför goda argument för varierande undervisningsformer, som tar hänsyn till både individernas behov och akademiska och sociala delaktighet. Avgörandet måste dock grundas i en bedömning av individuella behov och inte slentrianmässig gruppering utifrån diagnos eller funktionshinder. När inkludering reduceras till placering, men elevernas akademiska och sociala behov försummas, kan det ifrågasättas om det är inkludering eller snarare är en organisatorisk besparingsåtgärd som diskuteras. Det vore då lämpligare att avkräva politiker och huvudmän resurser, för att skolor ska klara det juridiskt formulerade uppdraget att utbilda mångfalden av elever, än att acceptera de nuvarande villkoren och sortera sedan ut elever som av olika skäl inte klarar sig inom ramarna.
Lägg ansvaret där det hör hemma.
Vi kan också undersöka förslaget att utbilda fler elever i behov av stöd i resursskolor och mindre grupper utifrån praktiskt perspektiv. Vi lägger alla ovanstående problem åt sidan och gör en tankeövning: Vem ska bemanna fler grupper och resursskolor? Vi har en sedan länge befintlig, smärtsam och ökande lärarbrist, som även gäller specialpedagoger och speciallärare. Glöm inte att specialpedagoger/speciallärare är erfarna lärare, som försvinner från helklassundervisning till andra former av undervisning, oftast i mindre konstellationer (och dessutom till högre lön och kostnad för arbetsgivaren). Det varierar bland annat därför huruvida skolor tillhandahåller dessa resurser, friskolor anställer dem till exempel till mycket lägre grad och mycket mer sällan på heltid. Vi har också, som nämnts, ett skolsystem som står inför ännu fler nedskärningar.
När regeringen öppnar för fler små grupper och enskild undervisning, sker det inom ramarna av ovanstående ekonomiska verklighet. Risken är att det intekommer leda till mindre klasser att man plockar ut vissa elever, det skulle motsäga effektivitetsidealet. Vanliga klasser lär istället fyllas på eller omorganiseras till färre, större enheter, vilket knappast underlättar livet för lärarna. Dessutom skulle det ökade personalbehovet, som små resursgrupper orsakar, leda till bekymmer då skolor redan har svårt att bemanna sina verksamheter med behörig personal. Risken är därför att dessa lösningar kommer öka andelen obehörig personal.
Utbildningsfrågor är inte atomiserade och måste diskuteras inom ramarna av system – inkludering är som sådan inbäddad i organisatorisk och begreppslig kontext. Debatt som betraktar inkludering som ett isolerat problem, som kan ordnas vid sidan av hela systemet, är dömd till att föreslå förenklade lösningar i symbolpolitikens tecken, snarare än lösningar som begagnar lärare och elever.
Inkludering beskrivs ofta något nedlåtande i debatten, som ”en fin idé” som ”inte fungerar”. Den grundas dock tydligt i demokratiska ideal och mänskliga rättigheter, där mångfald ses som ett mål och medel för framtida samhället, ideal de flesta debattörer står för. I tider av ökad extremism, sekterism och politisk besvikelse, borde vi hellre värna om och ge inkludering en riktig chans.
Gunnlaugur Magnússon är lektor i pedagogik med inriktning specialpedagogik, Uppsala universitet.
Referenser
Amor, A. M., Hagiwara, M., Shogren, K. A., Thompson, J. R., Verdugo, M. Á., Burke, K. M. & Aguayo, V. (2018) International perspectives and trends in research on inclusive education: a systematic review, International Journal of Inclusive Education, DOI: 10.1080/13603116.2018.1445304
Björklund, J. (2018). ”Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår”. DN-debatt. Dgens Nyheter. 20 april, 2018. https://www.dn.se/debatt/skrota-iden-om-lika-for-alla-ge-fler-extra-skolar/
Cook,N. and E. W. Kiru. 2018. Disproportionality in Special Education: A Synthesis of International Research and Trends. The Journal of Special Education. https://doi.org/10.1177/0022466918772300
Dagens Nyheter. (2018). Rädda “kuddflickorna – dags för studiero i skolan. Osignerad ledare, Dagens Nyheter, 16 september, 2018. https://www.dn.se/ledare/ledare-radda-kuddflickorna-det-ar-dags-for-studiero-i-skolan/
Göransson, K. & Nilholm, C. (2014). Conceptual diversities and empirical shortcomings – a critical analysis of research on inclusive education, European Journal of Special Needs Education, 29:3, 265-280, DOI: 10.1080/08856257.2014.933545
Magnússon, G. (2018). Om ”kuddflickor” och inkluderingsprincipen. Debattartikel publicerad på Skola och samhälle27 september 2018. https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/gunnlaugur-magnusson-om-kuddflickor-och-inkluderingsprincipen/
Magnússon, G. (2019). Inclusive Education and School Choice Lessons from Sweden. European Journal of Special Needs Education. https://doi.org/10.1080/08856257.2019.1603601
Magnússon, G., Göransson, K. & Lindqvist, G. (2019). Contextualizing inclusive education in educational policy: the case of Sweden, Nordic Journal of Studies in Educational Policy, DOI: 10.1080/20020317.2019.1586512
Magnússon, G., Göransson, K., Nilholm, C. (2018). Varying access to professional, special educational support : a total population comparison of special educators in Swedish independent and municipal schools. Journal of Research in Special Educational Needs 18(4), 225–238. https://doi.org/10.1111/1471-3802.12407
Nilholm, C. (2019). Inkludering – Europakommissionen och den svenska regeringsförklaringen. Claes Nilholms blogg, 8 april, 2019. https://blogg.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/inkludering-och-europakommissi?_33_redirect=https%3A%2F%2Fblogg.uu.se%2Fweb%2Fclaes-nilholms-blogg%2Fstart%3Fp_p_id%3D33%26p_p_lifecycle%3D0%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-1%26p_p_col_count%3D1
Nilholm, C. & Göransson, K. (2017). What is meant by inclusion? An analysis of European and North American journal articles with high impact, European Journal of Special Needs Education, 32:3, 437-451, DOI: 10.1080/08856257.2017.1295638
Ramberg, J. (2013) Special educational resources in the Swedish upper secondary schools: a total population survey, European Journal of Special Needs Education, 28:4, 440-462, DOI: 10.1080/08856257.2013.820458
Skogstad, I. (2019). Inkluderingshysterin måste få ett slut. Debattartikel, Pedagogiska magasinet, 1 februari, 2019. https://pedagogiskamagasinet.se/inkluderingshysterin-maste-fa-ett-slut/
Tankesmedjan Balans. (2018). 9 av 10 kommuner underfinansierar välfärden. 2018 års kommunbudgetar. tankesmedjanbalans.se/wp-content/uploads/2018/06/Budgetgranskning-2018.pdf
One Comment on “Gunnlaugur Magnússon: Har inkluderingen gått för långt?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Inkludering i Salamancadeklarationen rörde elever med olika typer av funktionsnedsättningar (disabilities) som gick i specialskola. Här har det i stället handlat om placeringen av elever i behov av särskilt stöd. Evidensbaserade insatser i matematik, för enskilda eller smågrupper, som rapporteras i forskningstidskrifter saknas i svensk skola. Ett skäl är att interventionsstudier knappast finns här. Ett annat är bristande efterfrågan på den typ av insatser från skolor. Om en liten grupp elever i svårigheter ska ges en insats borde vara en empirisk fråga och inte en ideologisk.