Håkan Löfgren och Anders Jönsson: Fler nationella prov löser inte bristande likvärdighet i skolan

Fler nationella prov löser inte likvärdighetsproblem i skolan, även om det är en ofta uttalad önskan i debatten inte minst från politiskt håll. Risken finns att såväl professionen som ämneskunskaperna urholkas när vi ensidigt fokuserar på fler prov i skolan. (red.)

Allt oftare i skoldebatten hörs rop på striktare kunskapskontroller och fler prov. Ett exempel är när Roger Haddad (L), talesman i utbildningsfrågor, i en debatt i TV4 efterfrågar fler nationella prov (NP) för att öka likvärdigheten i skolan. Argumentet är då att staten tappat överblicken över kunskapsutvecklingen i svensk skola och att lärarna behöver ytterligare stöd i sina bedömningar. Samtidigt argumenteras för att rättningen av NP borde överlåtas till externa experter, för att minska arbetsbördan för lärarna. Det är en ekvation som är svår att få ihop, men ofta anförs som argument i provdebatten. Vi vill därför granska den här typen av argumentation genom att belysa den ur tre perspektiv: politiskt, professionsinriktat och ur ett elevperspektiv.

Ur ett politiskt perspektiv är den nationella provivern begriplig. Med bäring på diskussionen om likvärdighet, kan det framstå som logiskt att införa fler NP – om det faktiskt fanns en brist på kunskap om elevers resultat som underlag till våra beslutsfattare. Men är det verkligen så? I Sverige testas samtliga elever i de ”viktigaste” skolämnena i årskurserna 3, 6 och 9 samt i gymnasiet. Detta är troligen ett mer gediget statligt kontrollsystem än man kan hitta i något annat land. Samtidigt har Skolinspektionens kontrolluppdrag vuxit exponentiellt och Skolverket ger ut en aldrig sinande ström av bedömningsstöd för lärare. Floran av betygsmatriser, ofta kopplade till digitala lärplattformar, frodas vidare i kommunernas behov av att strukturera lärarnas bedömningsarbete. Hur kan man under sådana omständigheter hävda att det saknas information om hur det går för svenska elever? Hur kan man påstå något annat än att insatserna för likvärdiga bedömningar redan är ytterst kraftfulla?

De utmärkta hemsidor som skolmyndigheterna tillhandahåller, och där all information finns att tillgå, är ju bara några knapptryck bort. Frågan, som ansvariga skolpolitiker verkar väja för, är snarare vad vi ska göra med denna information. Den visar nämligen att undervisningen i svensk skola inte kan betraktas som likvärdig och att skolan misslyckas med sitt kompensatoriska uppdrag. Det är där skolpolitiker skulle kunna göra en reell insats. Det gäller att, i nära samspel med lärare och elever, rikta resurserna åt de mest utsatta platserna.

Frågan om likvärdig utbildning och undervisning är politiskt brännstoff, eftersom den rimligen innebär en revidering av hur resurser tilldelas enskilda skolor och elevkategorier. Detta kräver nya sätt att tänka, där eleverna och deras behov sätts i centrum, även på ett politiskt plan.

Ur ett professionsinriktat perspektiv blir argumentation för fler, externt bedömda nationella prov i det närmaste obegriplig. Å ena sidan betonas betydelsen av kollegialt samarbete mellan lärare. Det är något som skapas när lärare bedömer NP tillsammans. Vi har både intervjuat och observerat lärare, som gör sambedömningar av provsvar, och har sällan hört och sett så fokuserade och initierade diskussioner om kunskap och om hur den ska värderats under våra år som lärare och forskare.

Å andra sidan sägs det att rättningen ska förläggas hos externa bedömningsexperter, vilka det nu kan vara, utanför skolans och lärarnas inflytande. Detta innebär att ett av de viktigaste incitamenten för kollegiala samtal om det mest grundläggande i lärarnas uppdrag, dvs att hantera ämneskunskaper, fråntas dem.

Ett sådant förfarande skulle även innebära att lärarna inte får fördjupa sig i sina egna elevers svar och därmed försvinner deras möjligheter att ändra sin undervisning, eller ge kvalificerad återkoppling till eleverna med utgångspunkt i elevsvaren.

Slutligen, ur ett elevperspektiv, framstår önskan om fler NP, som Haddad bland många andra ger uttryck för, som tämligen kontraproduktivt, speciellt om man vill ägna sig åt att lära sig ämneskunskaper. Såväl vår egen, som internationell forskning, visar att NP innebär att undervisningen i många klassrum anpassas för att eleverna ska lära sig att skriva bra provsvar.

Åtskilliga elever berättar om hur deras lärare låter dem träna på gamla NP, och ibland även bedöma sina egna svar med hjälp av de rättningsmallar som är avsedda för lärarna, och sedan producera nya och mer korrekta svar. Det sker därmed en förskjutning bort från ämneskunskaper, till att lära sig visa upp det som systemet efterfrågar.

Frågan är om det är så vi vill att våra elever ska formas i skolan. Varje enskilt prov består dessutom enbart av ett smalt utsnitt av kursplanen, vilket innebär att vi riskerar att rikta mer undervisning mot allt färre och snävare mål.

Vi argumenterar inte mot att använda statistik om elevers kunskaper på nationell nivå. Tvärtom spelar sådana kunskaper en viktig roll för att de ansvariga för skolan ska kunna ta välgrundade beslut, som gynnar en utveckling mot ökad likvärdighet. Detta handlar om att tydligt styra resurserna till de skolor och elever som har svårast att uppnå godkända resultat. Vidare bör lärarna ges förutsättningar att fortsätta på den inslagna vägen, att själva och tillsammans bedöma NP, så att den kollegiala kunskapsutvecklingen lever kvar. Slutligen, och viktigast, behöver vi ta elevernas perspektiv på största allvar. Eleverna ägnar sig inte bara åt NP, de spenderar även en hel del tid med lärarnas bedömningar, åt att förstå bedömningsmatriser och självvärderingar.

Utan att bli alarmistiska vill vi påstå att elever i svensk skola blir bedömda och testade i en sällan skådad omfattning och att det rimligen får konsekvenser, inte bara för deras lärande utan även för hur de mår. Stressen och kraven på eleverna kopplas i en rapport från folkhälsomyndigheten till ökande psykisk ohälsa i skolan, samt skolornas svårigheter ge eleverna det stöd de behöver. Det är allas vårt ansvar att ställa oss frågan vad det är vi gör med eleverna i skolan, när vi ställer dem inför denna omfattande bulk av bedömningar. Detta är inte en argumentation mot alla former av bedömningar, inte heller en argumentation mot NP. Det är en uppmaning till vuxenvärlden att inse att vi har ett gemensamt ansvar för den uppväxande generationen och att vi behöver agera på ett sätt som innebär att de bedömningar vi gör i skolan inte skadar eleverna.

Håkan Löfgren är biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet.

Anders Jönsson är professor i didaktik vid Högskolan i Kristianstad.

2 kommentarer till “Håkan Löfgren och Anders Jönsson: Fler nationella prov löser inte bristande likvärdighet i skolan

  1. Artikeln har en fördold samsyn med allmän politiken (Holms begrepp). Sedan 2003 har utbildningsministrarna Östros (S) – Björklund (L) – Ekström (S) utsett politiska generaldirektörer (GD) för Skolverket. Och genom dessa GD har Skolan styrts med New Public Management (NPM).
    LÄRARPROFESSIONEN är satt under politisk påverkan. KOLLEKTIVT LÄRANDE myntades i Lärarlyftet 2013-2106. Och UNDERVISNINGSSKICKLIGHET behandlas i SOU 2018:17. Det är bara två exempel på hur akademisk aningslöshet spelar med i allmän politiken och underminerar LÄRARPROFESSIONEN.
    När därför artikelförfattarna diskuterar KOLLEKTIVT LÄRANDE i termer av lärarincitament för att hantera ämneskunskaper har de både undervärderat NPM och inte lyckats genomskåda, att lärare i NPM, ska prestations-bedömas lika väl som elever.
    https://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com.
    /Politiserad matematik-undervisning/

  2. Ja, håller med både författarna och Kerstin. Den NPM aspekten som professionalisering innebär – mot att bli kollegiala, skickliga bedömare, pedagoger mm – måste tas i beaktande eftersom det handlar snarare om “performativity” än professionalism; dvs. i den mening att professionen äger, såväl individuellt och kollektivt, frågan om vad som är ämneskunnande, bedömning mm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter