Håkan Sandh: Barnen är de stora förlorarna i det svenska friskolesystemet

Hela friskoletanken bygger på den för barnen katastrofala förutsättningen att dåliga skolor skall få finnas till de stängs. Det bör vara ett nationellt intresse att garantera att alla barn erbjuds den undervisning de har utlovats, skriver den före detta rektorn Håkan Sandh (red.)

Det finns många aspekter och många intressenter kring de förändringar av friskolereformen som nu aviserats av regeringen. En intressegrupp som borde vara den viktigaste hörs dock nästan aldrig; barnen.

Det system som nu funnits sedan friskolereformen infördes, bygger på en idé att alla barn till slut skall få bra undervisning om vi sorterar bort de skolor som inte fungerar. En anmälan kan göras, Skolinspektionen kan utreda och ett beslut om stängning fattas. Dåligt fungerande skolor vill ingen ha. På pappret kan det se ut som ett fungerande system – om vi bortser från barnen som skall finnas i det! Det är helt enkelt feltänkt från början.

När en skola idag fungerar dåligt erbjuds barnen naturligtvis en undermålig utbildning. Troligen under minst ett läsår, ett beslut om stängning kan inte tas alltför lättvindigt. När skolan sedan väl är stängd tvingas barnen att välja en ny skola. Barnen riskerar med andra ord att missa minst ett läsårs undervisning och därefter utsättas för den stress och oro som byte av skola utgör. Även om systemet med att stänga dåliga skolor skulle fungera optimalt – vilket i sig verkar osannolikt – är barnen de stora förlorarna.

När en skola fungerar dåligt bör rimligen istället en mycket snabb insats göras för att skapa en bättre fungerande undervisning. Med betoning på snabb. För allas skull: lärarnas, föräldrarnas och inte minst barnens. Hur en sådan insats skall organiseras kan diskuteras, kanske kan Skolinspektionen ha resurser att erbjuda extra pedagoger, fortbildning, stöd till skolledning och kommun. Utgångspunkten måste vara att aldrig acceptera en uppenbart dålig undervisning en enda lektion mer än nödvändigt. Ett sådant system skulle kosta men med stor säkerhet också medföra minskade utgifter i form av sociala problem, arbetslöshet eller kriminalitet.

Om Skolinspektionen, eller annan myndighet, hade en sådan roll måste naturligtvis staten förhindra att extra resurser sätts in i friskolor där de ramlar ut bakvägen som vinst. Hela friskoletanken bygger på den för barnen katastrofala förutsättningen att dåliga skolor skall få finnas till de stängs. Därför måste ett nytt sätt att se på frågan utgå ifrån att inga dåliga skolor skall behöva stängas och följaktligen inga friskolor drivna av aktiebolag med vinstintresse finnas.

För tydlighetens skull skall behövs denna typ av stöd även när vinstdrivande skolor försvunnit. Inte minst situationer liknande den i Kiruna – där stor lärarbrist ledde till inställd undervisning – talar för ett nationellt stöd är nödvändigt. För barnens skull. Om staten skall stödja med extra lärarlöner, extra satsningar på lärarutbildningar eller på annat sätt kan diskuteras, men det bör vara ett nationellt intresse att garantera att alla barn erbjuds den undervisning de har utlovats.

Om den aktualiserade diskussionen om nya förutsättningar för friskolor nu tog till sig ett barnperspektiv genom att utgå från att den självklara utgångspunkten att inga dåliga lektioner skall drabba några barn, skulle vi kunna avsluta hela experimentet med vinstdrivna friskolor som alltför länge negativt påverkat all – även den kommunala – skolundervisningen i landet.

Håkan Sandh, tidigare rektor för två kulturskolor och chef för Kulturskolerådet. Numera senior samhällsengagerad medborgare.

Artikeln är tidigare publicerad i Rörelsen – en socialdemokratisk plattform för idédebatt