Helena Eriksson och Anna-Mia Bergkvist: Öppna eller stängda skolor – en fråga även om bildning och lärande

Under vårens hantering av pandemin har grundskolans öppethållande eller stängning diskuterats främst i termer av dess omsorgsuppdrag och gymnasiet i termer av betygssättningsansvar. Vad som saknats är argument kring skolans lärandeuppdrag och dess hela bildningsidé (red.)
I tider av annorlundahet, i tider när vi förväntas göra saker på annorlunda vis än vi normalt gör blir det vanliga synligt, det som vi inte ser förrän det bryter ut ur bruset, när bakgrund blir förgrund i det som händer. Vad synliggörs i denna tid gällande skolans uppdrag och vad är det skolan förväntas åstadkomma? Vi menar att det blir tydligt att många människor berörs av utbildningssystemet och verksamheter i allt från förskola till universitet, både direkt och indirekt. Det förgivettagna kommer i rampljuset och diskuteras på flera nivåer; på samhällsnivå, på skolnivå och vid köksbordet. Diskussionen har kretsat kring frågan om man kan stänga en skolas lokaler för att bedriva dess verksamhet i annan form.
Vi har engagerats av diskussionen, och i den här artikeln är det inte själva stängningen eller distributionsformen av verksamheten vi vill lyfta, utan mer samhällets syn på skolan som den här situationen har synliggjort.
Skolans uppdrag synliggörs och träder fram för elever genom undervisningen, buren av skolans alla professioner. När det gäller grundskolans tidiga år undrar vi varför inte argumentet för grundskolans öppethållande varit att de eleverna måste få möjligheter att hålla igång sin kunskapsutveckling kring ett innehåll; exempelvis läs- och skrivinlärning då ett avbrott kan få förödande konsekvenser? Tänk ett barn som precis börjat prata i stavelser och inte får fortsatt näring för lärandeprocessen in i att knäcka vad man brukar kalla läskoden. Vi förstår självklart skolans samhällsbärande uppdrag, där föräldrar behövs i samhällsviktiga funktioner och barnen då behöver omsorg – men, de yngre elevernas egna pågående bildningsprocesser anser vi har tappat fokus. Det har blivit för stort fokus på omsorg om samhället, skolans omsorgsuppdrag har fokuserats på bekostnad av skolans hela lärandeuppdrag, ett uppdrag som därmed har undergrävts. Det gör att frågan om samhällets ursprungliga syn på de tidiga årens lärandeuppdrag träder fram.
Vi ställer frågan om grundskolans tidiga år fortfarande, enbart eller främst har ett omsorgsuppdrag? Detta överensstämmer i så fall inte med de styrdokument som nu gäller.
Det uppdrag som skrivs fram i våra styrdokument framhåller social omsorg, demokratisk fostran och lärande med specifikt ämnesinnehåll och specificerade kunskapskrav. Inget hem i världen kan ersätta en god verksamhet i ett klassrum när det kommer till gemensamt utforskande av specifika kunskapsinnehåll. På samma sätt kan naturligtvis skolans sociala och omsorgsgivande miljö vara ovärderlig för vissa elever.
Vad vi vill lyfta är drivkraften i kamraters och lärares utmanande närvaro i kollektiva samtal. Vi saknar att inte fler av dessa argument förts fram under vårens diskussioner om grundskolans upprätthållande av undervisningens struktur. För gymnasiets del har diskussionen istället snedvridet handlat om hur kunskapsinnehållet ska kunna bedömas inför rättssäker betygssättning, framför frågor om vilka undervisningsformer som bäst främjar hela lärandeuppdraget. För de yngre eleverna har samhällsnyttan varit i fokus, föräldrar behövs i samhällsbärande funktioner och barnen behöver passning som inte ska riskera de äldre generationernas hälsa.
Nu är det lärarprofessionens uppgift att driva vidare frågor om skolsystemets hela lärandeuppdrag utifrån vad som skrivs fram i våra styrdokument. En framtida skola har värdefulla erfarenheter att ta tillvara från denna prövande tid av annorlundahet, ett ansvar för oss alla som på olika sätt bidrar till utvecklingen i skolan.
Kopplat till lärandeuppdraget vill vi synliggöra undervisning, och gör det med stöd i den ryske utvecklingspyskologen Repkin (2003) som talar om undervisning som något som formas av struktur, innehåll och ursprung. Struktur rör undervisningsmodeller och undervisningsformer. Innehåll rör ämnesinnehåll, social omsorg och demokratisk fostran. Undervisningens ursprung rör dess bärande grundidéer och här kan vi tala om å ena sidan skolan som bildningsidé och å andra sidan skolan som en omsorgsidé; eller som våra styrdokument framhåller att dessa båda idéer är sammanvävda.
Så, vad har då synliggjorts under våren 2020 gällande skolans uppdrag och vad det är skolans första skolår förväntas åstadkomma? Strukturer för skolans hela lärandeuppdrag har internt fortfarande varit gällande, vilket för professionen inneburit genomförande av skolutvecklings- och undervisningsprojekt parallellt pågående med genomförande av undervisning för elever på plats i klassrummen, för elever på distans, och för de som behöver ta ikapp efter sjukdom. På så sätt har alltså professionen tagit ansvar för skolans innehållsliga grund, det vill säga demokratisk fostran, social omsorg och specifikt ämnesinnehåll. Ansvaret för hela lärandeuppdraget har mobiliserats och utförts samtidigt som diskussionen i samhället rörande skolans yngre elever rört sig kring omsorgsuppdraget, främst med avsikt för övriga samhället utanför skolan.
Vi menar att skolans hela lärandeuppdrag, med ursprung i en bildningsidé där omsorg om barnen ingår ,måste till alla delar kommuniceras i hela samhället och vara prioriterade även i tider av samhällskris och beredskap. Det räcker inte att beskriva skolans professionella verksamhet under de första skolåren i termer av omsorg om samhället, eller elevers och lärares glädje och längtan efter varandra. Realiseringen av skolans hela lärandeuppdrag som bildningsidé, däribland undervisningens utformning, måste diskuteras och drivas av blivande lärare, verksamma lärare, lärarutbildare och undervisningsinriktade forskare.
Helena Eriksson är legitimerad lärare och specialpedagog samt doktorand matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik vid Stockholms universitet och Högskolan Dalarna
Anna-Mia Bergkvist är legitimerad lärare och doktorand, Centrum för praktisk kunskap, Södertörns Högskola
Referens
Repkin, V. (2003). Developmental teaching and learning activity. Journal of Russian and East European Psychology, 41(5), 10-33.
Bild av Wokandapix hämtad från Pixabay
Min kunskapsteoretiska varningslampa lyser röd, när “Centrum för praktisk kunskap” ger rekommendationer till lärarkåren.
Göranzon (datautveckling på 1980-talet) och Josefson (sjuksköterskeutbildning) var pionjärer för TYST KUNSKAP i Sverige. Men de lyckades aldrig knäcka koden, varken för PRAKTISK eller TYST KUNSKAP.
Idag säger hemsidan för “Centrum för praktisk kunskap”, som lär ha varit Josefsons skötebarn, att dagens Centrum vill skapa möten mellan olika KUNSKAPSFORMER: praktik och teori, konst och vetenskap.
Och artikelns 2 doktorander synliggör en rysk UTVECKLINGSPSYKOLOG. Men, har inte lärarkåren haft tillräckligt med nya uppslag? Varför frågar man inte de professionella lärarna?
Lärare som invänder mot att en politiskt styrd struktur för yrket, är kraften som drar linjer för betygssättningens innehåll, från förskola till komvux. En kraft som arbetar för att betygsstrukturen ska bilda underlag för Yrkeshögskolans STUDENT-INTAG, rekommenderas att läsa bloggen:
http://www.kunskapsvetenskap.se /YH kvävs a Komvux-byråkrati/
Tyvärr, frågan om bildning är överspelad i svenskt utbildningsväsende.
Se på vad lärare förväntas lära sig på fortbildningsdagar: betyg, bedömning, betyg, bedömning, lärplattformens verktyg för rättssäker bedömning, betyg, betyg.
Målet med undervisningen är numera att ge underlag för betygssättningen. Betyget är målet, kunskap är ett medel för att nå det. Andra medel är tjat, gråt, föräldrasamtal, lönesamtal… Och eftersom betyget är målet, är det ena medlet inte bättre än det andra.
Det är mycket sorgligt.
Man brukar skämtsamt säga att grisen inte växer fortare för att man väger den ofta.
I skolan har vi nått en ny nivå: vi väger grisen så ofta att vi inte hinner ge den mat!