Henrik Birkebo: Kärlek i läraryrket

Det sägs att kärleken gör blind. Minst lika sant är dock att kärleken gör seende. Och vem skulle inte gynnas av att vi såg lite längre och lite djupare än vad fallet ofta är, inte minst i vårt jobb med barn och unga människor? skriver Henrik Birkebo. (red.)

Jag skrev ett inlägg i en lärargrupp på Facebook som väckte en del reaktioner. Ämnet var kärlek. Min tes och min berättelse är att ”kärlek” kommit att utgöra en av hörnstenarna i min föreställning om en heltäckande pedagogisk idé. Som man kunde vänta sig blev responsen bland lärarna på Facebook rätt så intensiv. Den stora majoriteten som kommenterade gav sitt oreserverade medhåll medan somliga förhöll sig milt sagt tveksamma.

Inte minst när det gäller de senare tror jag nog att jag mycket väl förstår dem. För vad kan det finnas för anledning att släppa in ”kärlek” i den professionella diskursen? Det känns privat, familjärt, för känslomässigt, banalt, nästan ”kladdigt”. Undervisningen – eller vilken professionell domän vi nu talar om – ska ju vara evidensinformerad samt bygga på vetenskap. Humaniora är redan mjuk nog, ska vi nu behöva mjuka upp den ytterligare och ägna vår dyrbara tid åt att utforska kärlekens väsen och potens? Inte minst som lärare kämpar vi redan med att särskilja vår egenart och respektive ämnesdiskurser. Inte ska vi väl sälja våra själar åt billiga försök att medelst antika kallelseideal i stil med “the lady with the lamp” exploatera våra själar (ytterligare)? Måste vi nu även älska våra elever?

Vad gäller hur man rent grundläggande ser på sin egen person i förhållande till sin professionella lärarroll, skriver Jonas Linderoth om detta i Lärarens återkomst. Han skriver där om behovet av ”rolldistans” och ”dubbla möten”. Hans personliga erfarenheter av att i sin ungdom ha haft en fransklärare, respektive en körskollärare, som på var sitt sätt inte förmådde möta honom på ett ändamålsenligt (eller i fransklärarens fall ens etiskt försvarbart) sätt spelar in hur han kommit till denna förståelse. Humor, visat intresse för elevens liv utanför klassrummet, etc., allt detta kan bidra till att eleven utvecklar sina kompetenser, skriver han.

Men ändå. Varför koppla in just ordet ”kärlek”? Ifall det syftar till att beskriva en attityd till andra människor, en ingång till jobbet, varför inte hellre använda andra ord – det finns ju så många? Som vänlighet, omtanke, humor.

Och åter igen. Vem skulle komma på idén att lyfta fram “kärlek” som en nyckelfaktor för en tingsrättsdomare eller en kirurg? Här gäller väl endast intelligens, skicklighet, kunskap och gott omdöme? Delvis. Fast ändå inte, och vad betyder egentligen “gott omdöme”? I själva verket borde vår samlade kunskap om vår egen arts historia påminna oss om att en sådan – ehuru smickrande – föreställning om det kultiverade intellektet och av känslor obesmittade sunda förnuftet, är en ren hägring.

I sociala medier dyker det emellanåt upp någon videofilm med den 83-årige domaren Frank Caprio. Hans Youtube-kanal har 985 000 följare, och han har blivit känd för sina domstolsförhandlingar och ofta överraskande domar. Oftast berörs man i sitt innersta av hans förmåga att hävda lagens bokstav, men ännu mera intentionen med lagens bokstav. Hans motto är: “I don’t wear a badge under my robe, I wear a heart”. Hjärtat, empati, klokhet är nyckelfaktorer i hans yrkesutövande.

Filosofer har alla tider intresserat sig för frågan om vad som djupast sett driver oss i både smått och stort. I sin bok Hvad er et menneske (2019) ger sig psykologiprofessor Svend Brinkmann på denna fråga. I sin odyssé genom historien, från de antika tänkarna och framåt, dröjer han bland annat kvar vid en av de mest berömda psykiatrikerna genom historien, Viktor Frankl. Frankl, som var av judisk börd, förlorade hela sin släkt i Auschwitz och satt själv i både Theresienstadt och Auschwitz i sammanlagt tre år. I sina böcker kom han sedan att detaljerat beskriva sina upplevelser av livet inifrån dessa läger samt vad han tyckt sig ha lärt om människan utifrån detta. Hans livssyn kom att bli realistisk, vilket innebar att han inte förföll till vare sig naivitet eller cynism: ”Mennesket er trods alt det væsen der opfandt gaskamrene i Auschwitz; imidlertid er mennesket også det væsen, der oprejst er gået ind i disse gaskamre med Herrens bøn eller Shema jisrael på sine læber.”

Överraskande nog kom Frankl småningom att betrakta just “kärlek” som ett vinnande koncept, en super-entitet: “Frankl bruger ordet kærlighed som betegnelse for opmærksomheden på det eller den anden, der fordrer noget af én. Kærlighed er en opmærksomhet på verden og andre mennesker.”

Jag tycker detta är en kärnfull insikt. Kärlek handlar om en attityd, en inställning, gentemot den andre. I min optik låter sig kärlek inte begränsas till en allmän välvilja eller snällhet, utan den är bättre än så. Den vill mera än så.

Men åter igen. Är inte detta snack om kärlek i själva verket väldigt narcissistiskt, ett sätt för oss lärare att exponera eleverna för våra egna meningssökande projekt och där de så att säga blir objekt i stället för subjekt? Svar: Nej. Eller: Låt oss lära oss av Frankl att människan är sammansatt. Så och lärare. Människors motiv och bevekelsegrunder är ofta grumliga och delvis dolda, kanske till och med för oss själva. Men det är livet. Och poängen med kärlek är just att inte gå under i sig själv och sina egna mer eller mindre sköna känslor, utan att se den andre.

Fast innebär “kärlek” som grundinriktning då att man aldrig får känna ledsnad, irritation, vrede, frustration? Svar: Nej, verkligen inte. Dessa känslor är ofta mycket legitima och kan vara nog så konstruktiva. Ofta (men knappast alltid) är det enda riktiga att släppa fram dem. Alternativet vore annars att gå runt med ett konstant “dumlyckligt” leende på läpparna, näst intill apatisk och handlingsförlamad. Där vill vi inte hamna. Det viktiga är vad man gör med dessa starka känslor man kan uppleva och att man tar ansvar för dem.

Det sägs att kärleken gör blind. Minst lika sant är dock att kärleken gör seende. Och vem skulle inte gynnas av att vi såg lite längre och lite djupare än vad fallet ofta är, inte minst i vårt jobb med barn och unga människor? Åtminstone jag skulle gärna kunna tänka mig lite mera av denna förmåga.

Störst av allt är kärleken.

Henrik Birkebo är gymnasielärare i svenska och engelska.

Bildkälla: Pixabay, Sasint

Litteratur

Brinkmann, Svend (2019). Hvad er et menneske? Köpenhamn: Gyldendal.

 

6 Comments on “Henrik Birkebo: Kärlek i läraryrket

  1. Henrik,

    Tack för tänkvärd artikel!

    Tyvärr har ju ordet kärlek för somliga kommit att handla om sex och då är vi långt ifrån den kärlek du skriver om!

    Jag har hört en precisering där kärlek är någonting annat är sex: subjektiv kärlek respektive den totala kärleken. När du i ditt inlägg citerar Bibeln – “Störst av allt är kärleken” – så syftar väl detta på den totala kärleken. Jag tänker att den totala kärleken yttrar sig i sådant som omtänksamhet, vänlighet och generositet.

    När jag ser mig omkring bland människor och i samhället i stort så tycker jag mig, tack och lov, se ganska många prov på den totala kärleken. Och jag tycker att man hos bra lärare kan se gott om exempel på omtänksamhet mot elever och generositet med uppmuntran och andra former av vänlighet.

  2. En väldigt fin analys!
    Kärlek är en energi vi människor LEVER av och för.
    Att älska det man gör är en underskattad kraft!
    Ett väldigt bra inlägg!
    LÄS!

  3. Spännande inlägg i en pedagogisk debatt – och efterlängtad! Mitt forskningsintresse som doktorand i didaktik handlar just om relationen mellan lärare och elev och särskilt intressant är det närhetsideal som framkommer både i lärares berättelser och inom det forskningsfält som fokuserar på lärarelevrelationer. Jag kommer inte att starta någon diskussion här, eller argumentera för eller emot, men vill ändå skicka med några kritiska frågor som är viktiga att ställa i relation till lärarkärlek: Vad innebär lärarkärlek? På vilka sätt skiljer sig denna från föräldrakärlek? Vilka konsekvenser kan det innebära för lärare och/eller elev? Och inte minst hur ska lärarutbildare förhålla sig till/förbereda blivande lärare för de känslomässiga/etiska/moraliska utmaningarna det relationella arbetet med elever? Lärarkärlek – en nödvändig men kritisk fråga! Hör gärna av dig till mig så kan jag skicka vetenskapliga artiklar som handlar just om hur man kan förstå pedagogisk kärlek!

  4. Suveränt inlägg, skiljer man på förälskelse och kärlek så är ju förälskelsen det känslomässiga inträdet till ett arbete som så småningom når fram till kärlek. Erich Fromm har i ” Kärlekens konst” visat på en process där exempelvis en konstnär blir förälskad i ett motiv men för att detta skall förverkligas måste han med disciplin , koncentration och tålamod ta sig an uppgiften att göra konstverket. Detsamma gäller lärarens didaktik , förälskelsen i förmedlandet av kunskap och färdigheter till eleven arbetas fram till kunniga och kompetenta elever. En modernare variant av denna insikt står väl Angela Duckworth för. Det bästa är ju om man älskar sitt ämne och har förmågan att kommunicera denna kärlek till eleven. Finns det någon som inte tror att professorn i matematik inte älskar sitt ämne men hen har kanske inte förmågan att förmedla det .

  5. @alla: Era kommentarer visar på att ni läst min artikel med en generös och kritisk blick. Era reflektioner och frågor tillbaka visar också på att vi får söka de allt annat än enkla svaren tillsammans. I någon mån kanske också några av svaren kan bero på vem man själv är och vilken typ personlighet man själv har – samt vilka elever man undervisar.

  6. Tack för ditt inlägg Henrik! Du inspirerar mig att söka vidare. Få, i väst, har utforskat frågan kring ”kärlekens” varande eller icke varande i klassrummen. Överhuvudtaget har lärarrollen förbisetts, eller, endast setts som en metod hållande ( Se Tina Kindeberg och Jonas Aspelin ). Paulo Freire och Erich Fromm är två filosofer som inspirerat mig. Tack!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »