Henrik Hedman: Alternativ till nationella prov

Alltid lika intressant att ta del av de årliga larmrapporterna över betygsättningen av de nationella proven. Lärare kan inte bedöma prov på ett likvärdigt sätt, de behöver mer utbildning är oftast slutsatsen Att det skiljer sig vid kontrollrättningar av proven är kanske inte så förvånande – på samma sätt som att olika domstolar kan komma fram till olika bedömningar. Det är mer än en person som först har fällts i tingsrätten men sedan blivit friad i hovrätten. I alla bedömningssituationer så finns det givetvis ett utrymme för tolkningar och ”bevisvärdering”.

När man läser skolinspektionens rapport om betygsskillnader så framträder ett ganska tydligt mönster. Skillnaderna i bedömning ökar högre upp i skolsystemet. Trots att lärarna på högstadiet och gymnasiet rimligtvis måste vara de lärare som har längst erfarenhet i att förstå rättningsanvisningarna och bedöma nationella prov. Nationella prov har inte funnits så länge i årskurs tre och fem. I de nationella proven i årskurs tre och fem så är skillnaderna mellan den rättande lärare och skolinspektionen försumbara. Det enda undantaget är bedömningarna i svenska men det är ändå en betydlig högre överensstämmelse mellan skolinspektion och bedömande lärare än i de högre årskurserna.

Skillnaderna i bedömningen av de nationella proven i årskurs nio och på gymnasiet är betydligt större. Ett markant mönster är att det är i ämnet svenska som bedömningar går kraftigast isär. Matematik- och engelska proven uppvisar betydligt mindre skillnader men fortfarande rejäla skillnader.  Andra saker som framkommer är den stora skillnaden i bedömning mellan de nationella proven i engelska B och engelska C på högstadiet. Sak samma för delproven i engelska, ”listening” och ”writing” på gymnasiet. Skillnader som knappast kan förklaras av att lärarna inte kan bedöma. De är ofta samma lärare som bedömer ”listening” och writing. Svårt att tro att de totalt har tappat förmågan att bedöma från ett prov till ett annat.

När man studerar resultaten så blir skolinspektionens uttalande begripligt. Den kan inte bedöma om skolinspektionens rättning var korrekt eller om den första lärarens bedömning var korrekt. Mycket pekar på att det är provens konstruktion och det som skall bedömas som gör att bedömningarna blir olika. Desto mer komplexa kunskaper som proven är satta att mäta – desto sämre likvärdighet. Ju mer komplexa kunskaper som skall mätas desto svårare att skriva tydliga rättningsmallar.

Frågan man ställer sig är – vilket värde har de nationella proven om bedömningarna skiljer sig åt i upp till femtio procent av fallen. Många börjar nog uppfatta proven som rena rama lotteriet. Något som inte bådar gott för provens legitimitet. Om lärare, elever och allmänheten börjar tvivla på de nationella provens tillförlitlighet finns risken att de kommer att bli ännu mer otillförlitliga. Om både elever och lärare börjar ta proven på mindre allvar, kommer de nuvarande problemen att accelerera.

Vad kan man då göra för att räta upp dem? Återge proven lite av den legitimitet som de har förlorat bl.a. genom skolinspektionens rapport.

Det första steget är att kräva att rättningsanvisningarna blir tydligare och uppgifterna mer genomarbetade. Visst allting går att göra bättre men nationella prov är ingenting nytt. De som utformar proven är redan i dag erfarna provkonstruktörer. Utrymmet för några gigantiska förbättringar i proven och rättningsanvisningarna är nog ganska begränsat.

Däremot så kan man nog vidta förbättringar för att stärka likvärdigheten vid genomförandet och rättningen ut på skolorna.

Anonyma prov så att den rättande läraren inte vet vems prov han/hon rättar. För även om vi är professionella så påverkas vi givetvis till en del av att veta vilken elevs prov som vi rättar. Vissa mer och andra mindre – men en påverkan finns där. Utökande av dubbelrättning där lärarna får sitta ner tillsammans och samtala om bedömningen skulle nog också stärka provens mätriktighet. Givetvis kombinerat med ett utökat inspektionsuppdrag till skolinspektionen. Kostsamt för skolorna men något måste göras om proven skall framstå som rättvisa och trovärdiga i framtiden.

Däremot så skulle detta inte komma åt problemet ”provträning” Att lärare avsätter ett antal lektioner innan nationella proven för att förbereda eleverna. De kanske också har djupanalyserat tidigare prov och försöker på det sättet hjälpa sina elever att få bättre resultat.  Ett förfarande som inte är fusk, men blir oetiskt om det blir för omfattande och effektivt. För läraren kan detta ge personlig tillfredsställelse genom att man får ett kvitto på att man är en duktig lärare. För skolan så innebär provträning att risken för kritik från skolinspektionen minskas. Men att lägga undervisningstid på provträning ökar inte elevernas lärande – endast deras provresultat.

Ett annat förslag som diskuteras i de svenska lärarrummen är att proven borde rättas av några utomstående provrättare. Det finns två typiska argument för att motivera införandet av extern bedömning. Det ena argument går ut på att om professionella bedömare skulle bedöma de nationella proven så skulle likvärdigheten öka. Arbetsbördan skulle minska är det andra argumentet. Det är oftast någon stressad språklärare som har fått en jättehög nationella prov att rätta på grund av att det fanns tid över i hennes tjänstefördelning, som tar till den motiveringen.

Men vem skall göra rättningen och under vilka omständigheter?  Jag tror att de flesta lärare håller med mig om att rätta arbeten och prov inte direkt hör till höjdpunkterna i yrket. Vem skall man då locka att rätta prov 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan? I bästa fall så blir det nyexaminerad lärare som inte har lyckats få ett vikariat eller någon fast tjänst. I värsta fall blir det arbetslösa journalister eller ingenjörer. Kanske kan det också eventuellt uppfattas som ett attraktivt jobb för de som har hamnat i arbetslinjens FAS 3. Risken är överhängande att det kommer att bli ett mycket oattraktivt jobb med hög personalomsättning och okvalificerade bedömare. Om det också blir tillåtet att starta ”fristående” rättningsföretag, så kommer nog både arbetstakten och internutbildningen att påverkas i takt med att vinstöverföringen till Caymanöarna stiger.

Hur amerikanska skolprov rättas har skildrats av Dan DiMaggio i Monthly Review . Något av det mest skrämmande jag läst.

Jag tror inte vi kan fixa till problemen med de nationella proven genom att utveckla uppgifterna och rättningsanvisningarna, styra genomförandeprocessen hårdare eller genom att låta någon annan rätta proven. Därtill är de kunskaper som skall bedömas för komplexa.

Vad vi behöver göra i stället är att utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén i utbildningen.

Lösningen ligger nog i svaret som en av mina kollegor gav mig härom veckan när vi diskuterade skolinspektionens kraftigt avvikande bedömning i sin senaste kontroll av de nationella proven. Hon sa ”men vi gillar dem ändå”. Låter absurt – varför vill hon ha kvar ett nationellt prov, som inte ens skolinspektionen klarar av att bedöma tillförlitligt?

Det hon menade var att det finns andra fördelar med proven.

Fördelar som utvecklade lärarna. Hon och hennes kollegor arbetar seriöst med de nationella proven. De låter eleverna skriva proven anonymt. Efter de har rättat och bedömt proven så låter de kollegorna läsa igenom och kommentera bedömningen. Det här leder till en kollektiv uppfattning om var ribban skall ligga, yrkesspråket utvecklas och ökat förtroende och tillit kollegor emellan. Något som har stärkt yrkesstoltheten och utvecklat undervisningen.

Jag tror inte vi behöver nationella prov för att garantera kvalité och likvärdighet. Får vi igång ett lärarsamarbete där vi auskulterar på varandras lektioner, bedömer prov och utvärdera kurser tillsammans kommer yrkesskickligheten att höjas. Därmed kommer behovet av centrala bedömningsriktlinjer att minska och vi kan börja avveckla de nationella proven. Varför inte börja med att endast genomföra dem vartannat år? Internationella erfarenheter pekar på att det skulle fungera. I Finland har man mycket välutbildade lärare som samarbetar med varandra och endast få nationellt prov. Inte ens Björklund vågar påstå att kvalitén i det finska skolsystemet är dålig. Kompetenta yrkesskickliga lärare som samarbetar kan garantera likvärdig bedömning av komplexa kunskaper betydligt bättre än de nationella prov som skolverket skickar ut.

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på att om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

(Henrik Hedman är gymnasielärare i Hässleholm)