Ingegerd Tallberg-Broman: Förskolan och kunskapsnationslogiken

Försko­lan motiveras allt mer som plats för undervisning och utbildning, samtidigt som förut­sättningarna för detta minskar, skriver Ingegerd Tallberg-Broman. (red.)

”Vill man bygga en kunskapsnation börjar man i förskolan. Forskningen är entydig: effekterna av en förskola följer med barnen upp genom grundskola och vidare in i vuxenlivet. OECD har kunnat redovisa att de i Pisa-proven, som elever gör som 15-åringar, kan se effekten av en god pedagogisk förskola.”

Så skriver utbildningsminister Gustaf Fridolin och ordförande i riksdagens utbildnings­utskott Lena Hallengren i Svenska Dagbladet i mars 2017. De exemplifierar en argumen­tation som bli­vit återkommande vad gäller förskolan – och därför viktig att diskutera. Förskolan framhålls för sitt bidrag till skolfram­gång och utfall i de jämförande PISA testerna och med hän­vis­ning till OECD. Två synpunkter utifrån detta ska beröras i detta inlägg: Denna logik – kunskaps­nationslogiken – täcker en­bart en begränsad del av förskolans funktion och det föreligger en mot­sätt­ning mel­lan talet om förskolan – som kunskapsnationens start etc. – och dess förutsätt­ningar.

Den svenska förskolan fyller ett gränsöverskridande uppdrag som rör utbildnings- jämställd­hets-, barn- och familje­po­li­tis­ka-, arbetsmarknads- och i ökande grad immigrations- och inte­gra­tions­frågor. Den motsvarar centrala samhällsuppgifter i nuet.

Göran Greider skriver i en artikel i ETC i ja­nua­ri 2018 om ”Strejken som skulle få Sverige att stanna”. Detta utifrån ett tänkt scenario, där Sveriges barnskötare och förskollärare går ut i strejk, i säg 1-2-3-4 kanske 5 dagar. Bilden är drastisk, men synliggör samhällets beroende av en välfungerande förskola av den modell som byggts upp här.

Den svenska förskolan beskrivs ofta som uppskattad och studerad av internationella besökare. Den värderas i de samman­hangen högt för sin barncentrerade pedagogik, sin utformning som generell förskola för alla barn och för att den fyller flera komplexa sam­hälls­funktioner. Den möj­lig­gör vårdnadshavarnas förvärvsarbete/studier, utgör en förutsättning för jämställdhet mel­­lan kön och jämlikhet mellan olika familje­former. Den utgör en viktig första kontakt med det svenska samhället för många immigrant­familjer. Den komp­let­terar familj och upp­växt­vill­kor och inkluderar såväl social- som special­pedagogiska funktioner. Den uppskattas av inter­nationella besökande politiker för dessa funk­tioner, då strukturerna för detta saknas i många länder. I det na­tio­nella politiska samtalet synes den breda sam­hälls­funktionen – ”utan försko­lan stannar Sve­rige” – i det närmaste helt ha försvunnit. Det var med den argumenta­tionen svensk för­sko­la en gång nådde en starkt politiskt konsensus och den stora utbygg­na­den kunde ta fart.

500 000 barn mellan 1-5 år deltar idag i förskolan. Öppettiderna är generösa mellan ca 6.30–18.00. Barnen deltar i förskolan genomsnittligt 31 timmar per vecka, längre i storstäderna och dess förorter, kortade i mindre kommuner.  Andelen yngre barn har ökat och 48 procent av ett­åringar­na är inskrivna i för­skolan.

Förskolan tillhör utbildningsdepartementet sedan 1996. Den regleras och styrs genom skollag och läro­plan och ska med rätta ses som barnens förs­ta skola. Det finns en väl ut­veck­lad och för­ankrad förskolepedagogik, som utgår från barnens intressen och där estetiska uttrycks­for­mer, utforskande lek och lärande har en huvud­roll.

Förskolans personal har sedan många år bestått framför allt av två stora grupper, förskollärare och barnskötare. Detta kan ses i förhållande till den tillämpade Educare-modellen. Under det se­naste decenniet har förskolans pedagogiska uppdrag stärkts och den språkliga framställ­ningen av förskolan anpassats till förskola som skolform och till gällande skollag. Det har skett en förskjutning fram­­­­­­för allt på styrdokumentnivå mot utbildning, mot ”Edu” i Edu-care. Förändringarna tydliggörs vid en jämförelse mellan de grundläggande begreppen i läroplan för förskolan, reviderad 2016, och Skolver­kets förslag till reviderad läroplan från december 2017. 2016 är huvudbegreppet ”verk­sam­het” (som används 36 gånger), förskolan utgör en ”verk­samhet” me­dan begreppet ”utbildning” endast förekommer fyra gånger. I förslaget till reviderad läroplan från 2017, är för­hållandena om­vända. Huvudbegreppet är nu utbildning. Förskolan omta­las genom­gående som utbildning, (75 gånger), medan det tidigare begreppet ”verksam­het” i det när­mas­te utgått.

Tidig utbildning och tidigt lärande framhävs starkt, vilket delvis har karaktären som interven­tion för framtida positiva utfall, såväl internationellt som nationellt. Sam­tidigt minskar ande­len förskollärare i svenska förskolan. I skolformen förskola utgör lärargruppen inte ens hälften av per­sonalen. Enligt Skolverkets statistik hade 39 pro­cent av alla årsarbetare i för­sko­lan för­skollärarexamen 2016, vilket är en nedgång med 3 pro­cent­enheter från före­gående år.

Andelen förskollärare i förskolan är nu, framför allt i storstäder som Malmö och Stockholm, ne­­re på historiskt låga siffror, 28 respektive 27 procent. En skillnad föreligger mellan ge­nom­snitts­siffrorna för kom­mu­nala försko­lor (42 procent) och fri­ståen­de (27 procent). För båda gäller dock att den personalkategori som ska ansvara för de stärkta utbild­nings- och undervisningsupp­dra­gen utgör en minskande andel. Försko­lan motiveras allt mer som plats för undervisning och utbildning, med ”kunskapsnationsmotivet”, samtidigt som förut­sättningarna för detta minskar.

Alva Myrdal konstaterade 1982: ”Det finns inget skäl att förneka att förskolans väg till sin rät­ta plats varit lång och motig”. Vilken den är – ”den rätta platsen” – finns säkert många före­ställ­ningar om. Men för att vara en fortsatt hållbar plats, måste förskolan ha förutsätt­ningar i förhållande till uppdraget, och beskrivas och stödjas utifrån den unika komplexa plats som den fungerar som.

Ingegerd Tallberg-Broman, senior professor i pedagogik vid Malmö universitet