Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Behövs en ny progressiv pedagogisk rörelse?
I några artiklar kommer Ingrid Carlgren att lyfta och kritiskt granska några aspekter av progressivism. I den här första artikeln introduceras progressivismtemat utifrån problemet med den polariserade skoldebatten. (red)
Progressivism är en beteckning för en rad olika pedagogiska riktningar och skolor som har det gemensamt att de utvecklats i polemik mot traditionell utbildning med början i de reformpedagogiska rörelserna runt förra sekelskiftet. En av frontfigurerna när det gäller progressivt pedagogiskt tänkande är John Dewey, amerikansk utbildningsfilosof och pedagog som tillsammans med sin dotter utvecklade och drev en försöksskola (The Laboratory School) i Chicago i början av 1900-talet. Dewey har sammanfattat innehållet i progressivismens kritik av traditionell skola på följande vis:
”Att tvinga på uppifrån ställs mot att uttrycka och utveckla individualiteten; disciplin ställs mot fri aktivitet; inlärning genom texter och lärare – mot inlärning genom erfarenhet; förvärvande av isolerade färdigheter och tekniker genom drillövningar ställs mot förvärvande av färdigheter som ett medel att uppnå mål som är direkt relevanta; att man förbereder sig för en mer eller mindre avlägsen framtid ställs mot att man gör det mesta möjliga av livet just nu; statiska mål och resultat ställs mot att man gör sig förtrogen med en föränderlig värld ” (Dewey, 1938, s. 168).
När Dewey på 30-talet, nästan 80 år gammal (han föddes 1859) återvände till det utbildningsfilosofiska området vände han sig mot den polariserade debatt som då fanns mellan ’traditionalister’ och ’progressivister’. Även om han själv varit en av de största inspiratörerna till den progressiva rörelsen vände han sig mot den utveckling som progressivismen fått – särskilt dess ensidiga betoning av barnens utveckling och aktiviteter samtidigt som frågan om organisering och strukturering av skolans kunskapsinnehåll negligerades. Problemet, menade han, är ju inte så mycket traditionalisternas betoning av kunskapen som deras negligering av hur den kan knytas till individernas behov och erfarenhet.
Den ensidighet som hade utvecklats såg Dewey delvis som en effekt av att progressivismen utvecklades i polemik mot traditionalism.
”Ty trots goda intentioner blir varje rörelse som tänker och handlar som en ism så invecklad i opposition mot andra ismer, att den blir styrd av dem utan att vara medveten om det” (Dewey 1938, s. 165)
Också idag är skoldebatten fastlåst i en polarisering som inte leder vidare. Fast nu är det traditionalisterna (som kallar sig förnyare) som dominerar debatten och bestämmer vilka frågor som ska diskuteras och på vilka villkor. Det är egentligen tveksamt om vi kan tala om en debatt eftersom det i stort sett endast är den ena sidan som syns och hörs. Men skolpolitiska förslag och beslut presenteras ofta med en polemisk udd mot någon förment progressivistisk aspekt snarare än utifrån en argumentation och analys av konkreta behov och problem.
En konsekvens av detta är att progressivismen idag definieras av sina motståndare. På så vis förstärks bilden av en kunskapsfientlig, rousseauansk kravlös pedagogik – en bild som i stort får stå oemotsagd och utgöra den fond mot vilken dagens politik vinner legitimitet. De försök som görs att formulera en kritik mot den nuvarande skolpolitiken avfärdas som ett angrepp på värdet av kunskap eller som uttryck för naiv kravlöshet.
Behovet av att komma förbi den ofruktbara polariserade debatten är minst lika stort idag som på 30-talet. Även om företrädarna för progressivismen idag i stort sett har tystnat leder den baklängesformulering som uppstår i det offentliga samtalet om skolan till att kunskap sätts mot demokratisk fostran och till föreställningen om att det går att ha en renodlad kunskapsskola där inte någon form av social utveckling sker. Genom att progressivism och traditionalism definieras i polemik mot varandra förstärks bilden av att progressivism handlar om en pedagogik som utgår från barnens intressen och erfarenheter på bekostnad av kunskapen medan traditionalism står för en kunskapsorienterad skola.
Nu – liksom på 30-talet – behöver vi istället en seriös pedagogisk diskussion om vad kunskap är, vilka kunskaper som är viktiga att förmedla i skolan och hur elevernas kunskapsutveckling kan sammanvävas med en demokratisk fostran och utveckling av sådana kompetenser som är nödvändiga för att leva ett gott liv och kunna bidra till samhällsutvecklingen.
13 Comments on “Ingrid Carlgren: Behövs en ny progressiv pedagogisk rörelse?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tusen tack! A-M
Dewey var en föregångsman, men samtidigt var han en realist. Den filosofi han förskrev sig till, pragmatismen, betonade vikten att ha kunskaper i bagaget när man möter omvärlden för att kunna klara av denna. Då har man knappast tid att
grupparbeta eller ta demokratiska hänsyn, utan då måste var och en visa sig anpassningsbar. Man kan säga att pragmatismen är en social variant av Darwins
evolutionsteori.
Progressivism är inte död. Det är bara det att dess moderna uttolkare har blivit smittade av postmodernistiska idésvall, som nog Dewey inte hade gillat.
Längtar till nästa artikel. Verkar lovande!
Tack, tack för en jätteintressant artikel. Ser fram emot fortsättningen. /Görrel
Det är precis en sådan diskurs som vi länge saknat. Svaret på din fråga, Ingrid, är: I högsta grad!
Jag vill gärna rekommendera en studie av Paolo Freire (1921-1997), den store brazilianske pedagogen och utbildningsfilosofen. Vad John Dewey betydde under första hälften av seklet betydde Paolo Freire under andra hälften. Det pågår en levande diskussion i många länder som tar vara på hans teorier. Vi har saknat det allt för länge.
Ingrid skriver: ” hur elevernas kunskapsutveckling kan sammanvävas med en demokratisk fostran och utveckling av sådana kompetenser som är nödvändiga för att leva ett gott liv och kunna bidra till samhällsutvecklingen.” (Slut citat)
Det kan inte vara ett reellt problem. Självklart vilar elevens kunskapsutveckling på samarbete, demokrati, nyfikenhet, kommunikation, planering och massor av sociala färdigheter. Det går inte att utveckla kunskaper om inte lärare och elev samverkar, om de inte kan komunicera, planera, utvärdera.
Att sammanväva kunskapsutvecling med social utveckling har aldrig varit något problem. Eller?
Just do it like Dewey – do we?
Ingrid Carlgrens öppning för samtal istället för vi och dom är viktig-
dessutom pragmatisk. Ett bidrag är att se på kunskap i termer av att
lära genom att göra på olika sätt. -Därmed tränas lärmetoder som
du som individ lär bra genom att öva “formkunskaper”, att pröva olika sätt
att lära. Parallellt med detta måste vi förstås också ha någon “form” av kanon.
som inom vissa ramar tydligör innehåll. Dessa “ämneskunskaper” är dock
öppna för variationer som passar olika individer när det kommer till
hur kunskaperna skall erövras. Om den “fasta” kunskapen och synen på stoffet
kallas “traditionalism”, så är sätten att erövra kunskaper en “progressivism”.
Våra elever är varken betjänta av enbart “tradjazz” eller “proggrock”, utan att delta i skapandet av egen musik enskilt och i grupp, såväl som deltagande i och kännedom om musiktradition och samtid!
Gift ihop traditon med nyskapande! Låt kreativa lärprocesser nyttjas i alla ämnen, ej enbart de tradfitionellt estetiska! Välkomnar kommmande artiklar!
Hans Örtegren
Ok, perspektivet demokrati och pedagogik är i grunden centralt för hur lärare och politiker agerar i förhållande till varandra. Hur hanterar lärarna att jobba i en politiskt styrd verksamhet och vilka beslutsunderlag bidrar lärarna med?
Jag får inte vara med i en disussion om demokrati. Hur demokratisk är du?
Svaret på din ställda fråga är obetingat ja. En progressiv rörelse har behövts i trettio år, dvs alltsedan kunskapsrörelsen förvandlade läroplanens motto Eleven i centrum till Kunskapen i centrum. Vart det leder när man inte utgår ifrån elevernas förutsättningar, behov, känslor och tankar har visat sig. I dagarna släpps rapporten från Rädda Barnens stora enkätundersökning Ung Röst. Frågorna baserade sig på den kritik som FN:s barnrättskommitté riktat mot Sverige utifrån hur vi efterlever och genomför Barnkonventionen. Resultatet av enkäten är skrämmande. Av de tillfrågade 24 500 eleverna uppgav 59 % att de upplevde skolan som stressande och 53 % uppgav att de oroade sig för att misslyckas i skolan. Det är svårt att se hur dagens toppstyrda kontroll-och mätskola ska kunna förenas med en skola, där man tar hänsyn till Barnkonventionens uppmaning att Barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. Att vi under överskådlig tid ska slippa polariseringen i skoldebatten är nog blott en from förhoppning. Vad vi kan hoppas på är att det ska bli mera jämvikt i den debatten. Jag vill se ditt inlägg här som en start på vägen mot en sådan jämvikt. Själv har jag försökt bidra till en sådan start genom boken Tumskruvsfabriken, som kommer ut i dagarna. Den omfattar 54 artiklar, som jag skrivit de senaste åren, mestadels i polemik mot Björklund och den återvändsgränd som han fört in skolan i. Artiklarna är tänkta som diskussionsunderlag. De kan redan nu läsas på http://www.perackeorstadius.blogspot.com.
En av de viktigaste aspekterna av det som progressivismen kan sägas stå för (och som därför fortsatt är aktuell för lärare) är ett intresse för själva lärandet; hur skapar man de bästa förutsättningarna för att elever ska lära sig ett visst kunskapsinnehåll. Progressivismen protesterade mot en förenklad (eller oproblematiserad) bild av lärandet som kunskapsöverföring. Denna protest finns det alla anledning att fortsätta med även i dag. I denna protest ligger invändningar som handlar om att barn inte lär som vuxna, att visst kunskapsinnehåll kräver en praktisk erfarenhet för att kunna förstås, att det finns värde i estetiska processer osv.
Att tolkningen av progressivismens idéer tillämpade i lärarpraktiken ibland stannat i bara själva handlingarna, görandet, är kanske det som gett upphov till progressivismens flumstämpel eftersom överbetoningen på aktiviteten i sig, på elevens vilja har lett bort från fokus på kunskapsinnehållet (vilket var Deweys invändning). Tyvärr är nog detta mer ett resultat av lärares praktiska vardag än någon regelrätt tillämpning av progressiv idé och teroi. Den tolkningen har väl kanske varit lika skadlig som den traditionella synen på kunskap som något som enkelt kan förmedlas från en person till en annan via en bok, en föreläsning osv.
Det är just frågan om hur arbetet i skolan ska struktureras och organiseras för att eleverna ska ta till sig ett kunskapsinnehåll som borde hamna i fokus nu. Ur progressivismen kommer ju också det som kanske skulle kunna kallas lärarkunskap. Lärares erfarenheter som inte kan skiljas från de teoretiska kunskaperna måste tas på allvar och göras till en gemensam lärarägd kunskap.
Kanske måste skoldebatten ta sig tillbaka till de större och mer filosofiska frågorna för att få en ny utgångspunkt. Vad ska skolan vara till för? Är det det goda samhället som vi vill skapa? De självtillräckliga individerna? Ett hållbart samhälle? Eller är det bara kampen mot Kina vi ska ha för ögonen?
Pingback: Så kloka ord – inget löser allt | IKT-pedagoger Kungsbacka
Pingback: KRUT är borta « Eva-Lotta Hultén