Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Nationellt professionsprogram för lärare riskerar försvaga lärarprofessionen
Förslaget om uppbyggnad av ett nationellt professionsprogram för lärare och rektorer är en ulv i fårakläder, skriver Ingrid Carlgren med anledning av den aktuella utredningen ”Med undervisningsskickligheten i centrum”.
Just nu pågår remissarbetet när det gäller förslaget om uppbyggnad av ett nationellt professionsprogram för lärare och rektorer (SOU 1918:17 – ”Med undervisningsskickligheten i centrum”).
Förslaget är en varg i fårakläder. Den inledande sammanfattningen ger intryck av att det är ett ganska beskedligt förslag, i form av ett ramverk som professionerna själva ska vara med och bestämma innehållet i. Eftersom betänkandet är på 700 sidor kommer nog många att nöja sig med att läsa sammanfattningen ordentligt och därmed inte upptäcka vidden av det som presenteras. Risken är då stor att remissvaren utgår från det som påstås snarare än det som står i resten av texten. Och det som påstås är att förslaget kommer att stärka professionen och öka läraryrkets attraktivitet, vilket ju är vad alla vill. Därigenom kan förslaget komma att tillstyrkas på grund av sina intentioner snarare än på grund av sitt innehåll.
Tvärtemot utredaren menar jag att förslaget är ett slag mot lärarprofessionen. Att införa ett system med så kallade standarder för att bedöma lärarskicklighet och olika kompetensnivåer hos lärare innebär ett ytterligare steg i utveckling av det NPM-relaterade mål- och resultatstyrningssystem, som alltmer tagit greppet om skolan, till att nu också omfatta lärarna. Efter att lärarna i flera år har slitit med, och lidit av, matriser och dokumentation när det gäller elevernas utveckling, kommer detsamma att gälla deras egen utveckling. Från första dagen som lärare kommer de att förväntas rikta blicken mot sin egen utveckling i förhållande till en rad kriterier. Förslaget innebär ökade krav på redovisning, dokumentation och kontroll istället för att stärka läraryrkets autonomi.
Det är inte intentionerna i utredningen som jag har problem med. Det är betydelsefullt att få till ett samlat professionsprogram liksom att identifiera skilda kompetensnivåer som går att knyta till olika ansvarsuppgifter för lärare. Det är också viktigt att knyta ihop professionsprogrammet med karriärtjänstesystemet för att ge legitimitet åt den reformen.
Det vore därför naturligt att knyta professionsprogrammet till lärarutbildningen och det formella akademiska systemet. Till exempel genom att utnyttja den modell som Bolognamodellen för högre utbildning inom EU erbjuder – där en av tankarna är att högre steg och examina kan knytas till mer kvalificerade uppgifter i yrkesutövandet. Istället hämtas modeller från USA, Kanada och Australien, som innebär att professionsprogrammet läggs vid sidan av det akademiska systemet. Visserligen kommer det finnas möjlighet att välja akademiska kurser, men programmet som helhet knyts inte till en idé om att lärare kvalificerar sig för högre tjänster genom akademisk meritering.
Skälet till detta tycks vara en misstro mot akademins förmåga att erbjuda relevanta kunskaper och mot att professionen skulle kunna få ett inflytande över akademiska utbildningar. Även om det finns skäl för en sådan misstro, förefaller det ändå märkligt med tanke på att förslaget bland annat syftar till att hantera gapet mellan universitet/högskolor å ena sidan och skolväsendet å den andra. Genom att lägga professionsprogrammet vid sidan av det akademiska systemet, kommer gapet sannolikt att kvarstår och vi missar i en historisk möjlighet att göra något åt de systemfel som skapar detta gap.
Listan på invändningar mot förslaget skulle kunna göras lång, men här nöjer jag med att lyfta fyra:
- Förslaget innebär att den yttre kontrollen av lärarna ökar. I kontrast till vad som hävdas i betänkandet, menar jag att förslaget om att låta professionen själv vara med och formulera standarder för de olika kompetensnivåerna inte innebär att ge professionen autonomi – utan snarare att lärarna själva bygger sitt eget fängelse.
- Genom att professionsprogrammet inte integreras i det akademiska systemet, kommer merparten av lärarna att lägga ner mycket arbete på kompetensutveckling, samtidigt som de inte får några akademiska meriter. Det är svårt att se hur detta skulle öka läraryrkets attraktivitet. Att tvingas välja mellan kompetensutveckling och akademisk meritering torde snarare göra yrket mindre attraktivt.
- Systemet som föreslås är enormt resurskrävande. Dels måste lärarna använda sin tid till att dokumentera sitt eget arbete (på ett sätt som stämmer med kriterierna) och dels måste det byggas en apparat för att kunna bedöma och erkänna olika kompetensnivåer.
- Den grundläggande tankemodell som presenteras bygger på bröderna Dreyfus’ beskrivning av utvecklingen från novis till expert inom ett område i fem steg. Denna modell handlar dock om hur skickligheten inom ett område utvecklas. Men de system med standards, som presenteras som förebildliga, beskriver nivåerna i termer av kompetens för nya områden. Detta skapar en stor oklarhet i förslaget som helhet.
Ett alternativ till utredningens förslag vore att bygga professionsprogrammet ovanpå lärarutbildningen, så att lärarutbildningen skulle utgöra den grundläggande nivån – nödvändig för att bli legitimerad lärare. Därefter skulle det finnas möjlighet till fördjupade studier, som samtidigt kvalificerar för nya uppgifter i skolan. På det viset skulle förstelärartjänster kunna knytas till en masterexamen, lektorstjänster till minst licentiatexamen, medan en doktorsexamen skulle öppna för att bedriva forskning i tjänst (vilket utredningen föreslår). Liksom i många andra länder skulle flera olika spår kunna erbjudas – till exempel didaktik, specialpedagogik och organisation/ledning. För att ge professionen inflytande över utbildningarna skulle det finnas någon form av programråd, som fastställer utbildningsplaner och där professionen är väl representerad. Uppläggningen av studierna torde också kunna variera, så att de inte endast genomförs i traditionell kursform. Det finns inga formella hinder att knyta akademiska utbildningar till konkreta FoU-projekt.
På ett betydligt enklare och mindre resurskrävande sätt skulle det vara möjligt att utnyttja den struktur som finns för det högre utbildningssystemet, för att skapa ett professionsprogram som är både sammanhållet och erbjuder olika spår. Som legitimerad lärare kan du välja mellan fortsatta fördjupade studier i didaktik, som kan bidra till undervisningens utveckling, eller att vidareutbilda dig till speciallärare. Genom att inrätta ett spår med inriktning mot organisation och ledning, skapas också en rekryteringsväg för skolledare.
Ingrid Carlgren är professor emerita i pedagogik vid Stockholms universitet
8 Comments on “Ingrid Carlgren: Nationellt professionsprogram för lärare riskerar försvaga lärarprofessionen”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack Ingrid Carlgren, mycket viktiga synpunkter! Läs och lyssna ni som har makt att bestämma!!
Margareta Normell
Carlgren menar att förslaget SOU 2018:17 (skrivfel av Carlgren), innebär ”ökade krav på redovisning, dokumentation och kontroll istället för att stärka läraryrkets autonomi”. Men jag och Carlgren menar inte samma sak med AUTONOMI. Se min blogg http://www.kunskapsvetenskap.se ”Val 2108 – Distance Education och politikermakt”.
På bloggen refererar jag till Holm 2018, s 227:
”… begreppen AUTONOM och independent behöver ett ytterligare högre begrepp som SELFDETERMINED. Student Helmer Malm, men också min egen och mina professionella kollegors FRIHETSDOMÄN i Hermods verksamhet, behöver ett högre ORGANISATORISKT frihetsbegrepp.”
Magnússon skriver ”… det inte finns någon enskild organisatör för vare sig ’pedagogik’ eller ’lärarutbildningen’ och därmed ingen enskild röst som kan svara.”
Rätt i sak, men en kunskapsanalytiker skiljer tydligt mellan organisatorisk och professionell. Abbotts begrepp JURISDIKTION innefattar både de arbetsuppgifter som utförs och de yrkets abstraktioner som kännetecknar PROFESSIONEN. Det innebär att PROFESSIONEN måste vara så stark att DISCIPLINEN + ARBETSUPPGIFTERNA kan skapa skrankor som utestänger främmande discipliner som försöker erövra pedagogiken, lärarutbildningen, lärarpraktiken (Holm 2018, s 75).
Carlgrens förslag om ”förslaget” att bygga PROFESSIONSPROGRAMMET OVANPÅ LÄRARUTBILDNINGEN är dåligt. Där bryter Carlgren mot Törnebohms vetenskapsteoretiska regel (i Selander 1986, s 130) som säger att det är gynnsamt att forskare och praktiker har dubbla paradigm. Det vill säga att ’kliniska forskare också har läkarparadigm’. Regeln är att sådana forskare problemprospekterar i praktikens verklighet och lyfter upp dessa praktiska problem till sin forskarbänk.
POLITIKER och PEDAGOGER har top-down-perspektiv. FÖRETRÄDARSTYRNING behandlar lärarnas ANSTÄLLNINGSVILLKOR (sakfrågorna negligeras). Dels innebär styrningen en högre nivå än PROFESSIONSNIVÅN, dvs golvets strukturnivå. Carlgrens förslag presenterar ett tredje ”blint öga” – den ABSTRAKTIONSSVAGA PEDAGOGIKEN.
Ett nationellt professionsprogram (om än akademiskt), men uppbyggt av Thullberg operatörer (se Holm 2018) och svaga DISCIPLINS-ABSTRAKTIONER blir en katastrof för golvets UNDERVISNINGSJURISDIKTION.
Kunskapsanalytiker, fil. dr.
Kerstin I. M. Holm
Kerstin I. M. Holm.
Alla yrkesverksamma lärare vet vad autonomi innebär. Begreppet kan förmodligen – utöver kunskapsteoretiska nivågrupperade begrepp – även sorteras in under kategorin osynlig kunskap, eller erfarenhetskunskap – exempelvis att en erfaren sjuksköterska vet när en patient är nära döden.
Erfarna lärare vet när professionens autonomi kringskärs allt mer.
Men nu talar jag om det du kallar ”golvet”. (på tal om top-down-perspektiv). Om jag nu lämnar golvet och läser din kommentar åter igen kan jag konstatera att texten innehåller stor mängd versaler. Alltså är det mesta viktigast. Det underlättar inte för läsaren. Och du skriver väl för läsaren?
Det vore förnämligt om du har tid att sammanfatta din poäng. Det är säkert flera som är lika intresserade som jag av innebörden i din text. Jag påminner mig en skrivövning på avancerad nivå. Man skulle beskriva en hårnål, för någon som aldrig sett en hårnål, med tio meningar. Men det är förmodligen något som endast poeter klara av.
En lärare/hermodsmedarbetare är SELFDETERMINED. Det vill säga har en högre FRIHETSDOMÄN i kraft av sin jurisdiktion (arbetsuppgifter + yrkesabstraktioner) än vad normalt ingår i begreppet autonom. Stamordet ”dependent” betyder ”bestämmande, utslag, avgörande, föresats, beslutsamhet” (Holm 2018, s 204). Det är en skillnad i PÅVERKANSGRAD från ett down-up-perspektiv.
När LÄRARLYFTET 2013-2016 genomfördes var det från ett top-down-perspektiv med politikernas direktiv och med ett starkt ämbetsverks NPM-styrning (Skolverket). Lärarkåren blev påtrycket ett ”KOLLEKTIVT LÄRANDE”.
Skribenten skriver : ”Erfarna lärare vet när professionens autonomi kringskärs allt mer.” Visst, men lärarjurisdiktionen (arbetsuppgifter + yrkesabstraktioner) saknar TERMER med vilka lärarna/medarbetarna kan genomskåda, beskriva och förklara de STRUKTURNIVÅER man blir utsatt för och den YRKESJURISDIKTION man behöver försvara. Här finner kunskapsanalytikern en uppgift som kan göra skillnad.
Skribenten talar om ”osynlig kunskap, eller erfarenhetskunskap – exempelvis att en erfaren sjuksköterska vet när en patient är nära döden”. Ett exempel som hon förmodligen har hämtat från Bo Göranzons och Ingela Josefssons forskning på 1990-talet. En forskning om Tyst Kunskap, som kritiserades men aldrig blev riktigt utredd inom disciplinen.
Istället fick Sverige prop. 1999/2000:135 ”En förnyad lärarutbildning” som sopade undan akademisk kritik och ersatte den med politiska forskningsdirektiv under begreppet ”Utbildningsvetenskap” (Holm 2018).
Kerstin I. M. Holm
Kunskapsanalytiker
Fil.dr. i pedagogik
Kerstin I. M. Holm
Tack att du tog dig tid. Som många andra har jag inte läst hela SOU 2018:17 utan endast delvis. Därför var jag främst intresserad av hur din kommentar relaterade till förslaget. Att du inte var helt överens med Carlgren framgick, men inte hur du ställer dig till förslaget. Den diskussionen är aktuell för SOS- läsare p.g.a. remissrundan. Jag drar slutsatsen, eller snarare gissar, att du i stora delar stöder SOU 2018:17.
Göranzon – Josefssons forskning om Tyst Kunskap känner jag till och exemplet är nog därifrån men exemplet har styrkts från egen erfarenhet av döende människor. En forskning bekräftar ibland vad en redan ”vet” – av erfarenhet..
NEJ! Jag stödjer inte SOU 2018:17.
s 141 Om AUTONOMI
Lärares och rektorers autonomi anses vara, att kunna styra över den egna kompetens-utvecklingen. Det snuddar inte ens vid den STRUKTURNIVÅ, där lärarnas berättigade krav finns, att PROFESSIONELLT kunna påverka SUPPORTORGANISATIONEN (att vara selfdetermined).
s 86 Om tre BEGREPP: Fortbildning, Vidareutbildning, Kompetensutveckling
Som kunskapsanalytiker har jag sedan SOU 1977:92 kritiserat dessa BEGREPP. Jag kritiserar dem i min avhandling 1991. Och i boken 2018 kritiserar jag dem via SOU 1977:92 på s 193, 194, 232, 252.
s 142 Om tre FORMAT: Processer av kollegialt lärande, Utvecklingsprojekt, Kurser
Kollegialt LÄRANDE förklaras i fotnot 33, s 144. Som kunskapsanalytiker ger jag lessons och learning studies tung kritik. Redan som Utbildningsledare lade jag ner kursen Presentationsteknik 1976 (Holm 1991).
Och UTVECKLINGSPROJEKT med krav på utbildning i PROJEKTLEDNING har missat dagens aktuella kritik.
s 142 Om KULTUR contra ORGANISATION
”Programmet har därför som mål att på varje skola … stödja framväxten av en KULTUR av lärande, utveckling och forskning.” En senfärdig idé från företagsvärlden. HR-magasinet People 4/2018 har en intervju med en forskare som med mina markeringar säger, att i en tid då många verkar lyfta fram kulturens betydelse för innovationskraften slår han ett slag för STRUKTUREN. ”ORGANISATION är viktigare än kultur”.
Utredningens stora misstag
Utredningen missar Distance Education där Sverige ligger teoretiskt främst. Professor Börje Holmberg, siste vd i Hermods Korrespondensinstituts Stiftelse (1975) var den förste teoretikern år 1960. Bland andra teoretiker i denna första och andra våg nämns också Peters, Moore, Wedemeyer, Keagan. Och jag framhåller även Pask (Holm 2018).
Min inventering av fackingenjör Helmer Malms Hermodsmaterial har kunnat lägga ut den tredje teoretiska vägen för Distance Education:
1:a kategorin – Supportorganisationen uppbyggd av Medarbetarprofession
2:a kategorin – Ämnesstoff
3:e kategorin – Förproducerat material
4:e kategorin – Självständiga studentkommentarer
5:e kategorin – Kriterier för lärare i Distance Education
Kerstin I. M. Holm
Kunskapsanalytiker
Fil.dr. i pedagogik
Utbildningsledare för Hermodsmedarbetarna 1967-1982
Det borde vara helt naturligt att den som sysslar med kunskaps och färdighets överföring också är knuten till de som sysslar med kunskapsproduktion. Ingen lärare skall då annat än fysiskt lämna sin institution och den akademiska världen. Pedagogik, didaktik och ämnen skall kunna fräschas upp och anpassas till samhällets och vetenskapens utveckling, i en naturlig livslång process utgående från den enskilde lärarens behov och intressen. Att göra läraruppdraget till en livslång kunskapsresa för ”vänner till visdom” torde höja läraryrkets status. Ingrid Carlgrens förslag bejakar det livslånga lärandet och skapar också hos elever förebilder för hur man förhåller sig till, hanterar och lever med kunskap i ett samhälle där produktionsmedlen alltmer bygger på kunskap och kulturellt kapital. Ingrid skriver helt rätt:
”Ett alternativ till utredningens förslag vore att bygga professionsprogrammet ovanpå lärarutbildningen, så att lärarutbildningen skulle utgöra den grundläggande nivån – nödvändig för att bli legitimerad lärare. Därefter skulle det finnas möjlighet till fördjupade studier, som samtidigt kvalificerar för nya uppgifter i skolan. På det viset skulle förstelärartjänster kunna knytas till en masterexamen, lektorstjänster till minst licentiatexamen, medan en doktorsexamen skulle öppna för att bedriva forskning i tjänst (vilket utredningen föreslår).”
Tack Ingrid Carlgren för, som alltid, viktiga och subtila synpunkter grundade i lång erfarenhet och förståelse av skolan och lärarens arbete. Jag hoppas att frikopplingen mellan politik och akademi inom skolan, delvis driven av aktivism på olika grunder, men också att så många disparata röster numera blandas till en ogenomtränglig kakafoni, i och med den mediala utvecklingen, ska kunna läka, som efter en sjukdom, som tyvärr drabbat generationer av lärares och elevers liv på olika sätt. Fortsätt vara en sund och skarp röst, så vi andra inte behöver känna oss ensamma.