Ingrid Carlgren: Slutreplik – Styrning utifrån ger inte utveckling inifrån

Professionsstärkande åtgärder måste kopplas till lärarutbildningen och dess utveckling utvecklas till en akademisk professionsutbildning, inte till ett system som innebär myndighetsstyrning. Detta hävdar Ingrid Carlgren i en slutreplik till Skolkommissionens tidigare införda artikel. /red. 

Björn Åstrand, Mara Westling Alloudi och Jan-Eric Gustafsson, ledamöter respektive ordförande för Skolkommissionen skriver i ett svar på min artikel om ”staten och lärarprofessionen” att 1) jag har missförstått förslagen och 2) det jag skriver är utopiskt och orealistiskt.

Deras svar tyder för det första på att de inte har förstått min huvudpoäng och för det andra på att den parlamentariska referensgrupp som knutits till Skolkommissionen har satt stränga ramar för vilka förslag som kan anses realistiska.

Om inte kompetensutveckling och professionsförstärkande åtgärder byggs ihop med såväl grundläggande utbildning som vidareutbildning av lärare skapas en klyfta mellan lärarutbildning å ena sidan och professions- och kompetensutveckling å den andra.

Jag har svårt att se det utopiska i att hävda att lärarprofessionen och lärarutbildningen borde behandlas som andra professioner/professionsutbildningar. Mitt resonemang är principiellt och utgår från det formella utbildningssystem som vi har.

Min huvudsakliga poäng var att de olika åtgärder som föreslås för att stärka professionen måste knytas till en diskussion om lärarutbildningen och hur den kan utvecklas till en ’riktig’ akademisk professionsutbildning. Istället föreslås ett system för professions- och kompetensutveckling vid sidan av de nuvarande lärarutbildningarna, och därmed också helt utanför det ordinarie högskolesystemet, det vill säga utanför det befintliga system som innefattar finansiering, ackreditering, kvalitetsutvärdering, antagningskrav, högskolepoäng och reguljära examina som också kan användas i andra sammanhang.

Frågan om varför kommissionen väljer en sådan lösning är viktig. Är det för att det finns andra intressen på lärosätena som tjänar på att lärarutbildningarna inte får de resurser och förutsättningar de borde ha?

Eller är det ett utslag av uppfattningen att lärarutbildningen har för stora kvalitetsbrister för att få förtroendet att ta hand om lärares kompetensutveckling. Det kan i och för sig finnas en grund till det, vilket skapar ett reellt dilemma: å ena sidan saknas kompetensen – å den andra finns inte förutsättningarna.

Så hur komma vidare? Skolkommissionens svar är att staten ska hjälp professionen att utvecklas, dvs. genom utifrånstyrning ska man uppnå en inifrånutveckling. Detta är, menar jag, mycket problematiskt.

En policymyndighet kan inte svara för en akademisk professionsutveckling, det måste akademin och professionen göra tillsammans. Hur skulle vi reagera på att Socialstyrelsen skulle ta hand om läkarnas professionsutveckling?

Min kritik gäller helheten och de ramar som utgör förutsättningarna för detta. Istället för att föreslå nödvändiga förutsättningar för en ’äkta’ professionsutveckling så bygger Skolkommissionen ett system där staten tar ansvar för kompetensutvecklingen. Det är i och för sig inget unikt för Sverige, men att misstaget är internationellt spritt gör det inte mindre problematiskt.

Jag betvivlar inte Skolkommissionens intentioner – att de verkligen vill stärka lärarprofessionen – eller att de fackliga företrädarna står bakom förslagen.

Men även om kommissionen tror att ”professionell utveckling måste komma inifrån professionen” så innebär det inte att kommissionens förslag ”de facto ger möjlighet till en sådan utveckling”. Tvärtom menar jag att genom att inte koppla ihop frågan om professionsutveckling med lärarutbildningens organisering och resurser för forskning och forskarutbildning så kommer inte professionen att stärkas.

Det som behövs är lösningar som möjliggör en dynamisk interaktion mellan lärarutbildningen, skolfältet och den pedagogiska/didaktiska kunskapsutvecklingen.

Min kritik gäller inramningen och helheten i förslagen. Det hade varit möjligt att göra något åt den anomali som finns i systemet idag och som innebär att det är Skolverket som beställer och organiserar en stor del av den forskning och skolutveckling som rimligen borde knytas till lärarutbildningarna och professionen.

Jag är helt klar över att Skolkommissionen tänker sig att professionerna ska vara delaktiga i det nya statliga systemet för professions- och kompetensutveckling. Men problemet är att förslaget innebär att Skolkommissionen därigenom konserverar de parallella system som finns idag. Därigenom riskerar lärarprofessionen att fortsatt hamna utanför akademin, att inte bli en del av det akademiska fältet utan istället en del av en skolmyndighet.

Om inte kompetensutveckling och professionsförstärkande åtgärder byggs ihop med såväl grundläggande utbildning som vidareutbildning av lärare skapas en klyfta mellan lärarutbildning å ena sidan och professions- och kompetensutveckling å den andra.

Detta befäster en situation där professionen inte är ansvarig för sin egen kunskapsutveckling. Istället är det tjänstemän på Skolverket (som inte nödvändigtvis har en bakgrund i professionen) som ges förtroende att avgöra vad som utgör god respektive dålig yrkesutövning

Att Skolkommissionen tagit intryck av Skottland är bra – varför inte också föreslå att ta efter systemet med att låta professionen få makten över legitimeringen av lärare? Det är hos ”the General teaching council for Scotland” som lärare ansöker om att bli legitimerade efter ett induktionsår efter sin grundexamen.

Medan den skotska lärarprofessionen därigenom har makten över vad som ska utgöra professional standards så är det i Sverige istället Skolverket som avgör legitimationsärenden.

Avslutningsvis vill jag också i sammanhanget av lärarutbildningens potential för professionsutveckling bemöta en kommentar till min artikel från Gunnar Cardell. Kommentaren handlar om att lärarna inte kan utvecklas som en profession eftersom det inte är ett utan flera yrken.

Detta är ett argument som ofta återkommer och som ligger bakom den olyckliga återgången till flera olika lärarexamina som infördes i senaste lärarutbildningsreformen.

Men hur kan det då komma sig att det går att tala om läkaryrket som en profession trots att ingen skulle inbilla sig att en gynekolog, en ortoped eller barnläkare behöver samma kunskaper i sitt dagliga yrkesutövande? På motsvarande sätt går det förstås att tala om läraryrket som en profession och samtidigt hävda att de kunskaper som en förskollärare behöver skiljer sig kraftigt från de kunskaper en matematiklärare på gymnasiet behöver.

Att professionen utvecklas runt en egen ”kunskapskropp” handlar inte om att alla lärare ska ha samma kunskaper, men att det finns en familjelikhet mellan de olika specialiteterna. Oavsett om jag ska undervisa äldre elever i kemi eller arbeta med små barns språkutveckling handlar lärares arbete om att åstadkomma lärande genom undervisning. Att det förutsätter specialistkunskaper beroende på ämnesområden och elevgrupper är en självklarhet.

Ingrid Carlgren är professor emerita i pedagogik vid Stockholms Universitet.