Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Vilken forskning behöver skolan? – Forskning om eller i skolan?
Inom utbildningsområdet är forskningsresurserna relativt små och det mesta går till universitetsbaserad akademisk forskning. Det är en forskning som handlar om skolan, lärarna och eleverna medan forskningen i skolan, tillsammans med lärarna, skulle behöva utvecklas och stödjas. Problemet är inte att den forskning som finns inte används utan snarare hur den forskning som inte finns ska kunna utvecklas. Det behövs en kraftig förstärkning av forskningen i skolan, skriver Ingrid Carlgren. (red)
Gapet mellan forskning och praktik – eller, som en del vill förstå det, mellan teori och praktik – är en återkommande kritik i diskussionen om skolan. Utvecklingen av skolans pedagogiska verksamheter har inte i särskilt hög grad varit relaterad till forskning.
Men vari består problemet? Är det skolan eller forskningen som är problemet? Är det lärarna som borde ta till sig och omsätta forskningens resultat bättre eller är det kanske så att den utbildningsvetenskapliga forskning vi har idag inte är den som behövs. Den forskning som finns är framförallt forskning om skolan, lärarna och eleverna medan forskningen i skolan och tillsammans med lärarna skulle behöva utvecklas och stödjas.
Det ligger nära till hands att göra jämförelser mellan utbildnings- och vårdområdet. Inom vårdområdet finns inte samma motsättning mellan forskning och praktik och i stort uppfattas vårdsektorn som forskningsgrundad. Hur kan man förklara skillnaden? När det gäller forskningens roll och funktion inom vårdområdet är det framförallt ett par aspekter som är slående. För det första gäller det forskningens omfattning, det vill säga mängden av forskning. Den medicinska forskningen är till sin omfattning mer än tio gånger så omfattande i termer av de resurser som går till forskning. Om vi vill uppnå en motsvarande situation inom utbildningsområdet skulle forskningen åtminstone behöva tiodubblas.
Forskningens omfattning har stor betydelse – inte minst för vilka slags frågor man kan beforska och möjligheten att beforska alla delar av verksamheten. Mer forskningsresurser öppnar för forskning om många fler frågor och mer detaljerade aspekter av dessa. En tiodubbling skulle skapa helt andra förutsättningar än idag att ta itu med problem och frågor inom skolans alla ämnesområden och årskurser. Idag finns sådan ämnesdidaktisk forskning i alltför liten utsträckning och endast fläckvis. Istället finns en forskningstradition som hanterar frågorna utan hänsyn till det specifika innehåll som ska läras med inriktning mot metoder som skulle kunna tillämpas generellt. Det är som om man i vården skulle ägna sig åt allmänna sjukdoms- eller botandeteorier.
För det andra gäller det vilken slags forskning som bedrivs. Istället för en forskning som utvecklar kunskap med direkt relevans för lärarnas arbete i klassrummet har forskningen knutits till och påverkar centralt styrda reformer i skolan inklusive fortbildning av lärare. Lärarna blir forskningskonsumenter och förväntas implementera forskningens resultat.
Skolans förnyelsearbete är inte integrerat i forskningen och, när det pågår kallas det inte forskning. Istället för att tala om forskning och utvecklingsarbete i anslutning till skolan används ofta beteckningar som ”lärares lärande”, ”skolor som lärande organisationer”, ”aktionslärande”, ”kollegialt lärande” etcetera. Den kunskapsutveckling som lärare deltar i ses som en kompetensutveckling av lärarna. När lärare deltar i forskningsprojekt är det inte ovanligt att resultaten beskrivs i termer av hur lärarna har lärt sig olika saker – inte i termer av de kunskaper som utvecklats.
Även om forskningen genomförs i klassrummen är forskningsfrågorna (och därmed resultaten) inte relaterade till lärares uppgifter och frågor. Forskningen sker ofta om och på lärarna istället för på de frågor lärarna arbetar med i verksamheten. Det finns därför idag ett klart uttalat behov av att utveckla forskningsansatser som talar mer direkt till lärare och de professionella problem de har att hantera – forskning som kan ge lärare bättre teoretiska och praktiska redskap i sitt arbete.
Det senaste decenniet har dock intresset för forskningsansatser som involverar lärare ökat markant (t ex designforskning, utvecklingsforskning, aktionsforskning, »lesson/learning studies»). Framväxten av dessa kollaborativa, intervenerande, klassrumsbaserade forskningsansatser kan ses som en respons på problemet att traditionell akademisk pedagogisk forskning i alltför liten utsträckning har bidragit till en förbättring av de pedagogiska verksamheterna. (Forskning ja, men i vilket syfte och om vad?)
Inom det medicinska fältet kommer forskningsresurserna från många olika håll och finansierar olika slags forskning som kompletterar varandra. Statliga resurser finansierar grundläggande forskning och forskarutbildning. Den övervägande delen av forskningen är så kallad klinisk forskning (Den felande länken – om frånvaron och behovet av klinisk utbildningsvetenskaplig forskning), det vill säga forskning i anslutning till sjukdomar och deras botande (och förebyggande; Medicinska forskningsrådet 1998).
Proportionen mellan klinisk och icke-klinisk forskning (c:a 4–1) är intressant. Det är alltså den kliniska forskningen som utgör merparten av forskningen inom det medicinska området, vilket sannolikt bidrar på ett avgörande sätt till en orientering mot innovation och kunskapsutveckling som kännetecknar det medicinska området. Evidensbaseringen inom vårdområdet bygger synteser av den kliniska forskningen.
Inom utbildningsområdet är situationen den motsatta. Nästan alla forskningsresurser går till universitetsbaserad akademisk forskning, inte till att lösa problem och besvara frågor som uppstår i praktiken. När evidensbasering ska införas inom utbildningsområdet byggs den upp på forskning ›om› snarare än ›i› utbildning, vilket leder till slutsatser angående ramarna och betingelserna för undervisningen snarare än undervisningen som sådan. Även om sådant kan vara av intresse för utbildningsadministratörer och policy-makare är de inte användbara för lärare. Det är som om den medicinska forskningen skulle handla om läkare och sjukhusaktiviteter snarare än om patienter och sjukdomar.
Skillnaderna mellan utbildnings- och vårdområdena angående vilken slags forskning som dominerar är betydelsefull. Det forskningsunderskott som finns inom utbildningsområdet gäller framförallt forskning i nära anslutning till de frågor och problem som lärare möter i klassrummet och som kan ge lärarna stöd i deras professionella verksamhet. Problemet med skolan och forskningen är inte i första hand att den forskning som finns inte används utan snarare hur den forskning som inte finns ska kunna utvecklas.
Ingrid Carlgren är professor i pedagogik vid Stockholms universitet.
18 Comments on “Ingrid Carlgren: Vilken forskning behöver skolan? – Forskning om eller i skolan?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Som Ingrid Carlgren mycket riktigt framhåller, så är den forskning som finns “framförallt forskning om skolan, lärarna och eleverna medan forskningen i skolan och tillsammans med lärarna skulle behöva utvecklas och stödjas”. Resultatet av den idag rådande skolforskningen upplevs, att döma av inläggen i detta forum, som ointressanta för att inte säga onödiga. Och detta alldeles oavsett om dessa tillkommit på “kvantitativ” eller “kvalitativ” väg. Uppenbarligen är det inte mer kunskaper om skolan, lärarna och eleverna vi behöver, utan snarare om frågor som gäller metodiken och pedagogiken.
Som tidigare framhållits i detta forum, så skulle läraryrkets status och lärarnas trivsel kunna förbättras högst påtagligt om ett närmare samarbete mellan lärarutbildning och skolor kunde etableras. Redan i lärarutbildningen borde mer tid anslås åt forskningsmetodik, en erfarenhet som lärarna sedan kunde ta med sig i sitt yrkesutövande. Tätare kontakter mellan pedagogiska institutioner och skolor borde kunna upprättas, så att praktik kontinuerligt varvas med utbildning. Målet måste vara, att skapa ökad förståelse för lärandets förutsättningar, innehåll och möjliga resultat. En större satsning på denna typ av forskning skulle också kunna skapa ett större intresse och engagemang från lärarnas sida, vilket ju alla skulle tjäna på. Dessutom skulle fler karriärvägar kunna öppnas för lärare, som så önskar. På så sätt kan också den forskning, som idag inte finns kunna utvecklas där den gamla spelat ut sin roll!
Carlgren menar mycket klokt att den pedagogiska forskningen inte har bidragit mycket till lärarnas och elevernas faktiska verklighet i klassrummet. Istället studeras i hög utsträckning individers föreställning om diverse fenomen i skolvärlden. Jag menar att denna forskning, t.ex. den med fenomenografisk inriktning, är så esoterisk att den knappast har något fruktbart att bidra med. De learning studies som Carlgren nämner är också tveksamma eftersom den antas bygga på en outvecklad teori, som egentligen inte är en teori, nämligen variationsteorin.
Distinktionen mellan forskning i och om skolan låter i förstone lovande. Men förmodligen menas med forskning i skolan att lärare ska engageras. De som leder dessa vetenskapligt måste då vara bättre utbildade än dem som har en lic.examen från en forskarskola. I de flesta fall är undervisningen inte så bred på forskarskolorna och inriktad på enbart kvalitativa metoder.
Jämförelsen med medicin haltar. Där är ´lärandobjektet´ ständigt närvarande i sjuksängen och omges av högt specialiserade individer, som kan beforska dem. Så är lång ifrån fallet i skolan. Inom den medicinska forskningen är evidensbasering ett nyckelbegrepp. Så är nog inte fallet med skolforskningen.
Ingrid Carlgren pekar på ett centralt problem, nämligen den hittillsvarande inriktningen inom skolforskningen. Det finns dock, som jag ser det, ingen inherent motsättning mellan “universitetsbaserad akademisk forskning” och forskning av “klinisk” typ som skulle kunna bidra till en mer evidensbaserad skolpraktik. Problemet ligger snarare i den inriktning som den akademiska forskningen har kommit att få: en dominans av småskaliga, kvalitativa, hermeneutiska och/eller begreppsutvecklande studier, där möjligheterna till tillämpbarhet, generalisering och jämförbarhet är ringa.
Jämförelserna med den medicinska forskningens karaktär och medelstilldelning är intressant och belysande – men här får vi inte glömma den vetenskapliga stringens (och därmed kvalitet och tillämpbarhet) som medicinen avkräver (nästan) all forskning. Metodologiska dimensioner som kontroll av parametrar, kontroll av mäteffekter (jfr. t.ex. dubbelblindstudier och placeboeffekter) och generaliserbarhet är här oundgängliga. Annars anses forskningen inte vara vetenskaplig. Det är bl.a därför som skolmedicinen med rätta förhåller sig skeptisk till olika former av s.k. alternativmedicin. Dessa har nämligen sällan lyckats påvisa reliabla resultat i systematiska, kontrollerade studier.
Och det är denna vetenskapssyn som verkar lysa med sin frånvaro i en hel del skolforskning. Problemet är alltså inte bara att det görs för lite forskning i skolan, utan att denna forskning inte håller måttet. Här bör man också problematisera den växande floran av “aktionsforskning” (eller som Carlgren nämner, “lärares lärande”, “aktionslärande”, etc.). Visst är det lovvärt och viktigt att lärare bedriver kunskapsbaserat utvecklingsarbete, men tyvärr kan det få till följd att detta betraktas som “forskning” och därmed jämställs med sant vetenskaplig verksamhet. Och detta börjar redan på lärarutbildningarna – kvaliteten på uppsatserna är alltsomoftast otillfredsställande och utbildningen i vetenskaplig metod (inte minst kvantitativ metod!) är nästan obefintlig. Detta borgar inte för gynnsamma förutsättningar att låta lärare “forska” om sin egen verksamhet.
På sextitalet tenterade jag av forskningsstatistiken och påbörjade ett doktorandseminarium. En dag skulle jag provopponera på en uppsats. Ämnet gällde huruvida studenter som bor i hyreslägenhet har mer eller mindre i skulder än de som bor i villa. Jag kunde omöjligen förstå vad detta hade med pedagogiken i skolan att göra och jag avbröt mina doktorandstudier. Senare har jag googlat på avhandlingar i pedagogik. Jag fann över ettusen. De flesta gällde ämnen som var lika litet relevanta för elevernas lärande som studenternas studieskulder. Ytterligt få av dem gällde försök i klassrummen avseende sådant som mål, metoder och material i undervisningen. Jag skulle önska att de pedagogiska forskarna i förväg skulle avkrävas en redogörelse för på vad sätt deras forskning skulle kunna bidra till att elever lär sig bättre eller mår bättre.
Skolforskning bör ge resultat, så att undervisningen förbättras. Den måste föra framåt och öka trivsel och effektivitet. Bort med stumpefikationen! Nu springer lärare och elever runt, runt, trappa upp, trappa ned från den ena klassen (läraren) till den andra med tidsförluster, oro, psykoser och mobbing.
Skulle vi inte kunna få arbetsro i skolan. Skulle inte skolan kunna anpassas till den enskilda eleven, så att vi får maximala resultat från alla. Vad nytta har skola, elev och samhälle av elever som underkäns och tvingas hänga med i en undervisning som de inte kan tillgodogöra sig.
Skulle inte forskningen kunna inriktas på den politisering av skolan som försiggår. Att kommunerna stjäl lärarnas löner och vad det för med sig, som att vi saknar lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen till 70% och att inga kandidater söker som lärare i dessa viktiga läroämnen.
Per Acke
Jag har funnit samma efter att ha tittat igenom mängder av c-uppsatser och avhandlingar på både lic.- och doktorsnivå. Inom skolforskningen studerar man allt annat än lärandet. Jag har i artiklar (bl.a. här 7 juni ´12) påtalat just bristen på vetenskaplighet och relevans för skollan i diverse forskningsansatser. Det behövs ett uppror mot den esoteriska, kvartsvetenskapliga soppa som kokas ihop på allt för många håll i landet. Resurserna behövs till forskning om lärandeprocessen i och utanför klassrummet och där behöver skolforskarna ta hjälp av kunskaper i psykologi för att vara i takt med tiden.
Göran
En anpassning av undervisning till den enskilda eleven görs bäst genom att krav ställs tydligt. Sedan får eleverna prestera efter förmåga,, dit där vars och ens nivå placerar dem.
Pingback: Utbildnings-, skol- och forskningsdebatten |
Pingback: Undervisning på vetenskaplig grund « Fredriks blogg
Fredrik
Du återkommer ofta till att andra ska bevisa vad de säger vetenskapligt. Nu har jag och andra framfört kritik
mot kvalitativ forskning och det du har att komma med är att säga att kvalitativ forskning är bra och att inga alternativ föreslås. Får jag be dig att först bemöta den kritiken. Det vore akademiskt riktigt.
Fredrik,
“Hetsjakt” på den pedagogiska forskningen? Varför sådana överord? Forskningsframsteg är helt beroende av kritisk granskning och öppen diskussion, och det är sådan vi sett prov på i flera bloggdebatter. Dessutom är det aldrig någon som har påstått att “den pedagogiska forskningen endast ska ägna sig åt sådant som är relevant för skolan”. Det är givetvis absurt att hävda något sådant. Vad som debatteras är de inriktningar som pedagogikforskning och “skolforskning” har kommit att få, både teoretiskt/ämnesmässigt och metodologiskt. Detta är en i högsta grad relevant debatt. Och nu hörs röster från allt fler håll som önskar mer av relevant, generaliserbar och tillämpbar forskning om skolan. Är detta något vi ska negligera?
Ditt påstående att det mesta av lärandet sker utanför skolan idag är svepande och skulle behöva substantieras. För barn och ungdomar sker naturligtvis det mesta av teoretiskt lärande i skolan. Och det är därför det är så viktigt att utveckla bättre undervisningsmetoder och -strukturer.
Bertil! Tack för svaret. Du skriver: “Sedan får eleverna prestera efter förmåga,, dit där vars och ens nivå placerar dem.”
Det är just exakt vad de inte får. Vet du att 25% av de elever som går ut gymnasiet har underkända betyg. De har placerats på en nivå där de misslyckas. Det är skolans uppdrag att se till att ALLA elever lyckas. Om skolan underkänner elever, så är det SKOLAN som misslyckats. Lärarna har inte funnit rätt nivå för eleven. Den skall inte misslyckas till 25%. Den skall lyckas till 100% – eller ha det som mål. Dagens skola fungerar uselt och sämre blir det.
Nu är det sjätte året i följd som svensk skola får sämre resultat än året före och sämre resultat jämfört med andra länders resultat. Detta kommer att följas av nya år med ständigt sjunkande resultat. Svensk skola kommer att bli sämre och sämre för varje år. Vi vet det och vi vet varför!
De kunniga lärarna flyr skolan och inga kunniga och duktiga elever vill längre bli lärare. Det finns ingen återvändo
VARFÖR MISSLYCKAS SKOLAN?
Det beror på att skolan kommunaliserats. Politiker har stulit lärarlönerna och stoppat i egen ficka. Nu saknas 70% av lärarna i viktiga ämnen som matematik, fysik, kemi och biologi. De får bättre jobb som forskare, ingenjörer, läkare o s v. Så vem vill bli lärare i dessa ämnen? Ingen om man ser till sökande till lärarutbildning.
Skolan kommer för varje år att bli sämre. De ingenjörer, läkare och andra som skolan utbildar blir sämre. I Södertälje avskedades 1000 svenska forskare som inte höll måttet. De hade för dålig utbildning. SVENSK SKOLA ÄR FÖR DÅLIG! LÄRARNA SAKNAS ELLER ÄR FÖR DÅLIGA.
Bertil! De som stod bakom komunaliseringen inser sitt misstag och ber om ursäkt:
http://lrbloggar.se/zoran/2011/03/14/politiker-ber-om-ursakt-for-kommunaliseringen-av-skolan/
Insikten kom för sent! De sosar som kommunaliserade borde tänkt igenom problemet bättre!
Göran
Får jag påminna om att riksdagen fattade beslut om kommunaliseringen.
Göran
Om nu de kunniga flyr skolan så är det verklig kris. Jag skulle vilja se siffror på det. Man kan ju hoppas att en del som lämnar gör det för att de inte har passat för yrket. Att de sedan ger andra motiveringar än de rätta är ju mänskligt.
Göran Tullberg!
Det faktum att Bengt Silfverberg ber om ursäkt betyder väl ändå inte, att “de som stod bakom kommunaliseringen inser sitt misstag och ber om ursäkt” eller hur? För övrigt framgår av tidigare inlägg, att det knappast är kommunaliseringen som är orsak till att skolan idag befinner sig “i fritt fall”. Att sedan kommunerna inte tar sitt fulla ansvar (oavsett partifärg) är väl knappast något som socialdemokrater i hela landet kan ta ansvar för.
Det tycks var populärt att använda stora ord, för att göra sig hörd. Problemet är bara att det knappast underlättar en sakligt och någorlunda objektivt meningsutbyte i positiv anda. Det skulle dessutom underlätta diskussionen, om vi slapp den ständigt återkommande politiseringen av sakfrågorna. Detta forum har knappast upplåtits för politisk agitation eller för att göra reklam för egna hemsidor. Och ändå sker detta ständigt. Till vilken nytta kan man undra.
Stefan
Nu undrar jag vad du menar med reklam för egna hemsidor. Har inte själv sett att detta sker i någon större utsträckning. Att man sänder pingback hör till bloggvärldens etik. De som skriver skall kunna se vilka som använder deras alster och på vilket sätt. Och att man skriver in sin Webb-sida är för att visa att man inte är ett troll.
Men om man inte vill ha varken det ena eller det andra, kan man ta bort den möjligheten för debattörerna!
Monika!
Ber så mycket om ursäkt om min bredsalva träffat fel p.gr. av en olycklig formulering. Såväl reklaminslag som viss politisering förekommer, om ej i någon större omfattning. Mitt val av ordet “ständigt” i mitt förra inlägg kan och bör därför utgå. Därmed hoppas jag att du och andra kan och vill godta min ursäkt!
Pingback: Omvärldsbloggen » Blog Archive » Skola, matematik och digital utveckling