Isak Skogstad: Den exkluderande inkluderingen

Inkluderingsvågen som har svept över den svenska skolan kommer att stå oss dyrt. Trots de fina tankarna bakom inkludering har begreppet kidnappats av progressiva pedagoger och kommunekonomer. På sikt riskerar det skada demokratin, skriver läraren och skribenten Isak Skogstad (red).

Oavsett vilken kunskapssyn eller vilka undervisningsmetoder vi föredrar så förenas vi alla i vår strävan om att skapa en bra skola för alla. Det är iallafall jag övertygad om, men jag inser redan nu, såhär på förhand, att det jag ämnar skriva om är av känslig karaktär. Så pass känsligt att jag ser en stor risk för att debatten spårar ur och mynnar ut i personangrepp. Jag är visserligen van vid det, men vill samtidigt passa på och uppmana till god ton. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag i detta inlägg kommer att problematisera inkludering. Min tes är att inkluderingshysterin – ja, jag vill kalla det för en hysteri – leder till ett sämre samhälle på sikt.

För att kunna föra en saklig diskussion om inkludering är det viktigt att klargöra vilken definition av begreppet jag utgår ifrån. Inkludering är som ni vet ett mångfacetterat begrepp. I den här texten nöjer jag mig med att använda inkludering synonymt med vad som brukar kallas för integrering, alltså att elever med särskilda behov eller vissa diagnoser integreras i den ordinarie undervisningen.

Låt oss börja med att blicka ut internationellt. Inkludering är inte ett isolerat svenskt fenomen,. Men i Finland, som ofta framhålls som ett föredöme vad gäller unga elevers läsförståelse, är det däremot inte alls lika vanligt. Där får i stället mer än var femte elev specialundervisning på deltid. Det är vanligt att elever redan i en mycket tidig ålder får följa med en speciallärare till ett rum utanför klassrummet för att öva mer på det de ligger efter i. Så kallade ”specialpedagoger”, som ska vara några slags allmänna experter som stödjer klasslärare genom att ge dem råd i hur man kan anpassa och individualisera undervisningen, existerar knappt. Där har man bara speciallärare som kan ta ut eleverna en och en och ge dem specialundervisning.

I den svenska grundskolan har andelen elever som får stödundervisning minskat sedan början av 1990-talet. Enligt SCB är minskningen tydligast i de lägre årskurserna. I exempelvis årskurs 3, 4 och 5 har andelen elever med stödundervisning halverats. Mellan 2017 och 2018 var det 1,1 procent av eleverna som gick i särskild undervisningsgrupp.

Hur kommer det sig att vi inkluderar så mycket i den svenska skolan? Marjatta Takala, finsk gästprofessor i specialpedagogik vid Umeå universitet, menar att vi svenskar ofta är för politiskt korrrekta för att våga prata om att elever ibland faktiskt har inlärningssvårigheter:

”Jo, vad jag har märkt så är det lite svårt i Sverige att säga att någon har inlärningssvårigheter eller att någon har funktionsnedsättning. Jag har fått intrycket att ni använder sådana begrepp som är politiskt korrekta men intetsägande. Begreppen döljer därför mer än att de berättar och man blir lite osäker på ’vad man menar.”

Det är så klart inte bara för att vi är politiskt korrekta som vi inkluderar i skolan. Det brukar huvudsakligen legitimeras av andra skäl. Dels anses det vara demokratiskt. Bara ordet inkludering har ju en positiv klang. Vem vill vara exkluderad? Dels så hävdas det ofta att det är bäst för eleverna. Själv betvivlar jag starkt att det är både demokratiskt och leder till bättre resultat.

En ny amerikansk studie försökte ta reda på vad som faktiskt händer i inkluderande klassrum. Professorn bakom studien fann visserligen att det finns många studier som visar att inkludering har positiva effekter, men att många av dessa studier ofta har allvarliga metodologiska problem. Hon menar att studier av högre kvalitet visar att inkludering av elever med kognitiva funktionsnedsättningar missgynnas akademiskt av att inkluderas i vanlig undervisning:

”Forskning tyder på att många elever med kognitiva funktionsnedsättningar inte kommer att uppvisa en tillräcklig akademisk progression om de får den undervisning som normalt sätt erbjuds i vanliga klassrum, även om undervisningen anpassas något och eleven får extra stöd.”

En studie som faktiskt hade en bra vetenskaplig metod mätte effekten av att låta elever med särskilda behov inkluderas i matematikundervisningen. De fann att de inkluderade eleverna uppvisade en dubbelt så stor kunskapsklyfta jämfört med de elever som inte inkluderades, utan som i stället fick specialundervisning. Detta trots att en särskild undervisningsmetodik som anses vara lämpad för ett heterogent klassrum användes för gruppen av elever som blev inkluderade i klassrummet.

Du kanske vill invända och säga att inkludering handlar om så mycket mer än kunskap. Ja, det kan så klart stämma. Men det finns även andra nackdelar. En studie har visat att lärare i mer inkluderande klassrum ägnar mindre tid åt att instruera elever och mer tid åt att försöka skapa ordning i klassrummet. En annan studie fann att inkludering drabbade de andra elevernas matematikkunskaper och läsförståelse, samt att den negativa effekten var större för elever som gick på skolor med ett mer socio-ekonomiskt missgynnat elevunderlag. En tredje studie visade att elever som hade en klasskamrat med en diagnos av beteendesvårigheter skolkade mer frekvent.

En annan sak som man bör påpeka, men som kanske inte är särskilt politiskt korrekt, är att forskare i USA har funnit vad som verkar vara en koppling mellan antalet elever med beteendeproblem som en lärare har och hur hur stor sannolikheten är att lärarna byter skola eller lämnar läraryrket. Det kan inte minst vara värt att beakta för oss i Sverige, särskilt med tanke på vår extrema lärarbrist. När lärare förväntas trolla med knäna och ”anpassa” sin undervisning utan resurser så är det inte konstigt att de vill lämna klassrummet. Jag vill samtidigt inte sticka under stol med att de studier jag refererar till här är baserade på korrelationer, och bör således tolkas med största försiktighet. Det vore önskvärt om svenska forskare försökte undersöka huruvida hypotesen håller även här!

Redan i dag uppger åtta av tio kommunalt anställda lärare att de har elever i behov av särskilt stöd som inte får det. Problemet är dessutom större på skolor där föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå är lägre. Inte heller verkar Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM, vara till särskilt stor hjälp. Deras ”experter” säger återkommande att lärare måste bli bättre på att anpassa och individualisera undervisningen, men de ger sällan konkreta råd om hur det faktiskt ska gå till.

Vad är då min poäng? Kunskap är en förutsättning för individens frigörelse och makt över sitt eget liv. Det är även viktigt för demokratin i helhet, då kunniga medborgare är mer engagerade i det demokratiska samtalet. De allra svagaste eleverna, varav många av dem säkerligen har inlärningssvårigheter, kan möjligtvis vara de största förlorarna på inkluderingshysterin i den svenska skolan. Utan att ge lärarkåren det stöd som de behöver, eller utan att för den delen satsa på speciallärare, är inkluderingen dömd att misslyckas på förhand. Det betyder med andra ord att inkludering kommer leda till exkludering. Är det verkligen värt det?

 

Isak Skogstad är högstadielärare och skribent med en bakgrund som ordförande i Lärarnas riksförbunds studentorganisation.

 

Referenser
Fuchs, L. S., Fuchs, D., Compton, D. L., Wehby, J., Schumacher, R. F., Gersten, R., & Jordan, N. C. (2015). Inclusion versus specialized intervention for very-low-performing students: What does access mean in an era of academic challenge?. Exceptional Children, 81(2), 134-157.

Gilmour, Allison. Has inclusion gone too far? Education Next. Volym 18, nr 4, hösten 2018.

Fletcher, J. M. (2009). The effects of inclusion on classmates of students with special needs: The case of serious emotional problems. Education Finance and Policy, 4(3), 278-299.Lärarnas Riksförbund. (2017)

”Som lärare ska man trolla med knäna” En undersökning om skolans arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Stockholm: Lärarnas Riksförbund, s 4

Malmqvist, Johan. I Finland ges mycket stöd tidigt, ”genast” och till många. Skolverket. (u.å.)

17 kommentarer till “Isak Skogstad: Den exkluderande inkluderingen

  1. Inkludering är som en återkomst av det som kallades individualisering och visade sig vara problematiskt på många sätt. I Skolverkets utbildningsmaterial så hävdas att skolan ska anpassas efter eleven istället för tvärtom. Det innebär en hel del problem om vi ska vara rättvisa för då ska skolan anpassas efter mängder av unika individer. Värre är dock att elever är en så viktig del av skolan att de också måste anpassa sig efter varandra vilket skapar en ren moment 22

  2. Om man ska hålla en god ton i debatten, som författaren önskar, så är det klädsamt att avhålla sig från härskartekniker, genom att sätta citattecken på de personer (specialpedagoger och SPSM:s experter) som har en annan uppfattning eller kalla dem för så kallade.

    • God poäng, det var onödigt av mig och om några av dessa experter läser det här inlägget så vill jag be om ursäkt för att jag använde citattecken.

  3. Inkludering kanske:

    ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
    Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. (….)”

    SÖREN KIRKEAARD

  4. Dilemmat med beteendeproblem är att det inte sällan hänger samman med ledarskapet (Lewin). För att lyckas med inkludering krävs en samarbetande skolkultur där fler än den enskilda läraren hjälper till med problemlösning. Sådana miljöer utmärks också av att lärare ser som en utmaning att reflektera och utveckla sin praktik. Stöd är viktigt och kan behövas både i och utanför klassrummet.

    • Tack för att du tipsade om din text angående inkludering, Klas! Ska ta en kik på den.

  5. Mycket klokt Isak, som alltid! Synd bara att lärarna verkar inte ta del av dina resonemang men klagar i tysthet. Jag känner igen den skolsituation du beskriver och vet att mina kollegor håller helt med dig, men de skulle aldrig våga protestera högt. Jag undrar varför?

  6. Isak Skogstad,
    Ang. citationstecken… jag undrar, varför gjorde du det från början? Någon tanke måste du ha haft för man “råkar” inte sätta citationstecken bara så där. Men det kanske är så en får göra. Skriva en text utan att bry sig om någon ev. kan ta illa upp eller om texten är tillräckligt underbyggd och om det sedan skulle visa sig vara galet så är det bara att säga: “Oj, ursäkta, det var onödigt av mig”. Jag tror att jag ska testa det. Det låter sannerligen enklare än att tänka till från början.

    • Alma, Per Janson anmärkte på något i min text. Jag höll med och inser att det var dåligt gjort av mig. Man måste ju kunna erkänna att man har fel ibland om man är vuxen. Du däremot, du skriver en passivt aggressiv kommentar där du insinuerar att jag inte har tänkt innan jag skriver. Jag förstår inte ditt behov av att glida ifrån sakfrågan hela tiden. Du verkar mer intresserad av att skriva om mig än till mig. Det märks ju inte minst i din replik, som i princip osar av ilska och på ett ställe till och med frågar om jag vill ha särskilda klasser för “arbetarklassrungar” eller “förortsungar”, tror att det inte ens är något jag berör eller över huvud taget nämner i min text.

  7. Isak, Jag tycker inte att jag glider från sakfrågan. Jag har pekat på vad i din text jag opponerar mig mot. Det handlar inte om dig utan om det du skriver. Du förespråkar att elever med funktionsvariationer ska särskiljas från andra barn. Förutom att det bryter mot ett par lagar och konventioner är det inte en speciellt medmänsklig syn på de som inte är “som alla andra”. >>

  8. En fråga där jag inte är säker på svaret:
    Bygger inte Finlands specialundervisning också på inkludering, dvs. att eleverna endast tillfälligt och under en viss tid får specialanpassad undervisning utanför klassrummet för att därigenom under övrig tid kunna vara medlem i klassgemenskapen?
    En mer allmän och ledande fråga är:
    Hur mycket exkludering behövs i skolan för att möjliggöra optimal inkludering i ett demokratiskt samhälle?

  9. >> “Förortsungar” kommer in här. Nej, du nämner inte dem, det gör jag. Min poäng är att försöka visa på hur absurt det blir när vi ska dela upp elever i de som duger att undervisa i klassrum och de som inte duger. Först tar vi de med funktionsvariationer (ditt förslag), sen tar vi de med arbetarbakgrund (mitt förslag spetsat med ironi, ja det erkänner jag), sedan de med utländsk bakgrund… Var drar man gränsen och vem gör det?

  10. Pär Engström,
    Ja, det gör det. Så som jag uppfattar Finlands inkludering arbetar de mycket förebyggande precis som det ska vara med specialpedagogiken. De satsar redan i förskolan och fångar upp barn i svårigheter och sätter in stöd tidigt. I Sverige tenderar vi (upplever jag det som) att arbeta med åtgärder när problem redan är ett faktum, uppstår oftast i skolan. Vad gäller undervisning utanför klassrummet …>>

  11. >> … det är inget som hindrar att arbeta med lever individuellt och utanför den ordinarie gruppen. Det finns stöd för det i skollagen (nu pratar jag om Sverige), men då ska det vara tillfälligt och då ska det vara tydligt att det är det som elever behöver. Det ska finnas särskilda skäl och får inte vara en bekväm lösning för andra eller något som sker systematiskt.

    • Alma, många (de flesta?) barn som behöver särskilt stöd behöver det under en lång period, kanske hela skoltiden. Barn med inlärningssvårigheter och funktionshinder blir inte av med sina funktionshinder bara för att de fått några månaders extra hjälp. De behöver tryggt , permanent stöd som många gånger inte kan ges i ett klassrum med 20-30 barn. Det är inte exluderande, det ger dem en chans att lyckas i livet.

  12. Isak Skogstad har rätt när han kopplar begreppet “inkludering” till en politisk kontext där människa och samhälle kan ses på minst tre olika sätt.
    Ett individuellt perspektiv där individen är utgångspunkten, t.ex. genom individuella utvecklingsplaner inkluderas varje elev.
    Ett funktionalistiskt synsätt där olika grupper och verksamheter i samhället fyller olika funktioner för samhället som helhet. Utbildning kvalificerar människor för de olika funktionerna – inkludering kan hör betyda att elever “hamnar på rätt plats” i samhället.
    Ett konfliktinriktat synsätt som utgår från konkurrens och dominansförhållanden mellan grupper i samhället – inkludering kan här vara att genom skolan förändra nämnda dominansförhållanden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter