J. Abner Peddiwell: Sagan om den sabeltandade läroplanen

Den nutida debatten om ett traditionellt kontra ett progressivistiskt bildningsideal går långt tillbaka i tiden, visar J. Abne Peddiwell i en föreläsning som återges här på Skola och Samhälle. (red.)

I förhistorisk tid levde Nyflinta, en både företagsam och intelligent medlem i en stam, vars övriga medlemmar tillsammans innehade ens ej hälften av Nyflintas gåvor. Dock var de fulla av beundran inför hans påhittighet och händighet, inte minst den förbättrade och sällsynt skarpa flintyxa han utvecklat; en uppfinning som också gett honom hans namn.

Men Nyflinta nöjde sig inte därmed. Medan hans stambröder och stamsystrar högljutt högtidlighöll nattens inbrott med öl och sång – och länge efter att de somnat in av pur hängivenhet – satt Nyflinta vaken och ägnade sig åt en aktivitet han högaktade i lika hög grad som stammen ringaktade den: att tänka.

I den falnande glödens återsken fick Nyflinta en natt en ingivelse. Stammens vuxna ägnade dagarna åt att samla föda och att skydda sig från faror medan barnen fördrev tiden med lekar på vilka de alltmer tröttnade. Tänk om, tänkte Nyflinta, dessa barn istället kunde tränas, så att de när de blev vuxna kunde bistå stammen i deras angelägna uppgifter: att skaffa föda, klädesplagg och skydd.

Så uppstod alltså människans första tanke om utbildning och undervisningsmål!

Ivrigt gick Nyflinta vidare i sina tankar. Vad måste då barnen lära sig, om de skulle kunna bidra med mat, kläder och skydd? Mat – det var enkelt! “Maten är fisk och den fångar vi med händerna”. Skolämnet Fånga-fisk-med-händerna var därmed fött!

“Vi klubbar de ulliga hästarna och tar deras päls”, tänkte Nyflinta och i nästa ögonblick hade han inrättat ämnet Ullig-häst-klubbning. Och slutligen skydd. “Den sabeltandade tigern är den största faran”, tänkte Nyflinta och inrättade, sittandes vid elden, Skrämma-sabel-tandad-tiger-med-eld-ämnet i denna människans första läroplan.

Nyflinta fick lön för tankemödan. Den skola han (redan följande dag) inrättade fick många nyfikna elever som snabbt växte upp till mycket dugliga fiskare, ullsamlare och tigerskrämmare.

Stammen blomstrade och det var egentligen blott det ålderdomliga och motsträviga prästerskapet som knorrade:
”Hade Det Stora Mysteriet velat att barn skulle lära sig fiskafänge, hästklubbning och tigerskrämning, hade Denne då inte själv gett barnen dessa gåvor från födseln? Trotsa ej Det Stora Mysteriet på det du ej må dö.”

Dessa hotfulla ord följdes av en utdragen, rytmisk sång: ”Mänsko-natu-uren går ej att för-ä-ä-ändra”.

Men den vise Nyflinta lyckades gå prästerna till mötes och vinna över dem, genom att påpeka att det trots allt var Det Stora Mysteriet som nedlagt i barnen denna nyfikenhet och läraktighet och att det tvärtom vore syndfullt att inte göra bruk av denna gåva!

Så var även det konservativa prästerskapets motstånd övervunnet. Nyflintas skola, liksom stammen i stort, blomstrade genom åren och även långt efter den dag då Nyflinta själv lade sitt trötta huvud på fällen för allra sista gången, innan han kallades hem av Det Stora Mysteriet.

Och där kunde sagan ha slutat om det nu inte varit för en stor förändring som inträdde många år senare, när en ny tid började. Idag kallar vi den för istiden.

En stor inlandsis drog fram och släppte av sitt medsläpade grus i den å i vilken stammen fiskade. I det grumliga vattnet kunde fiskarna lätt gömma sig och de fånga-fisk-med-händerna-skolade eleverna stod nu rådvilla.

Men inte nog med det. De ulliga hästarna gav sig nu av för att leta föda på annan och i deras ställe kom smidiga, alls icke klubbningsvänliga, antiloper, till de nogsamt skolade och diplomerade ullsamlarnas förtret.

Och hur gick det för den sabeltandade tigern? Ja den dog ut helt och hållet och de välutbildade tigerskrämmarnas ansenliga kunskaper kom att bli rent akademiska övningar. Vad värre var – i de sabeltandade tigrarnas ställe kom björnar, rasande och vilda och inte det minsta rädda för eld.

Allt hade slutat illa för stammen om det nu inte varit för att några av medlemmarna ägde vad Nyflinta besuttit i sådant övermått, nämligen intelligens. Efter lång tid av gagnlösa fiskfångarförsök med bara händerna kom en av fiskarna med en idé: hon flätade ett glest tyg och lade på botten, väntade en stund och hissade sedan upp sitt nyuppfunna nät, fullt med fisk!

En annan stammedlem lät sig inspireras och uppfann en antilopsnara medan en tredje en dag plötsligt struntade fullkomligt i allt han lärt sig i skolan om eldskrämningsteknik och istället tänkte helt tvärtemot vad som var invant. Strax därefter hade han fångat stammens första björn, med hjälp av något så enkelt som en djupt grävd grop.

Dessa unga innovatörer samlade snart en hängiven skara unga beundrare som lärde sig de nya teknikerna. Föraktfullt sneglade dessa ungdomar på Nyflintskolan, där de övriga barnen och ungdomarna gick.

”Nätfångst, snarfångst och gropfångst”, sade de till varandra, ”det är de färdigheter man verkligen behöver!”
”Ja, sa några som hörde till de mer kloka av ungdomarna, ”Kanske borde man införa dem som ämnen i skolan?”
”Skolan!”, fnös de andra ungdomarna, ”Vem behöver skolan? Skolan har väl inget med verkligheten att göra?”

Men de kloka ynglingarna gick till prästerna, som var lika gamla, konservativa och motsträviga som de som en gång levt på Nyflintas tid, om än lite mildare till sinnes. De lyssnade stilla till de ungas förslag på nya skolämnen.

”Problemet är bara” sa prästerna när de hört förslagen, ”att det inte skulle vara utbildning.”
”Vad skulle det då vara?” frågade ungdomarna bestört.
”Det skulle bara vara praktisk träning” förklarade de gamla männen tålmodigt. ”Dessutom har vi redan fiskfångst, hästklubbning och tigerskrämning i kursplanen. Nya ämnen skulle bara ge stoffträngsel. De ämnen vi har representerar vårt kulturarv och vår bildning. Om något behöver vi grundligare kunskaper i dessa ämnen, inte löpa efter det senaste modet vad gäller ämnesinnehåll.”

”Men för tusan!” utbrast en av de mer radikala ynglingarna. ”Vem vill lära sig tekniker som varken ger fisk, ull eller skydd?”

”Var inte så dåraktig” sa de gamla männen och log sina blidaste leenden. ”Vi lär oss inte att fånga fisk för att få fisk, eller att klubba hästar för att få ull eller att skrämma tigrar för att bli trygga. Vi lär oss det för att utveckla de allmänna dygder vi behöver: snabbhet, styrka och mod. Du tror väl inte det handlar om att skrämma tigrar? Med elden övar vi ju det ädla mod som vi kan tillämpa på livets alla områden. Hur skulle en så lågt stående aktivitet som gropgrävning kunna uppamma detta?”

Bestörta såg ynglingarna på varandra. De stod tysta. Till slut stammade den modigaste av dem fram:
”M-men finns det då inget av de nya, mer tidsenliga färdigheter vi föreslår som skulle kunna ha ett sådant värde som undervisningsinnehåll?”

De gamla männens ansikten hårdnade.

”Hade ni själva haft någon bildning” sade de allvarligt, ”så skulle ni ha förstått att måttstocken för bildning är tidlöshet inte tidsenlighet. Bildning är det som består när förhållandena förändras, som en obetvinglig klippa i malströmmen. En sak måste ni förstå: det finns vissa eviga sanningar. Och den sabeltandade läroplanen – det är en av dem!”

J. Abner Peddiwell är nestor i utbildningshistoria vad Petaluma State College

 

Fotnot

Artikeln är en översättning och bearbetning av “The Sabre-tooth Curriculum”, en fiktiv föreläsning av dito professor J. Abner Peddiwell, som ingår (som en av flera utbildningssatiriska föreläsningar) i boken “The Sabre-tooth Curriculum” (1939), skriven av den amerikanske läraren och författaren Harold R. W. Benjamin.

Bilden är tagen av James S:t John och används under Creative Commons Attribution 2.0 Generic-licens

One Comment on “J. Abner Peddiwell: Sagan om den sabeltandade läroplanen

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS