Jakob Billmayer: Bildning inget oproblematiskt begrepp

I stället för att fästa tilltro till ett förnyat bildningsideal och utöka selekterande moment av bedömning och betygssättning, bör skolan ges förutsättning att skapa erfarenheter hos barnen, där lärande är en integrerad, meningsfull och lustfylld del av livet, skriver Jakob Billmayer. (red.)

Skolan är för närvarande den enda statliga institution som omfattas av ett obligatorium, skolplikten. Det är därför angeläget att kontinuerligt följa upp och diskutera både innehåll och form för denna verksamhet, som behövs för att legitimera denna partiella inspärrning. Ett återkommande tema i detta samband – som aktualiserades på Hallandspostens och Dalademokratens ledarsidor de senaste veckorna – är nödvändigheten av en gemensam kunskapsbas för att motverka polariseringen i samhället. Det konstateras att förutsättningarna för att bygga en sådan gemensam bas är dåliga i dagens skola. I stället lyfts större fokus på bildning fram som lösning för problemen. Men är bildning verkligen den ultimata och mest lämpliga grunden för en skola för alla och är förutsättningarna att bygga en gemensam kunskapsbas verkligen så dåliga i svensk skola?

Bildningsbegreppet har idag åtminstone två innebörder, och båda har sitt ursprung i slutet av 1700-talets Centraleuropa. Bildning kan å ena sidan betyda en viss kanon av kunskaper, umgängesformer, värden och normer. I denna bemärkelse är bildning en kollektiv företeelse. Å andra sidan finns bildning som individuell ”state of mind”, en individs kognitiva relation till sig själv, världen, kunskap och individuell utveckling. (Bosse, 2012; Schwanitz, 2002).⁠

Bildningsbegreppet utvecklas i slutet av 1700-talet och avser i början vissa teman och former för konversation bland borgerskapet som då växer fram och etablerar sitt inflytande i samhället. För att åstadkomma detta behöver den nya samhällsklassen en gemensam bas av kunskaper och beteendemönster att kunna samlas kring som klass och för att upprätta sin makt. Denna nyvunna samhörighet var följaktligen inte öppen för alla, utan etablerades som motpol mot det avdankade adelsståndet och den framväxande arbetarklassen. Bildning som paraplybegrepp för konversationsinnehåll, samtals- och uppförandenormer är i grunden segregerande, ett mått för en persons lämplighet att få höras i ett visst sammanhang eller inte.

Det är enbart ”de bildade” själva som kan avgöra om en person är bildad, obildad eller i värsta fall straffad med så kallad halvbildning. De bildades kretsar är inte integrativa utan måna om att hålla antalet medlemmar till en exklusiv skara. Tillgången till bildning har alltid varit begränsad, även i de mest inkluderande utbildningssystemen.

Det är osannolikt att konsensus om en gemensam kunskaps- och värdenorm skulle uppstå av sig själv i ett land präglat av mångfald och individualism. De moderna samhällena är så pass komplexa att det tillåter existens av flera ”bildningseliter” och samlevnadsnormer bredvid varandra. Tillspetsat uttryckt, finns det idag både en ”populärkulturell” bildningselit, där det är avgörande att man känner till betydelsen av ”May 4th” och att man använder sig av pronomen hen. Samtidigt finns de som har ett bildningsideal där det är viktigt att man kan man Strindberg utantill och tar tag i rätt gaffel när det är dags för sniglarna.

Trots denna konstaterade flerstämmighet i samhället, så ger skolans läro- och kursplaner mycket tydligare hänvisningar om vad de allmänt vedertagna samhällsnormerna är (se ”Skolans värdegrund och uppdrag”) samt vilka kunskaper barnen ska möta i ämnet (se ”Centralt innehåll” i kursplanerna). Under ”Kunskapskrav” förtydligas dessutom vilka kunskaper eleverna absolut behöver bevisa att de har tillägnat sig. Sett från ett institutionellt perspektiv står det inget i vägen för att skolan ska kunna lägga grunden för en norm- och kunskapskanon för att bygga det gemensamma samhället på.

Bildningsbegreppets andra aspekt, det vill säga bildning som ”den inåtriktade, estetiska harmoniseringen av själen” (Tröhler, 2016, s. 523 min översättning)⁠, är svårare att nå inom ramen för skolan. Dels för att den handla om individernas inre, som är svårstyrd för en social, kollektiv verksamhet som skolan, dels för att det är en minst sagt flummig målbild; eller vem kan påstås veta vad ”estetisk harmonisering” praktiskt betyder?

I stället för att ta tillflykt i otydliga begreppsval bör skolan ges förutsättning att skapa erfarenheter hos barnen där lärande är en integrerad, meningsfull och lustfylld del av livet. Att öka på moment av bedömning och betygssättning, med andra ord selektion och segregation, är då ytterst kontraproduktivt. En ödmjukhet behöver odlas i lärarnas och elevernas relation till sin egen och andra människors, samt andra tiders kunskaper. Sanningars förgänglighet och lärandets oändlighet bör lyftas tillbaka in i läroplanen, där det var synligt 1994 och 2011 i form av skolans strävansmål. På så sätt kan en gemensam kunskaps- och värdebas existera sida vid sida med individuella levnadskoncept.

För att åstadkomma det behöver själva upplevelsen av skolgången vara både likartad och likvärdig för alla barn i landet. Men så ser det inte ut idag. Med dryga 1100 olika skolhuvudmän som konkurrerar om elevers och föräldrars gunst och skolpeng, kan ”att gå i skola” betyda rätt olika saker för olika individer.  En marknad, där många aktörer erbjuder en likartad produkt, präglas av konkurrens och marknadsföring genom produktdifferentiering, och inte av att lyfta det gemensamma (Billmayer, 2019)⁠⁠. Ett återförstatligande av skolan parat med tydligare reglering av skolmarknadens organisation skulle nog göra större skillnad för att motverka polariseringen och segregeringen i samhället än halvdana försök att återuppväcka historiskt problematiska begrepp såsom bildning.

Jakob Billmayer är universitetslektor i pedagogik vid Malmö universitet.

Bildkälla: Pexels

Referenser

Billmayer, J. (2019). Choose us, we are different! Free schools’ self-descriptions and -positioning in the Swedish educational system. Utbildning & Demokrati, 28(1), 79–98.

Bosse, H. (2012). Bildungsrevolution 1770-1830. Universitätsverlag Winter.

Schwanitz, D. (2002). Bildung – Alles, was man wissen muss. Goldmann.

Tröhler, D. (2016). Curriculum history. Ingår i The Oxford Handbook of the History of Education (s. 523–538). Oxford University Press.

 

 

 

5 Comments on “Jakob Billmayer: Bildning inget oproblematiskt begrepp

  1. Hej Jakob, en tanke om både och!
    I boken Bildning i utbildningens tid berättar vi hur vi lär tillsammans i Dialogseminariets form. Här skapas både gemensamma kunskaper och egna insikter när vi delar våra praktiska erfarenheter och reflekterar över dessa tillsammans. Reflektionerna fördjupas med hjälp av teoretisk kunskap.
    En inkluderande form för lärande i alla åldrar!
    Gun Mollberger Hedqvist

  2. Det är läraren som bildar eleverna och/eller gör lärandet lustfyllt. Och detta finns ju redan i styrdokumenten, eller kan tolkas in i dom.

    Det är politiker som bestämmer över styrning o betygsättning.

    Ser inte riktigt hur det ena kopplas ihop m det andra.

  3. En enkel och kanske inte helt vetenskaplig definition av kunskapsformerna i skolan är att UTBILDNING ger yrkesidentitet att BILDNING ger kulturell identitet och att FOLKBILDNING ger samhällsmedborgaridentitet. Obalansen i dagens skola har gett utbildning den största rollen och reducerat bildning till ett utslätat medelklass begrepp och folkbildningen med sitt medborgarperspektiv (demokrati uppdraget) har nästan utplånats, vilket de obefintliga köerna till politiska uppdrag tydligt visar.

  4. När jag ska förklara begreppet i engelskspråkig miljö brukar jag säga att det står för en kombination av omfattande vetande och gott omdöme eller visdom.
    Ett utbildningssystem som kan frambringa ingenjörer som kan konstruera kärnvapen, utan att samma ingenjörer begriper att sådan skit ska man inte ha, det är ett misslyckat utbildningssystem.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »