Skola och SamhälleJan-Anders Hedenquist: Målkriterier kan förena skilda världar
Elever lägger ner mycket tid och kraft på att försöka gissa sig till vad skolans mål kräver av dem. Jan-Anders Hedenqvist visar genom ett vardagsexempel hur denna gissningslek kan slå fel och pekar på vikten av att skapa mål och kriterier i samråd med eleverna (red.)
All uppfostran och utbildning handlar om att förbereda de unga för framtiden, för en värld som vi själva inte vet så värst mycket om. Vem av oss visste i fjol det vi nu vet om pandemier eller klimatförändringar? Samtidigt vill vi att de unga ska få ta del av det vi själva lärt oss. Då vi växte upp fanns det varken mobiltelefoner, sociala medier eller internet. Våra viktigaste kunskapskällor var böcker, tidningar, föräldrar, lärare, kamrater och, i de mer välbeställda familjerna, ibland också radio, tv och utlandsresor. Mellan oss behövs det bryggor, samtal om våra skilda världar. Vi måste enas, inte om målen för dessa bestäms i en demokrati av riksdagen, utan om hur målen ska tolkas.
Under många år reste jag runt i Sverige och lärde skolfolk att tolka utbildningsmål. Som illustration berättade jag alltid en självupplevd historia. Den handlade om att jag försökte få min tonårsdotter – som vi här kan kalla Eva – att hålla rent och snyggt på sitt rum. Hennes rum på tiden såg ut ungefär som om man hade kört in en lastbil med skräp och tippat allt innehåll på golvet huller om buller: sängkläder överallt, utspridda CD-skivor, underkläder, målarpenslar, färgpytsar, böcker, papper, tidskrifter — allt i en salig röra. Till saken hör även att Eva hade börjat intressera sig för krämer och smink. I början brydde jag mig inte om hennes oordning men insåg snart att jag som förälder faktiskt hade ett visst ansvar för att lära henne ordning och reda. Jag föreslog följande mål: Att utveckla Evas allmänna ordningssinne.
En allmän ambition, ungefär som målen ser ut i våra läroplaner. Eva höll med. Antagligen för att hon insåg att sådana allmänna formuleringar inte förpliktigade till konkreta insatser. Dagarna gick men inget hände, vilket oftast är fallet med tjusiga formuleringar. Jag insåg då att, om man verkligen vill åstadkomma en utveckling, så räcker det inte med tjusiga formuleringar. Man måste faktiskt också formulera konkreta mål. Jag föreslog följande: Senast kl 15 varje lördag är Evas rum rent och snyggt. Nu kom protesterna. – Varje lördag?! Det räcker väl med en gång i månaden! Det blev en lång diskussion.
Jag minns den första lördagen, när vi skulle utvärdera detta. Klockan 15.05 ropade hon: –Pappa! Nu är jag klar! Nu kan du komma upp och titta. Jag gick förväntansfullt upp för trappan, redo att berömma henne men fick en smärre chock. Det såg precis ut som vanligt – samma oordning överallt.
Jag samlade ihop mig och förklarade: – Men du har ju inte gjort ett dugg! Det ser precis likadant ut som alltid. – Har inte jag?! Så rusade hon bort till ena hörnet av sitt rum. Där fanns ett litet sminkbord jag tidigare inte hade sett. På det fanns det flaskor och burkar med body lotion, smink, parfymflaskor, allt ordnat efter användning.
Jag tänkte i mitt stilla sinne: – Vad har jag gjort för fel som fått en unge som tror att städa rummet handlar om att ställa flaskor och burkar i en viss ordning? Det handlar inte om det! Det handlar om alla saker som ligger slängda överallt. Det var min första spontana och ganska obegåvade reaktion. Men när jag lugnat ned mig lite grand, kom jag att tänka på att vi faktiskt lever i skilda världar. De lever i en värld som vi kan kalla ungdomsvärlden. Vi lever i en annan värld, i vuxenvärlden.
Vi inbillar oss att vi vet en massa om deras värld, eftersom vi själva en gång varit unga. Vi vill också att de ska lära sig det vi lärt oss samt det vi tror att de kommer att behöva i framtiden. Det är därför vi har skolor och barnuppfostran. I vår värld finns många saker vi tar för givna och inte anser oss behöva förklara. Men om de unga redan förstod dessa saker då skulle de ju inte behöva gå i skolan alls! I deras värld finns också många saker som är självklara men som vi kanske inte ens hört talas om: – Men pappa, du har ju aldrig förklarat för mig vad det innebär att rummet ska vara rent och snyggt!
Vi fick en fin diskussion, en konflikt mellan två skilda världar. Jag började långsamt inse att ansvaret för den uppkomna situationen i första hand låg hos mig. Jag hade ju faktiskt aldrig förklarat vad jag menade med “rent och snyggt i rummet”. Visste ni förresten att det finns undersökningar som visar att eleverna i grundskolan tillbringar halva sin skoltid med att försöka gissa vad lärarna vill att de ska lära sig? Vårt samtal mynnade till sist ut i att vi satte oss ned och började formulera så kallade målkriterier, alltsåförtydliganden av målformuleringen. Resultatet blev:
Senast kl 15 varje lördag är Evas rum rent och snyggt. Målet är uppnått när…….
- ..sängen är bäddad
- ..CD-skivorna sitter i stället
- ..golv och hyllor är fria från damm
- ..flaskor och burkar på sminkbordet är ordnade
- ..kläderna ligger i smutskorg resp. byrålådor.
- ..böckerna står i bokhyllorna
Målkriterier förtydligar alltså målet. Det sker bäst i nutidsformen (presens), eftersom målkriterier beskriver det “slutgiltiga tillstånd” som gäller, när målet är uppnått.
Observera beträffande kriterium nr 3 att det inte står att golvet dammsugs! Det är som bekant inget kriterium utan en aktivitet, en metod. Ett riktigt målkriterium måste formuleras som ett slutgiltigt tillstånd, till exempel fritt från damm, oavsett vilken metod man använt sig av för att nå dit.
Kriterium nr 4 är som synes hennes bidrag. Det hade jag själv aldrig kommit på! Det är det här vi i skolan kallar elevinflytande. Inflytandet i dessa sammanhang handlar inte om att eleverna själva ska få formulera utbildningsmålen. Dessa är, som jag tidigare påpekat, beslutade av våra folkvalda. Målen representerar det vi vill att de unga ska lära sig.
Däremot måste de unga få vara med och tolka målen, eftersom det handlar om hur målen kan förtydligas. Utan sådana målkriterier kan vi inte se om målen verkligen uppnåddes. Sådana samtal måste enligt läroplanerna föras om skolans mål. Vilket sällan sker i dagens svenska skolor.
Som ni säkert redan har insett, så handlade den här berättelsen om att visa vad som händer när vi inbillar oss att de unga tolkar målen på samma sätt som vi, avilket de sällan gör, vilka missförstånd som kan uppstå men också hur man kan undvika sådana missförstånd genom att vi tillsammans tolkar målen och förser dem med målkriterier.
Jan-Anders Hedenquist är språklärare, författare, utbildningskonsult, fil.mag i moderna språk och fil.kand i beteendevetenskap. Han har publicerat flera böcker och artiklar om språk, mål och utvärdering.
One Comment on “Jan-Anders Hedenquist: Målkriterier kan förena skilda världar”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Läste igen på allmän (din?) begäran och kom på /lärde mig hur viktigt det är att de som måste uppnå mål måste vara med när kriterierna formuleras. Hur ofta sker det?