Jan Anward: Språklig bildning, 2

Här kommer fortsättningen på språk- och kulturvetaren Jan Anwards “följetong” om begreppet språklig bildning. I sin förra artikel som kom i våras diskuterade han vad vi kan mena med språklig bildning och hur skolan lyckas bidra till denna bildning. Med sin långa erfarenhet av språkutveckling är Jan Anward en viktig röst i diskussionen om skolans viktigaste ämne. Följetongens tredje text kommer om någon vecka.  

Som jag beskrev i min förra artikel, är den läroplan som ligger bakom den moderna svenska språkundervisningen en formell läroplan, nödtorftigt maskerad till en funktionell läroplan[1]. Grundstrukturen är minst 2000 år gammal: ordklass efter ordklass betas av. Ovanpå detta så en serie fiktiva vardagssituationer som ska bibringa eleverna användbara ord och fraser.

Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att den moderna svenska språkundervisningen är en hybrid av två (eller tre) olika traditioner.

Till att börja med traderar den ett antal praktiker som utvecklats inom utbildningen till skrivare, en yrkesutbildning med flera tusen år på nacken[2], som diktamen, kopiering, översättning, grammatiska övningar och glosplugg. Under medeltiden införlivades dessa praktiker i latinundervisningen, igen väsentligen en yrkesutbildning (av präster)[3], vars samtida arvtagare (förutom den moderna prästutbildningen) närmast är så kallad fackspråksundervisning.

Den andra traditionen är samtalskonst[4], som i pedagogiska sammanhang främst blomstrade som konversationsövningar under 1700-talet, då adliga ungdomar skulle förbereda sig för att ta plats vid hoven och resa ut i världen[5]. Parlörer och andra liknande språkkurser har fortsatt den traditionen.

(En tredje tradition, den klassiska retoriska traditionen, har länge haft en obetydlig plats i den svenska språkundervisningen, något som skiljer oss från USA och de flesta europeiska länder.)

Problemet med denna moderna hybrid är att den har förlorat de ingående traditionernas mål. Vad det nu är fråga om är att, med hjälp av delar av de ingående traditionerna, lära ut ett allmänt språk, utan särskilda användningsdomäner, som ska läras in av alla. Ett nationalspråk, om man så vill, men ett nationalspråk som inte är kopplat till de speciella sammanhang (politiska, juridiska, etc.) där ett sådant används, utan mera ses som ett gemensamt medborgerligt språk.

Och därmed kommer den moderna svenska språkundervisningen att på ett obestämt sätt sväva mellan de de olika bildningstraditioner som dess ingående delar härrör ur: traditionsförmedling (som knyter an till en formell läroplan och till yrkesutbildningstraditionen) och självförverkligande (som närmast knyter an till en funktionell läroplan och samtalskonst).

Vår bekant från första artikeln, hon som nödtorftigt lyckas stava sig igenom inskriptionen på Titusbågen i Rom, har genomgått en traditionsförmedling. Och vår andre bekant från den första artikeln, hon som behärskar engelska väl i tal och skrift, har genomfört ett lyckat individuellt projekt.

Det är oklart vad man egentligen lär sig genom en sådan hybrid. I värsta fall uppnår man varken traditionsförmedling eller självförverkligande.

Och en del larmrapporter tyder på att det är så.

Många pekar på att traditionsförmedlingen i den svenska skolan är svag. Klassiker och grammatik blir konsekvent eftersatta. Inger Enkvist går till och med så långt att hon menar att kontinuiteten mellan högstadium och högskola är så bristfällig att den som vill läsa tyska på högskolenivå helt enkelt inte vet vad det är för ämne hon kommer att läsa[6].

Och vår andre bekant från den första artikeln, hon som behärskar engelska väl i tal och skrift, har säkert inte lärt sig detta i den svenska skolan. Allt fler vittnar om studenternas bristfälliga kunskaper i framför allt skriven engelska.

I min nästa, och avslutande, del av denna följetong ska jag göra ett försök att formulera en lösning.

 

(Jan Award är professor i språk och kulturforskning)

 

[1] Om formella och funktionella läroplaner, se D. A. Wilkins: Notional syllabuses. Oxford University Press 1976.

[2] Se t.ex. Torgny Säve-Söderbergh: Faraoner och månniskor. Norstedt 1958.

[3] Se t.ex. Thomas Götselius: Själens medium. Glänta 2010.

[4] Peter Burke: Samtalskonstens historia. Daidalos 1995.

[5] Elisabet Hammar: Franskundervisningen i Sverige fram till 1807. Föreningen för svensk undervisningshistoria 1981.

[6] Inger Enkvist: Trängd mellan politik och pedagogik. Gidlund 2005.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS