Jan Anward: Språklig bildning, 3

Här kommer Jan Anwards tredje avsnitt i följetongen om ”språklig bildning”. Det handlar om hur man lär sig främmande språk.

De tidigare avsnitten kan läsas här: 1 och 2.

Haken är förstås språkundervisningens innehåll. Vad ska läras ut?

Och som jag har antytt, så duger det inte att säga språket. Det finns inget allmänt språk, brutalt uttryckt. Det kom redan pragstrukturalisterna fram till på 30-talet.[1] Vad som finns är konkreta språkanden, där några samtalar om något eller skriver om något i ett bestämt sammanhang. Och det är genom sådana konkreta språkanden som man kan upptäcka ett främmande språk. Att lära sig ett främmande språk är nämligen att hela tiden upptäcka nya saker. Att man kan läsa texter man tidigare inte kunnat läsa. Att hitta nya sätt att uttrycka sig på. Att behöva bli precis där man inte behöver vara det på modersmålet – och tvärtom.

Så låt eleverna på allvar studera konkreta texter (i vid mening: romaner, dikter, filmer, tv-serier, etc.) och låt det ta den tid som behövs för att de ska upptäcka de nya världar som finns där: människor som vi, som också de talar och skriver – men på ett annat och spännande sätt.

Ett sådant studium behöver förstås understöd av en bra grammatik och ett bra lexikon. Men dessa är kartor, inte själva terrängen. Språk är mycket rikare än vad som kan fångas i grammatikor och lexika, men det hindrar inte att grammatikor och lexika är oundgängliga hjälpmedel för att förstå sig på ett främmande språk.

Ett sådant studium blir också en arena där traditionsförmedling och sjävförverkligande kan mötas. Om detta slags möte sedan skulle ha tillfredsställt Ellen Key låter jag vara osagt.[2

Och, slutligen, i en sådant studium kan säkert även lärare lära sig något. Därmed skulle vi också kunna närma oss den viktiga del av Humboldts bildningsideal som går utöver traditionsförmedling och självförverkligande: nämligen att undervisning ska bidra till att skapa ny kunskap.

(Jan Anward är professor i språk och kulturforskning)

[1] Karen Gammelgaard: Textens mening. Samfundslitteratur 2003.

[2] Ronny Ambjörnsson: Ellen Key ger nyckeln till låsningen i skoldebatten. DN 1/12 2011.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ellen-key-ger-nyckeln-till-lasningen-i-skoldebatten/