Jan Anward: Språklig bildning
Jan Anward skriver en “följetong” i S.O.S. – en artikel i tre avsnitt, om begreppet “språklig bildning”, centralt både i skolan, i forskningen och i debatten. Vad är egentligen språklig bildning? Detta första avsnitt ställer frågor och diskuterar skolans språkundervisning. I april kommer fortsättningen; bakgrund och ett blygsamt förslag. (red)
Som språkvetare och som engagerad i skolans roll i den individuella språkutvecklingen sedan 40 år tillbaka försöker jag då och då ringa in vad vi kan mena med språklig bildning.
Ta en person som behärskar engelska väl i tal och skrift och som obehindrat kan använda det både i det sociala umgänget och i sin yrkesverksamhet. Skulle vi kalla en sådan person bildad? Kanske inte, kanske snarare kompetent.
Ta en annan person som har läst latin i gymnasiet, som förstår att volvo betyder jag rullar och som till nöds kan stava sig igenom inskriften på Titusbågen i Rom. Skulle vi kalla en sådan person bildad? Förmodligen.
Har vi då hamnat i den gamla motsättningen mellan tradition och nytta? Det är en motsättning som vi hittar redan hos Petronius, i inledningen till Satyricon:
”Därför menar jag att ungdomen blir fördummad i skolorna. De får ju varken höra eller se något som är användbart i det vanliga livet, utan bara pirater som står i bojor på stranden, bara tyranner som skriver order till sina söner att hugga av fädernas huvuden, bara orakelsvar mot pesten där det föreskrivs att tre eller fler jungfrur bör offras, bara honungssöta klumpar av ord och handlingar som alla är liksom toppade med vallmo och sesamfrö.”[1]
Kanske. Men det är inte alldeles enkelt. Språk som vi har nytta av har länge lärts ut på samma sätt som språk som vi inte (längre) har nytta av, efter den slags läroplan som Bernstein[2] beskrev som en samlingskod (collection code), en samling inlärbara enheter, som är väl avgränsade mot varandra och hänger samman i väl definierad progression. Adjektiv vecka 40, komparativ vecka 44, superlativ vecka 46.
Resultatet har ofta blivit en egendomlig blandning av kunskap och färdigheter. Under flera år brukade jag föreläsa för blivande språklärare och eftersom jag alltid började med ett tyskt exempel, brukade jag fråga studenterna hur många som hade läst tyska tidigare. Det brukade vara ungefär en tredjedel. När jag sedan frågade hur många som tyckte att de behärskade tyska någorlunda bra i tal och/eller skrift var det nästan aldrig någon som räckte upp handen. Men när jag slutligen frågade hur många som mindes vilka tyska prepositioner som styr dativ var den ursprungliga tredjedelen av studenterna tillbaka igen.
Ska man lära sig ett språk på riktigt, ska man göra det i sammanhang där man verkligen behöver förstå, uttrycka sig och få svar på just det språket. Och det är här den vanliga språkundervisningen brister. Det är ingen som har behov av de fiktiva dialoger och utvalda textavsnitt som traditionellt används i den svenska språkundervisningen. Det är ju heller inte meningen. Den läroplan som ligger bakom denna typ av språkundervisning är i själva verket en formell läroplan, nödtorftigt maskerad till en funktionell läroplan[3]. Grundstrukturen är minst 2000 år gammal: ordklass efter ordklass betas av. Ovanpå detta så en serie fiktiva vardagssituationer som ska bibringa eleverna användbara ord och fraser.
Då får vi det resultat jag beskrev: ingen praktisk språkförmåga som härdats i genuina verksamheter – men heller ingen genuin insikt i språkets struktur, eftersom strukturen aldrig fokuseras utan bara uppfattas som ett hjälpmedel för den praktiska språkförmåga som är den officiella målsättningen.
Ett sätt att försöka råda bot på detta är olika former av språkbad, där elever lär sig ett språk genom att undervisas på det språket snarare än i det. Fysik på engelska, arkeologi på tyska och så vidare. Förutom att språkbad verkar vara en ömtålig konstruktion i den svenska skolan[4], så missar denna undervisningsform dock den metaspråkliga dimensionen, insikten i språkets struktur, eftersom denna inte ingår i de ämnen som ska läras ut.
Var befinner sig då våra två personer från inledningen i detta landskap? Och finns där en väg som leder till språklig bildning? Jag återkommer.
(Jan Award är professor i språk och kulturforskning)
[1] Petronius: Satyricon. Fabel 1996.
[2] Basil Bernstein: On the classfication and framing of educational knowledge. I: Class, codes, and control. Vol. I. Routledge 1970. Svensk översättning i Bernstein & Lundgren: Makt, kontroll och pedagogik. Liber 1983.
[3] Om formella och funktionella läroplaner, se D. A. Wilkins: Notional syllabuses. Oxford University Press 1976.
[4] Se forskning av Nigel Musk och Alia Amir, Institutionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet.
Basil Bernsteins begrepp “framing” och “classification” är inte så enkla då deras innebörder kastas om i den “osynliga pedagogiken” och gäller alla ämnen i “allrummet” vilket behandlades i Daniel Kallos bok “Den osynliga pedagogiken” där han, som jag ser det, gör en bra första halvlek men politiserar söder andra halvan av boken. Kallos uttryck “den rosa vågen” har sina poänger i att vi hamnar i en röd-grön-blå röra dit även han drogs in. Bernstein inför också begreppet den “nya medelklassen” och dina slutord “to be continued” gör att jag väntar på fortsättningen med spänning.
Per-Acke Orstadius
Du bör nog göra en lite förnuftigare analys. Du har rätt i lite och fel i mycket. Skolinspektionen inspekterar mycket men inser ändå inte hur det verkligen står till i skolan.