Jan Henning Pettersson: Fonologisk medvetenhet, en myt

Den dominerande läsinlärningsideologin kring fonologisk medvetenhet gör mer skada än nytta. Det är dags att vi gör upp med den myten, för barnens bästa, menar Jan Henning Pettersson. (läs även replik från Anna Eva Hallin) (red.)

Under de senaste trettio åren har den dominerande svenska och internationella läsforskningen paradigmatiskt utgått ifrån att en särskild ”fonologisk medvetenhet” är en nödvändig förutsättning för att barn ska lära sig läsa. Eleverna ska först kunna avkoda ljuden, eller ”fonemen” (dvs. de betydelseskiljande språkljuden i ett ord, t.ex . /g/ i ”glass” eller /k/ i ”klass/), i ord och nonsensord, korrekt för att sedan ägna sig åt  morfologisk medvetenhet (dvs. kunskap om språkets betydelsebärande enheter), så att de förstår vad de läser.

Den alternativa teorin är att barn blir medvetna om ordens fonologi genom att de lär sig läsa på alla möjliga sätt. Och att barn redan vid tidig ålder kan lära sig läsa som en naturlig fortsättning på sin talspråksutveckling. Barn lär sig tala och läsa i samspel med andra, som redan kan tala och läsa, vilka hjälper barnen med bilder av hela ord.

Barn med läs- och skrivsvårigheter har alltid funnits, precis som teorier om orsaken till svårigheterna, vilket avspeglats i olika benämningar. Länge var barn med lässvårigheter ”ordblinda”, tills forskningen avvisade ögonproblem som en hållbar förklaring till läs- och skrivsvårigheterna. På 1990-talet slår begreppet ”dyslexi” igenom som benämning på svårigheter att läsa och/eller skriva. Fenomenet anses då bero på en störning i det ”fonologiska systemet”. Professorn Ingvar Lundberg, den då dominerande forskaren i Sverige inom området, hävdade i en hearing om dyslexi i riksdagen 1995, att 25 procent av alla elever lider av dyslexi.

I takt med att en rad andra symtomdiagnoser tillkom, sjönk siffran dramatiskt till 4 procent år 2004. Samtidigt fortsatte den svenska skolan att bedriva en läsundervisning som bygger på att en särskild ”fonologisk medvetenhet” är en nödvändig förutsättning för att kunna lära sig läsa. Så viktig att man förväntas arbeta med den redan i förskolan. Och så svår att man uppskjuter skolans första läsundervisning till årskurs 1. Istället för att bedriva den från tidig ålder, när barn har ett obrutet självförtroende och lätt för att lära sig alla möjliga saker.

En dag i slutet på 1980-talet fick jag en längre pratstund med Ingvar Lundberg, efter en föreläsning om dyslexi på Högskolan Kristianstad. Det var alltid trevligt att prata med honom och jag dristade mig att ställa den centrala, och för mig avgörande, frågan i hans forskning: ”Vad är fonologisk medvetenhet?” När han vänligt förklarat fenomenet och dess betydelse för läsinlärning och läsning, frågade jag om begreppet var metaforiskt eller refererade till ett konkret fenomen. Han svarade att begreppet hade referens och att det kunde lokaliseras till det ”fonologiska systemet i hjärnan”, som styr läsprocessen.

Bilden av hjärnan har förbättrats åtskilligt sedan dess, men den grundläggande föreställningen om ”fonologiskt medvetenhet”, som ett säkerställt, lokaliserbart, fenomen, som är avgörande för elevernas läsinlärning och läsutveckling, styr fortfarande den svenska skolans läsundervisning.

Konsekvenserna av detta är ett svåröverskådligt samhällsproblem, som fortfarande behandlas som en brist på individnivå. Att dålig läs- och/eller skrivutveckling är en mycket stark utslagningsfaktor i den svenska skolan kan det inte råda något som helst tvivel om. Det är dags att tala om detta och ta ansvar för det onödiga lidande som enskilda elever drabbats av. Och det är framför allt dags att upphöra med en läsundervisning, som på väsentliga punkter strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet.

År 2007 hittade jag en nyutkommen bok om specialundervisning i London (Deconstructing Special Education and Constructing Inclusion av Gary Thomas and Andrew Loxley). Dess grundläggande tes är att skolans samhällsuppdrag är att vara inkluderande. När skolan misslyckas med detta uppdrag, förläggs problemet hos eleverna, inte skolan. I denna situation uppstår och utvecklas en omfattande specialpedagogisk verksamhet, som till sin natur är kontraproduktiv och förorsakar onödigt lidande.

Redan i bokhandeln i London upptäckte jag kapitel 4, som handlar om läsning (”Thinking about learning failure , especially in reading”). Enkelt uttryckt är det en framgångsrik dekonstruktion av begreppet ”fonologisk medvetenhet”, som visar sig vara ”en tom mängd”.  En elev som lär sig läsa utvecklar normalt medvetenhet om sitt språks fonologi, och behöver inte börja med att träna upp en särskild ”fonologisk medvetenhet” för att kunna lära sig läsa. Att det finns en lång tradition i skolans läsundervisning som bygger på denna felaktiga utgångspunkt borde inte hindra oss från att diskutera den.

Vetenskapsteoretiskt är texten en elegant uppvisning av dekonstruktionen som metod och slutsatsen utformad som ett filosofiskt korrekt resonemang. Det borde vara tillräckligt omskakande för den dominerande svenska läsforskningen, och läsundervisningen, för att boken skulle föranleda något slags uppmärksamhet inom fältet. Kan man tänka.

Om någon är intresserad av att ta tag i denna viktiga tråd bistår jag gärna med en svensk översättning av det aktuella kapitlet. (jan.henning.pettersson@telia.com)

 

Jan Henning Pettersson. Lärare i svenska och filosofi. Universitetsadjunkt i specialpedagogik. Pensionär.

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS