Jan Lenander: Bra valfrihet för alla

Det här är ett förslag om att minska polariseringen i skoldebatten och hitta en medelväg när det gäller ökad valfrihet på högstadiet utan att styra in mot yrkesval i unga år. Tankarna bygger på en erfarenhetsbas av valfrihetens motiverande effekter och en kritik av att vi givit allt mindre utrymme för praktisk kunskap i vår grundskola. En framtidstanke om att de nya yrkena uppstår i gränszonen mellan traditionella områden är ett avgörande argument för att det går att hitta denna medelväg.

Det börjar dyka upp många artiklar om att hitta den “Nya skolvägen” kopplade till kritik av den polariserade skoldebatten, och jag känner förstås hur eftersträvansvärt detta skulle vara för oss lärare. Vi skulle förstås kunna irritera oss på politiker från endera sidan, som vi tycker har för lite kompromissvilja, men jag ser en framgångsväg där vi börjar skaffa oss väl underbyggda tankar kring en medelväg. Det vore bra med en skolforskning, som satsade på att undvika att verifiera eller falsifiera politiska ställningstaganden och istället hela tiden arbetade med att klargöra förutsättningar för att ett visst sätt att arbeta ska vara genomförbart. Forskning som tar fram under vilka förusättningar heterogena grupper kan fungerar lika bra som homogena, som tar fram under vilka förutsättningar omdömen ger tillräcklig möjlighet till uppföljning av verksamheten o.s.v. Man kan hitta medelvägar mellan valfrihet och för tidiga inriktningsval. Det går att utnyttja motivationseffekterna hos valfrihet samtidigt som man undviker att låsa fast i yrkesval.

Det är mycket i skolan som inte är valfritt.

”En elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” Detta är ett citat från den nya skollagen, som inte skiljer sig markant från tidigare lagar.

I stort sett finns det heller inga skillnader mellan vilka kursplanemål en elev i grundskolan ska uppnå. På samma sätt är en stor mängd kärnämnen obligatoriska för den som väljer att gå på gymnasiet, och under gymnasietiden är det inte valbart att delta på lektioner. Även mängder av värdegrundsfrågor ska arbetas in i skolans arbete.

Å andra sidan finns det i skolans styrdokument en mängd formuleringar om individanpassning även om formuleringarna har växlat genom åren, och i debatten hörs ofta kommentarer av typen ”Tänk på att många av världens mest excentriska och lyckade personligheter inte alls gått ur skolor eller gymnasium med några fina betyg utan utvecklats på egen basis eftersom skolan inte passade deras behov”. En elev frågade mig om värmeläran som en del av högstadiefysiken ”inte kunde vara preskriberad”, när hon uteblivit från provet tre gånger. Det lärare möter i sin vardag är att elever önskar mer frivillighet i vad de ska lära sig.

I Monika Vintereks avhandling “Individualisering i ett skolsammanhang” påpekas hur olika individuella behov kan vara, och att det kan finnas en total motsättning mellan en elevs behov av att lära i grupp och någon annans behov av förklaringar direkt riktade till henne. Individanpassning är inte en lösning som fortfarande många verkar tro utan leder vidare till andra frågeställningar som i så fall måste få svar. Det finns en tydlig motsättning mellan obligatoriska kunskapsmål och frivilligt kunskapsinhämtande som inte kommer att försvinna.

I essän “Excellence as a guide to Educational conversation” av Nel Noddings så presenteras en tankegång om att i vår strävan efter att erbjuda alla likvärdiga möjligheter att lära sig det som anses viktigast, så uppstår en stor orättvisa genom att många inte får tillfälle att odla det som de har fallenhet för. Skulle vi ha flexiblare syn på vägar till kunskap skulle vi kunna inse att elever som får ägna sig åt mer praktiska ämnen skulle öka sina chanser att hitta tillbaka till teoretiska studier. Elevvald gruppindelning innebär givetvis en viss sortering men framför allt stora möjligheter. Det kvarstående problemet kanske bara handlar om att övervinna fördomar om att praktisk och teoretisk kunskap står i motsats till varandra.

Det är mycket vi önskar att våra grundskolor ska lära den unga generationen. Vi vill öka språkkunskaperna för en global värld, bygga naturvetenskapligt kunnande för att möta miljöutmaningar och skapa konkurrenskraftiga företag. Vi ser teknikkunskaper gå ner och känner att våra ungdomar behöver möta entreprenörsskap tidigare. Vi vill möta en stor grupp elever som vill utveckla olika estetiska kvaliteter inom dans, musik och drama och hjälpa dem att hantera den spännande växande utmaningen inom design. Samtidigt ser vi hur skolan får traggla ekvationer, grammatik och flera andra saker med elever som inte kan uppbåda vare sig motivation eller mognad för att möta den typen av kunskapsutmaningar. En likformig kunskapsmassa för alla är inte vägen att möta så många olika framtidsutmaningar.

Det finns massor av erfarenheter av att mognadsprocessen hos de yngre tonåringarna går i så olika tempo att det är viktigt att undvika inlåsningseffekter. Det är sällan den bäste 14-årige fotbollsspelaren som blir bästa senioren. Det är viktigt att vi fortsätter att ha alla gymnasielinjer öppna för alla som går ur nian. Lösningen jag ser bygger på att framtidens arbeten ofta kommer dyka upp i gränslandet mellan traditionella områden. Ingenjörer eller sjuksköterskor med språkkunskaper eller estetisk förståelse. Poliser eller verkstadsarbetare med miljökännedom eller musikaliska talanger. Då är det bra att med kraftfulla inriktningar på högstadiet som ändå inte låser in mot en viss gymnasieutbildning. Riktig valfrihet för ökad motivation och starkare kunskapstillväxt är möjligt.

Hur blir det i praktiken? Utan att vilja föregripa en nödvändig diskussion är här några ytterst konkreta exempel på hur det skulle kunna genomföras. Det borde handla om ett större block där eleverna skulle möta ämnet i stort sett varje dag och ändå ha flera tillfällen som är längre än 40 minuters lektioner, exempelvis 3*40 min + 2*90. Det handlar om att använda tiden för det individuella valet och komplettera med lite grand från de de flesta andra ämnen. Något kriterium i matematik, t.e.x. ekvationer, tas bort ur kriterierna för G och istället läggs ett kriterium av tillämpning av matematik till – oavsett vilket tillval som görs. Något moment kring läsande och skrivande tas bort från svenskan och istället läggs tillämpning av läsning och skrivning som ett moment i tillvalet.

Det ska minst finnas tillval inom det tekniskt/praktiska området, det språkligt/humanistiska och det estetiska, men varje skola ska ha möjlighet att ha ett brett utbud baserat på vilka förutsättningar skolan har. Målet med tillvalet är att fördjupa sig i några arbetsuppgifter inom yrken för det valda området. Skillnaden mot gymnasiets yrkesprogram är att man fördjupar sig mot enskilda arbetsuppgifter för att öva enskilda detaljer och visa hur kunskap tillämpas istället för att bygga upp en fullständig yrkeskompetens. Möjliga områden är design, språk för resor i Asien, drama skildrat på dator, verkstadsteknik, dans från olika kulturer o.s.v.

Det går att undvika långtgående progressionskrav, och en ökad valfrihet är väl i överenstämmelse med framtidens utmaningar. Det finns utmärkta möjligheter att ge kunskapen ett värdefullt innehåll och skapa mer personlig frihet för att få ökad motivationen. Skolan kan bredda sin kompetens och hitta sätt att interagera med samhället runtomkring, så förändringen erbjuder utvecklingsmöjligheter. Eftersom förändringen är inplacerad i ett sammanhang, har ett värdefullt mål och erbjuder möjligheter kan den kan skapa valfrihet som frigör allas potential.

(Jan lenander är gymnasielärare i matematik, fysik och teknik)