Jan Lenander: Mer realism i lärarutbildningen
Konstruktivismens dominans på lärarutbildningen måste brytas. Liksom det kompakta motståndet mot realismen. Vägen fram är att betona hur dessa både idériktningar kan samverka för en bättre undervisning. (red.)
Denna text handlar om kunskapsfilosofi på lärarutbildningen. Mångas upplevelse är att den viktiga kunskapsfilosofin realism negligeras medan lärandeteorin konstruktivism ofta breddas till en kunskapsfilosofi. För att känslorna som döljs bakom dessa abstrakta resonemang ska synas så börjar jag i en annan ände.
Jag börjar med min förvåning över hur många lärare som är riktigt rejält negativa till lärarutbildare. Mina Chalmersstudier var extremt pressande och det fanns de som hade helt andra mål med livet än att lära ut men ändå ser flera med mig våra ingenjörsutbildare i ett positivt lite rosenrött skimmer efteråt. Varför ser lärare inte lärarutbildare på samma positiva sätt?
Ett skäl är att lärarutbildare ofta uttalat sig om att sommarlovet bör avskaffas, lärare ska klara större grupper och annat som försämrar lärares arbetsvillkor. Dock kan väl lärarutbildare som gör detta bara sluta med detta snarast och dessutom tror jag inte att det är huvudskälet till de negativa känslorna. Det följande handlar om detta huvudskäl och du som läsare har väl redan förstått att skälet har att göra med undervisningen om kunskapsfilosofi och att denna spelar roll.
Det går att hävda att realismen är det dominerande perspektivet på kunskap, att den helt influerar vårt dagliga samtal och att vi, inte minst som undervisande lärare, talar om saker i vår omvärld som att de har egenskaper som är oberoende av vem som observerar dem. Instrumentalister kan i sitt forskningsprojekt se världen som observationer men när de ska beskriva sina resultat för andra så är det realismens begrepp de måste använda. Idealismens förespråkare kan ha spännande tankar men de löper hela tiden risken att de i några sammanhang baserar sig på realismens resonemang. Det kan finnas en kunskapsfilosofi som beskriver världen bättre än realismen men själva den formuleringen är fylld med realismens tankar.
Konstruktivism som lärandeteori, där eleven skapar sin kunskap genom att lyssna, jobba med uppgifter och helt enkelt använda den nya kunskapen, är okontroversiell. Både ”traditionalister” och ”progressivister” kan nog enas om att det är så lärande går till. Konstruktivism som kunskapsfilosofi, att all kunskap är något mänskligt skapat, kan däremot starta hetsiga debatter. Ändå vet jag de som ser realism och konstruktivism som kompatibla. Det är motståndet mot realismen som är det konfliktskapande, det som skapar debatt när det uttrycks eller upplevs.
I min lärarutbildning inklusive påbyggnadskurser beskrevs det för mig att det finns flera kunskapsfilosofien, men det fördes inga resonemang om hur dominerande de var och vilka som var i motsättning och vilka som kunde komplettera varandra. Däremot ägnades konstruktivismen en majoritet av tiden och olika varianter av den togs upp medan realismen negligerades.
När lärare motsatt sig förändringar av olika slag har de ofta fått höra att de har fel kunskapssyn, inte minst användes denna anklagelse mot ”bakåtsträvande” lärare i samband med kommunaliseringsreformen. Jag anser att konflikten kring kunskapssyn i grund och botten ofta kunnat beskrivas som konstruktivism mot realism. Det är därför jag menar att dessa inte bör ställas mot varandra. Det är när konstruktivismen övertolkas som den hamnar i konflikt med realismen och de som försöker driva igenom en idé hellre än att lyssna på realismens argument bör stanna upp.
Jag tar lärandet av begreppet densitet som ett exempel. För barn är det ett svårt begrepp, något de kan missförstå i grunden. Enligt konstruktivistisk lärandeteori så är det lämpligt att eleverna får vara delaktiga i att väga och mäta. Detta är inte i konflikt med en undervisning som utgår från realismen utan det är först när man utformar målet för lärandet som kunskapsfilosofin påverkar. Målet måste vara att eleverna ska förstå att ämnen har egenskapen densitet, att detta gäller hela tiden och att olika ämnen har olika densitet. Det betyder att jag som lärare leder och korrigerar elevernas arbete så att de kommer fram till att järn har densiteten 7,874 g/cm3 och att andra ämnen har sina exakta värden. För att få förståelse för begreppet är det avgörande att eleverna inte tror att egenskapen kan variera. Med ett konstruktivistiskt perspektiv så skulle man kunna argumentera för att det är bättre att eleven övar upp sina tankekvaliteter under processen och att resultatet inte är så viktigt. Det är dock så att resultatet är så helt centralt och den som inte begriper egenskapen densitet kommer aldrig kunna genomföra några meningsfulla experiment inom området.
På område efter område så kommer ambitioner om att förmedla fakta, strukturer och förståelse kräva att man talar om saker som rätt och fel. Järn har densitet, värmeledningsförmåga och mängder av egenskaper som bara har ett rätt värde. Elever ska i och för sig inte behöva få påtalat att de har fel hela tiden och som lärare leder man undervisningen så att de ofta själva inser det rätta värdet. Det är dock inte eftersträvansvärt att eleverna ska tro att de har rätt oftare än vuxna eller få intrycket att deras kunskaper räcker till. Det är en övertolkning av konstruktivismen att tro eleverna behöver skapa sin kunskap på egen hand. Det är istället mycket effektivare att de leds och korrigeras på sin kunskapsresa. Med en kunskapssyn baserad på realism så är det helt naturligt att även om eleven skapar sin egen “kunskap” så är det bättre ju mer denna kunskap beskriver den verkliga världen.
Lärarutbildningen skulle kunna vinna mycket på att stärka det som lärs ut kring kunskapsfilosofin realism. Det är en förståelse av kunskap med hög tillämpbarhet. Ifall lärandeteorin konstruktivism speglas i realism så kan den förädlas och målsättningarna för vad eleverna ska skapa för kunskap diskuteras djupare. På köpet kan målsättningarna för elever och undervisning, med realismens hjälp, bli mer realistiska.
Jan Lenander är gymnasielärare på Teknikprogrammet i Kungälv
Den nya digitala skolan som måste komma fram behöver inte lärare av det slag som nu utbildas.
Den nuvarande lärarutbildningen kan och kommer att avskaffas när vi får en vettig skolutveckling.
Se http://www.sweducation.info och börja diskutera realiteter.
Tystnaden kring skolutvecklingsfrågor är bedövande. Om jag har fel i mina påståenden, varför finns det inne som vill svara? Det vore väl hur lätt som helst! Jag ser fram emot en debatt om skolans utvecklingsmöjligheter!
Att kräftgången skall fortsätta är ur samhällets och näringslivets synpunkt helt uteslutet
Lennart Swahn
Jag kan nog inte ge ett komplett svar på din breda fråga. Jag menar dock att kontakttiden lärare elev kan bli riktigt bra i nuvarande system då lärare kan möta många elever samtidigt i grupp. Att lärare möter elever i grupp har också fler ytterligare positiva saker då elever kan vidareförmedla kunskaper till de som inte hängt med, diskutera med varandra kring tolkningar och tillvägagångssätt. För mig är det därför realistiskt att tro på ungefär nuvarande skola men med ett kontinuerlig och långsam utveckling.
Konstruktivism så som du beskriver den här är inte en utan två helt olika filosofiska inriktningar som bygger på helt olika ontologiska och epistemologiska grundantaganden. Av den anledningen har den senare, som du beskriver som “kunskapsfilosofi, att all kunskap är något mänskligt skapat” snarare brukar benämnas konstruktionism eller socialkonstruktionism.
Konstruktivismen, med Piaget som en förgrundsgestalt, “där eleven skapar sin kunskap genom att lyssna, jobba med uppgifter och helt enkelt använda den nya kunskapen,” som du beskriver utgår från en syn på människans biologi som central för att förstå olika faser i elevers lärande. Lärandet kommer så att säga inifrån. Att detta inte är kontroversiellt, som du beskriver det, är helt enkelt för att det tycks rimma väl med det som du beskriver som “kunskapsfilosofin realism”.
Socialkonstruktionism däremot bygger på en helt annan syn på epistemologi och tar avstamp i att vi inte kan veta något om verkligheten utan att den passerar något mellanmänskligt språk som påverkar och förvränger verkligheten. Detta är heller inte från början en lärandeteori, även om det finns en del olika varianter av pedagogik som bygger på en i grunden socialkonstruktionistisk kunskapsfilosofi.
För övrigt håller jag med om att det är fruktbart att i lärarutbildningen, som jag själv för övrigt är delaktig i, att vara öppen för att låta flera olika kunskapsfilosofiska skolor existera parallellt och inse att det inte finns ett svar, eller en teori, som kan bidra till att lösa alla de svårigheter som en lärare ställs inför i sin vardag.
Ett utmärkt förtydligande av det jag funderar kring. Det finns en otydlighet kring begreppen konstruktionism och konstruktivism, där distinktionen mellan dem sällan är speciellt klar. Jag tror att din beskrivning är en av de vanligare och mest logiskt konsistenta.
Din tanke om att låta flera kunskapsfilosofiska skolor existera parallellt är jag inte helt motståndare till men samtidigt ser jag att när det gäller framför allt de yngre elevernas lärande så finns det vissa mer grundläggande tankar som fungerar mycket bättre kring hur de ska lära sig på bästa sätt. Realismens sant eller falskt, positiv syn på framsteg, objektivitet och förnuft fungerar så mycket bättre när vi ska diskutera hur barn lär sig enkla grundläggande saker.
Hej Jan och Mikael!
Ska man vara riktigt petnoga så lär det finns flera varianter av socialkonstruktivism.
Sören Barlebo Wennerberg (2011) beskriver i boken “Socialkonstruktivism: positioner, problem och perspektiv” fyra socialkonstruktivistiska postioner:
1) En kritisk position, som inte accepterar sociala företeelser som t.ex. könsroller, nationella identiter etc. som “naturliga”
2) En teori om det sociala, dvs. fyller i den lucka som blir av position 1
3) En kunskapsteoretisk position. Som en förlänging av position 2 blir även människors kunskaper sociala. Här finns två varianter: 3a) sociala faktorer bestämmer kunskaper om sociala fenomen 3b) sociala faktorer bestämmer kunskaper om både sociala fenomen och fysiska fenomen
4) En ontologisk position. Som en förlängning av position 3 blir verkligheten till genom vår kunskap om den, även här finns det två varianter.
Om vi går med på position 1 och t.ex. skolans styrdokument om att “motverka traditionella könsroller” – så blir väl frågan hur vi hanterar position 2, 3 och 4 – som blir förlängningar av position 1.
För denna hantering tror jag att det också behövs andra kunskapsteoretiska synsätt.
Under min lärarutbildning men kanske ännu mer vid vidare studier inom matematisk didaktik så tydliggjordes många olika kritiska perspektiv baserade på socialkonstruktivismen. Många spännande diskussioner om undervisningen kunde starta i dessa. Problemet var dock att deras tillämpbarhet i skolvardagen var ganska liten. Vår undervisning handlar så mycket om att ge eleverna djup förståelse för ganska grundläggande begrepp. Realismens syn på dem är då alldeles tillräcklig och de är mer än tillräcklig stor utmaning för eleverna. Det finns en oerhört viktig diskussion kring hur man exemplifierar begrepp, vilka missförstånd som är möjliga och hur man erbjuder flera olika förklaringar som jag fört tillsammans med kollegor. Denna diskussion borde på ett helt annat sätt också föras på lärarutbildningen.