Skola och SamhälleJoakim Lindgren med flera: Håller skolan på att förlora kriget mot kränkningar?
Trots skolans ständigt intensifierade arbete mot kränkningar och mobbning ökar dessa stadigt, särskilt på senare år. Författarna ställer sig frågan om inte skolans mobbningsförebyggande arbete borde skifta fokus, bort från kontroll och juridiskt reglerad dokumentation av problem, till ett flexibelt och utvecklande system där skolans personal kan ge elever förutsättningar att vara med och lösa och hantera utmaningar. (red).
Det har gått drygt 50 år sedan mobbning började uppmärksammas som problem i den svenska skolan. Vi har idag skarpare lagstiftning än någonsin tidigare med skyldigheter för all personal att rapportera och utreda all kännedom om kränkningar. Vi har myndigheter som Skolinspektionen och Barn- och elevombudet som granskar huvudmäns och skolors arbete, förelägger vite och driver skadeståndsärenden. Vårdnadshavare kan enkelt anmäla brister och med juridikens medel ta tillvara sina barns rättigheter i skolan. På många skolor råder förbud mot skojbråk och vissa skolor har till och med förbjudit beröring. Det råder så kallad nolltolerans och den konkreta visionen är en skola fri från mobbning och kränkningar. Aldrig i historien har arbetet mot kränkningar i skolan varit så intensivt som idag.
Samtidigt visar nationella undersökningar att elever upplever sig vara mer kränkta nu än för bara några år sedan. Antalet kränkningar och mobbning ökar stadigt och i synnerhet under senare år (Folkhälsomyndigheten 2018). Bland elever i åldrarna 11, 13 och 15 år som upplevt mobbning ökar andelen både bland pojkar och flickor. Från läsåret 2013/2014, då 12,6 procent angav att de blivit mobbade någon gång eller oftare de senaste månaderna, steg andelen till 19,4 procent 2017/2018 (Folkhälsomyndigheten 2018). Även BRIS ser en markant ökning när det gäller kontakterna om mobbning – hela 48 procent under åren 2016–2018 (BRIS 2019).
Vad är det som händer? Håller skolan på att förlora ”kriget mot kränkningar”?
I ett forskningsprojekt har vi undersökt arbetet mot kränkningar i skolan. Vi har studerat de regelverk, institutioner, praktiker och handlingar som syftar till att förhindra att barn far illa och osynliggörs i skolan. Vi har särskilt intresserat oss för konsekvenser av förändringar i detta arbete för huvudmän, skolpersonal, elever och föräldrar efter implementeringen av den senaste skollagen. I projektet har vi bland annat genomfört omfattande intervjuer med nyckelpersoner på huvudmannanivå, rektorer, lärare och annan skolpersonal, elever och föräldrar i två kommuner och sju skolor.
Att barns och ungas utsatthet i skolan uppmärksammas och tas på allvar tycker alla är viktigt. I ett historiskt perspektiv är förändringen från tidigare skolmiljöer präglade av sanktionerad kamratuppfostran och utbredd nonchalans ett stort framsteg. Men den samtida kampen mot kränkningar tycks delvis vara missriktad. Vi tvingas bland annat bekräfta en bild som återkommande syns i debatten: skolors skyldighet att rapportera kränkningar till huvudmannen innebär mycket arbete som inte alltid upplevs meningsfullt av skolornas personal. Rapporteringsskyldigheten riskerar dessutom att ta tid från förebyggande arbete och orientera uppmärksamheten mot defensiv dokumentation som handlar om att hålla ryggen fri vid eller inför eventuella anmälningar.
Skolpersonalens skyldighet att utreda kännedom om kränkningar kan paradoxalt nog innebära att elever inte vill eller vågar berätta om problem eftersom de är rädda att skolans vuxna ”gör för stor sak av det” och mot deras vilja involverar annan personal, andra elever och vårdnadshavare. Våra resultat tyder på att en ökad medvetenhet om rättigheter bland elever, som bland annat skapas av återkommande enkäter som dokumenterar deras upplevelser av trygghet i skolan, tycks skapa nya känsligheter, osäkerheter och ökade förväntningar som förvandlar skolans arbete mot kränkningar till ett Sisyfosarbete (även om lärare ser att det sociala klimatet i klassen blir bättre kan enkätresultaten över tid visa motsatsen). Denna ”rättighetifiering” eller juridifiering av skolan innebär att resursstarka vårdnadshavare och elever kräver insatser samtidigt som andra – mindre privilegierade och mindre krävande, men ibland nog så behövande och drabbade – inte gör det. Denna typ av problem visar hur juridifieringen samverkar med klass och etnicitet och en utveckling där grupper av vårdnadshavare agerar som kunder som hotar med och använder anmälningar och exitstrategier vilket försvårar dialog och möjligheter att hitta konstruktiva lösningar.
Massmedia har de senaste åren rapporterat om en utbredd anmälnings- och kränkthetskultur. Hot om anmälningar skapar rädsla för att ingripa i situationer bland skolpersonal. Rektorer och lärare vittnar om barn och unga som inte kan hantera enklare tillrättavisningar och uppmaningar utan att bli kränkta. Enligt Skolinspektionen har elever rätt att slippa ”många olika saker” under skoldagen, men också utanför skolan och på nätet och det är huvudmännen och skolorna som ska garantera denna rätt. Det kan handla om ”elaka SMS eller bilder på nätet (…) förnedrande ord och ryktesspridning (…) att bli retad, bortvald eller utfryst” (Skolinspektionen 2020).
Denna typ av handlingar är naturligtvis problematiska om än utbredda (enligt de elever vi pratat med är de till viss del en oundviklig aspekt av samvaron). Ett problem som vi identifierar är att den juridifierade skolan kringskär skolpersonalens möjligheter att i varje enskild situation och i relation till varje enskilt barns behov göra professionella bedömningar rörande vilken åtgärd som krävs (eller inte krävs: enligt många rektorer, lärare och elever vi talat med kan även barn ibland hantera taskigheter och lösa konflikter själva, ja, de kan till och med lära sig något av det. Detta betyder dock inte att elever ska lämnas ensamma att hantera kränkningar).
Vi menar att konsekvenserna av de nya formerna av arbete mot kränkningar förstärks av historiska och samtida processer som förändringar i socialisationsmönster. Bland annat har internationell forskning om en tilltagande narcissism dokumenterat betydande normförskjutningar där exempelvis barn och unga i västvärlden på en generell nivå beskrivs som självrefererande och i behov av uppmärksamhet. I relation till tidigare generationer har de större självförtroende och generellt svårare för kritisk självreflektion. Enligt denna forskning tar de i större utsträckning kritik personligt och uppfattar sig själva som offer och felaktigt behandlade av andra mer än unga gjorde tidigare (se bl a Mccullough m.fl. 2003; Twenge & Campbell 2009; Twenge & Foster 2008; Twenge m.fl. 2014). Om dessa studier äger giltighet för svenska förhållanden finns det risk att juridifieringen och dess fokus på individuella rättigheter förstärker denna utveckling genom att förse vårdnadshavare och elever med nya föreställningar, förväntningar och verktyg när det gäller att hantera problem som dyker upp i och utanför skolan.
Samtidigt framträder i vår undersökning också en annan bild. Det finns ett stort engagemang och mycket kunskap i skolan när det gäller att arbeta mot kränkningar. De föräldrar och elever vi pratat med framstår som lyhörda och ansvarstagande och inte som lättkränkta rättshaverister.
I den bok som redovisar projektets resultat diskuterar vi resiliens som ett möjligt alternativ till juridifiering. Resiliens är ett begrepp som beskriver förmågan hos system, grupper, företag, växter, material och individer att hantera förändring, motstånd eller svårigheter och ändå fortsätta att utvecklas. Begreppet har därmed en tydlig lärandekomponent och ligger i linje med skolpersonalens idéer om hur man kan stötta elever och hjälpa dem att själva lösa och hantera utmaningar i skolan och i framtiden. På en mer övergripande nivå skulle resiliens som styrning kunna innebära ett flexiblare system som fokuserar mer på utveckling än på kontroll, mer på att lösa problem än att dokumentera aspekter av dem.
Joakim Lindgren, Sara Carlbaum, Agneta Hult och Christina Segerholm är alla verksamma vid Umeå universitet. Artikeln bygger på boken Skolans arbete mot kränkningar – juridifieringens konsekvenser, Gleerups förlag (2020).
Referenser
BRIS (2019). Hur har barn det? Om barns livssituation – Trender, utmaningar och möjligheter. https://www.bris.se/globalassets/om-bris/bris-rapport-2019/bris_arsrapport2018_2019_1.pdf
Folkhälsomyndigheten (2018). Skolbarns hälsovanor i Sverige 2017/18. Stockholm: Folkhälsomyndigheten.
McCullough, Michael E., Emmons, Robert A., Kilpatrick, Shelley Dean & Mooney, Courtney N. (2003). Narcissists as ”Victims”: The Role of Narcissism in the Perception of Transgressions. Personality and Social Psychology Bulletin, 29(7), 885–893.
Skolinspektionen (2020). Du har rätt att känna dig trygg. https://elev.skolinspektionen.se/sv/dina-rattigheter-i-skolan/du-har-ratt-att-kanna-dig-trygg/
Twenge, Jean M. & Campbell, W. Keith (2009). The Narcissism Epidemic: Living in the Age of Entitlement. New York: Free Press.
Twenge, Jean M. & Foster, Joshua D. (2008). Mapping the Scale of the Narcissism Epidemic: Increases in Narcissism 2002–2007 within Ethnic Groups. Journal of Research in Personality, 42(6), 1619–1622.
Twenge, Jean M., Miller, Joshua D., & Campbell, W. Keith (2014). The Narcissism Epidemic: Commentary on Modernity and Narcissistic Personality Disorder. Personality Disorders: Theory, Research, and Treatment, 5(2), 220–226.
Bild av Anemone123 från Pixabay
One Comment on “Joakim Lindgren med flera: Håller skolan på att förlora kriget mot kränkningar?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
En bra och viktig artikel som sätter ljus på ett antal sentida fenomen; juridifieringen, lättkränktheten och tendensen mot administrativa lösningar (rapporter). Är värt en större debatt.