Skola och SamhälleJohan Haeffner: Bygg för gemenskap – inte för individualism
Varje skola och dess huvudman bör ta ställning till vad som är den grundläggande undervisningssituationen: att fokusera på varje enskild individs utveckling eller att leda grupp- och klassprocesser? Särskilt viktigt är att en skolas huvudman tar ställning i denna fråga innan stora satsningar görs på ny teknik, nybyggnation eller omorganisering. Annars är risken stor att avsedda positiva effekter uteblir. Det skriver författaren och läraren Johan Haeffner. (red.)
En inte ovanlig positionsmarkering är de röster som uttrycker att skolan är förlegad, då den organiseras på samma sätt som för hundra år sedan. Konceptet en lärare, en grupp elever, ett klassrum och ett schema ifrågasätts. Inte sällan lyfts ny teknik fram som en murbräcka som ska bana vägen för en skola som ligger mer i tiden. Ett exempel är ”en till en”, en dator eller Ipad till varje elev.
Då ståndpunkterna drivs långt kan det resultera i exempel som följer. Ett exempel är Skola 2000-visionen, ett skolutvecklingsprojekt för två decennier sedan, där svensk traditionell skola skulle omformas till den moderna tiden. Vissa kommuner, t.ex. Håbo kommun, designade nya lokaler utan klassrum, vilka ersattes av kontorslandskap.
Ett skolföretag som använder ungefär samma argument för sin affärsidé är Kunskapsskolan. I deras koncept sitter eleverna också i kontorslandskap och de arbetar individinriktat.
Finns det något som talar för att designen en lärare, en grupp elever, ett klassrum och ett schema skulle kunna vara relevant idag? Att en grupp elever undervisas av en lärare har delvis med ekonomiska förhållanden att göra. Det blir för dyrt om alla elever som i antikens Aten skulle få undervisning av en pedagog i hemmet. Med väggar skärmar vi av olika elevgrupper för att kunna skapa arbetsro.
Eleverna behöver tillsyn så att deras föräldrar kan arbeta. Att eleverna har scheman har att göra med att vi har en timplan som ska följas samt att vi har omfattande kursplaner i varje ämne. Alternativet är att jobba tematiskt och att alla ämnen klumpas ihop. Problemet med detta är att det blir svårt att följa kursplanerna i varje ämne.
Att ett tiotal lärare, som företräder samtliga skolämnen, permanent skulle undervisa alla elever samtidigt blir ogörligt. Därför är schemaläggning en framkomlig väg för att organisera undervisningen.
Skolan är inte den enda institution där kontinuiteten är tydlig. Sedan demokratin slog igenom finns en grunddesign för hur parlament idag är organiserade. Vi har mötesordförande och en stor sal där debatter kan föras. Parlamentets ledamöter representerar folket och ett parti. Ny teknik utvecklar demokratin men grunddesignen kvarstår.
Ett annat exempel på kontinuitet är våra slutna anstalter som genomgått stora förändringar vad gäller lagar, rättigheter och värdegrund, men det finns en grunddesign som är konstant. Vi har celler, fångvaktare, allmänna utrymmen och ett tidsbestämt straff.
De senaste 25 åren har individperspektivet tagit större plats inom svensk skola. Individfokus syns i skolors organisering, skollagen, läroplaner, kursplaner och i undervisning. Konceptet ”en dator per elev”, som intagit svensk skola på bred front, tenderar antagligen att förstärka individfokus.
Varje skola bör därför ta ställning till vilket som är den grundläggande undervisningssituationen. Är det att fokusera på varje enskild individs utveckling eller är det att leda grupp- och klassprocesser?
Varför är ett ställningstagande nödvändigt? Mycket beroende på att lärare svårligen kan bemästra sin undervisning om deras uppmärksamhet spretar åt olika håll, då lärares tid för planering och efterarbete av undervisning är sorgligt begränsad.
Särskilt viktigt är att en skolas huvudman tar ställning i denna fråga innan en stor satsning görs på till exempel ny teknik, nybyggnation eller omorganisering. Annars är risken stor att avsedda positiva effekter uteblir eller ännu värre blir kontraproduktiva.
Tänker vi att elevens individperspektiv är det centrala så är en dator per elev och kontorslandskap en framkomlig väg. Men om vi istället tänker oss att vi människor fungerar tillsammans och att det centrala därför är grupprocesser, ja då är schema, klassrum och grupprum det enda rimliga alternativet.
Det är inte ett problem att skolan som institution organiseras med en lärare, en grupp elever, ett klassrum och ett schema. Däremot är det oroväckande med projekt som syftar till att nedmontera skolans grunddesign, för att på individcentrerade men oklara grunder skapa något helt nytt och modernt.
I Håbo kommun lär eleverna för övrigt återigen sitta i traditionella klassrum.
Johan Haeffner är SO-lärare med fil. mag. i pedagogiskt ledarskap och författare till boken Skolan under ytan: en bok om arbetssituationen inom svensk skola
4 Comments on “Johan Haeffner: Bygg för gemenskap – inte för individualism”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det du pratar om är alltså i grunden kostnadseffektiv förvaring så att föräldrarna kan gå till jobbet och inte behöver passa barnen under dagarna. Här kan man ifrågasätta hur kostnadseffektivt det faktiskt är idag, varje elev kostar en stor summa pengar i nuvarande skola och det är en kostnad som ökar hela tiden. Sett till resultat har klassrumsmodellen fungerar dåligt sedan införandet av enhetsskolan och det finns väldigt lite som tyder på att det kommer bli bättre framöver.
Skolans grunddesign blev nedmonterar för länge sedan och vi kommer inte kunna återvända till den, alldeles för mycket har förändrats sedan dess. Det är viktigt att poängtera att i skolors utvecklingsarbete kommer det vara svårt att läsa sig till vad som kommer att fungera, det är i mångt och mycket oprövat vilket gör att vi bör skapa en situation där många skolor testar olika varianter och de skolor som misslyckas drivs till att antingen förändra sig eller gå under. De bra skolorna där det fungerar bör belönas. Det enda sätt att effektivt göra detta på är genom fri konkurrens bland skolor.
Johan,
Du skriver att ” (s)ett till resultat har klassrumsmodellen fungerar dåligt sedan införandet av enhetsskolan”. Men enhetsskolan infördes 1972 och länge låg Sverige i topp vad gällde skolresultat – du tycks alltså ha dåligt på fötterna i din argumentation!
Instämmer i ”att (det) i skolors utvecklingsarbete kommer … vara svårt att läsa sig till vad som kommer att fungera” och detta eftersom lärares beprövade erfarenheter inte brukar dokumenteras i skrift. Men att det inte finns i text innebär inte att det är oprövat, bara att det inte är dokumenterat. Det som behövs är att skolor ger sina lärare tid och praktiska förutsättningar att dokumentera både sina undervisningsstrategier och utfallet av dessa, så att detta blir tillgängligt för gemensamt reflekterande och kollegialt lärande.
Slutligen en reflektion som borde vara onödig att formulera i ord: att ett samhälle kan bestå och utvecklas beror på att vi människor är sociala varelser, vi kommunicerar med varandra, lär av varandra och tillsammans genom samtal. Det var ingen slump att vårt demokratiska styrelseskick uppstod i de grekiska stadsstaterna genom samtal och diskussioner, det samma gällde för övrigt vårt eget bondesamhälle med dess ting, liksom i 1800-talets folkrörelser. Det marknadstänkande som skymtar i ditt inlägg innebär konkurrens och utslagning och det må vara ok när det gäller livsmedel och kläder, men för samhället viktiga grundläggande kunskaper och färdigheter är ingenting man kan köpa ens för en aldrig så väl tilltagen elevpeng – för sådant krävs ett socialt sammanhang och gemensamma aktiviteter. Och det finns därför starka skäl för Johans rubrik: ”Bygg för gemenskap – inte för individualism”. Forum – det må vara torg, samlingslokaler eller klassrum – är grundförutsättningar för ett demokratiskt samhälle.
Det finns i grova drag två läger i skoldebatten där det ena menar att skolans förfall började med införandet av enhetsskolan och det andra lägret som menade att det var på 90-talet som allting gick utför. Det kom många internationella undersökningar som fick genomslag på 90-talet vilket lätt ger bilden att det var då problemen uppstod, men snarare rör det sig om att man innan kunde låtsas om att allting gick bra. Men man kan dra sig till minnes att redan innan införandet av enhetsskolan så gjorde man tester vilka visade ungefär det vi ser i Svensk skola idag. Resultaten var i princip omedelbart dåliga, det finns även annan forskning som gjorts som visar att problemen började innan 90-talet.
Faran med att utgå ifrån 90-talet som problemens start är att då blir slutsatsen att om vi bara förstatligar skolan igen så kommer vi lösa problemen. Problemet är att då återinför man bara ett system som vi redan vet inte fungerar.
Angående marknader får du nog hålla med om att det i slutet på dagen handlar om resultat. Om ett marknadsbaserat system ger bättre resultat så bör väl du inte ha några invändningar? Ser man till USA som har gått relativt långt i den utveckling är resultaten mycket lovande. Vi har haft marknadssystem tidigare, både i Sverige och USA och dagens statliga system har lett till ökade kostnader och sämre resultat. Om statliga system hade fungerar hade jag förespråkat sådana, men tyvärr visar historien något helt annat.
Marknadssystem vet jag inte om jag vill kalla det skolsystem vi har. Två saker begränsar ett renodlat marknadssystem. För det första är det inte fri etableringsrätt för fristående skolor. Staten, i form av Skolinspektionen, ger etableringstillstånd till de som vill starta en skola när det gäller plats och antal elever.
För det andra är prismekanismen borttagen. Priset på utbildningen är lika för offentliga som enskilda skolenheter.
Den enda mekanism i marknadstänket som finns kvar är föräldrars och elevers rätt att välja skola. Fast den är även begränsad av köer, närhetsprincip och syskonförtur.
Så det är inte precis någon väl fungerande marknad som finns så länge skolan finansieras via offentliga medel.
För övrigt har vi i Sverige aldrig haft en lagstadgad enhetsskola. Det var bar benämningen på de försök man gjorde i Göteborg i samband med 1948 års skolkommission. Däremot ersattes real- och folkskolan med grundskolan 1962.